om Olle

Jag hörde Olle Ljungström på The Tivoli 1998. Jag tror det var på påsken. Han hade svart skjorta och en vidunderligt vacker blondin bredvid sig i baren efter spelningen. Vi var nitton och kunde alla texterna på nya skivan utantill. Vi skulle ta studenten. Och vi sa till varandra att det är anmärkningsvärt att man kan vara över trettiofem och så snygg.

I augusti fyller Olle 48. Jag fyllde trettio häromveckan. Samma vecka som dokumentären En film om Olle Ljungström hade premiär. Nu glittrar Olle inte i barerna längre. Nu har han efter mycket möda och stort besvär tagit sig samman och skrivit in sig på ett behandlingshem. Han är tärd och sliten. Hans mamma är orolig. Olles mamma. Olles fina mamma som är modigast i världen när hon blottar sin rädsla och kärlek framför kameran. Nu ringer Olle från psyket och ber sin vän ta ut pengar på hans visakort för att kronofogden inte ska komma över dem.

Och jag som hade viss vånda över att fylla trettio och bli äldre känner mig plötsligt ung och frisk. Vad har Olle gjort de senaste tolv åren? Och vad har jag gjort? Jag är i bättre form än någonsin sa astmaläkaren innan jul. Jag har ett schysst jobb. Jag har rest mycket de här åren – ofta med Olle i hörlurarna. Genom Kambodjas regnskog med Som man bäddar som soundtrack. Det har, med smärre undantag, bara gått uppåt de senaste tolv åren. Och alla säger att det egentligen bara blir bättre efter trettio. Den ljusnande framtid är min. Men filmen om Olle påminner mig om att det också snabbt kan vända neråt.

När vi går från biografen säger Sofia "tänk att förut, då hade vi bara levt nu. NU har vi levt både förr och nu." Så är det. Vi är inte längre nitton. Vi är trettio och har blivit varse att det säkert finns nittonåringar som bedömer oss utifrån sina variabler om vad som är inne, ute, fräscht och mossigt. Var är vi om tolv år? Och var är Olle?

Jag har aldrig varit någon idoldyrkare. Men Olle, Olle. Ögonen med de täta ögonfransarna i de gamla konsertklippen. Läpparna mellan vilka den bräckliga rösten får liv. En ung sminkad Olle i båtringat randigt. Vi är kära i Olle som han var nittiofem.

Ett par år efter konserten på The Tivoli såg jag Olle på Hultsfred. I en vit tröja med ett svart ankare på. Det var fint, men inte samma magi. Sen blev det tystare och tystare. Olle bäddade dåligt de här åren. Och som man bäddar får man ligga. I dokumentären konstaterar han utan bitterhet eller ältande att saker blivit som de blivit. Och filmen tonar ut till hans röst som sjunger: man kan älska trots att världen är som den är.