om att ha samma efternamn

Nu heter vi Persson alla tre. Så löd annonsen i tidningen efter att mina föräldrar gift sig med mig som treårig brudnäbb. Ja jag vet, avlad och född i synd och så vidare. Men det har gått bra för mig ändå. Helt okej i alla fall. Inte helt illa. .

Av övriga närvarande att döma lyssnade ingen överhuvudtaget på vad prästen sa. Alla hade fullt upp med att titta på mig som studsade runt som en gummiboll i kyrkan och var nära att krascha ett meterhögt stearinljus.

Det är oklart varför mina föräldrar gifte sig överhuvudtaget. De tyckte förstås om varandra men såg egentligen inte det som nödvändigt att få sin kärlek välsignad i kyrkan. Praktiska detaljer kan ha bidragit. Mamma och jag hette Nilsson innan.

2008 blev ett rekordår för svenska par att gifta sig. Flest gifte sig i augusti. Allra flest, 1920 par, den åttonde i åttonde nollåtta. Det är inte helt orimligt att anta att nionde september blir hett i år trots att det är en onsdag. Och innan dess ska riksdagen ha tagit beslut om en förändrad lagstiftning på området som troligen ger ännu fler möjligheten att gifta sig.

Det var rena rama första aprilvarningen när jag läste de olika förslagen och insåg att Kristdemokraternas förslag egentligen är den enda liberala varianten. De må gömma sig bakom förslaget för att slippa ta ställning i de interna homofobifrågorna. Men att frånta trossamfunden vigselrätten efter det att stat och kyrka gick skilda vägar för snart tio år sedan vore faktiskt det enda logiska.

Så tycker inte gemene svensk. Bröllopsmässorna, där patentverket numera har monter och tipsar om hittepånamn att byta till, har köer. Persson riskerar snart bli ovanligt. Svensken gifter sig som aldrig förr och allt fler vill göra det i kyrkan.

Själv fattar jag inte grejen med kyrkbröllop. Varför ska trossamfund över huvud taget ha att göra med någons juridiska status? Jag förstår helt och fullt att samkönade par inte vill ha ett andraklassens registrerat partnerskap. Men vad är det som de vill in i kyrkan och göra? I en kyrka som i många fall ser dem som mindre värda än andra.

Min vän Sebastian är betydligt mer upprörd än jag. Låt folk fira bröllop bäst de vill, menar han. I kyrka, på satanistsällskap eller på sin kennel. Men låt myndigheterna fixa det juridiska med registrering, skatte- och arvsrätt. Sebastian vill sambeskattas med sin katt. Jag tänker på Jens Orbacks mormors syster som levde med en häst. Undrar om de hette Orback båda två?