om vikten av fungerande resår

- Varför det? Han var ju en så kär påg.
Mamma frågade varför jag hade dumpat min senaste date.
- Han hade urtvättade, ribbade boxershorts i något som en gång kan ha varit gräsgrönt med vit resår. De fladdrade runt låren.

De uttjänta underkläderna var förstås inte hela anledningen till att jag hade tröttnat. Hade jag varit rejält förblindat kär hade jag kanske inte lagt märke till de soptunneklara exemplaren. Och hade bara intresset för personen varit mer ihållande kunde jag naturligtvis ha sett till att med väl valda metoder låta uppgradera underklädesgarderoben på kort sikt.
Men faktum kvarstod. Underbyxor i ribbad, nopprig bomull har sällan fått någon jag känner att gå igång. Till och med mamma förstod.

Flera år och flera partners senare läser jag en artikel baserad på en opinionsundersökning om svenskars underklädesvanor. Genomsnittsmannen köper 3,9 par om året. Inte konstigt att det fladdrar runt den svenske mannens lår.
Ponera att varje svensk karl har 15 par i garderobslådan och bara fyra byts ut årligen. Då måste han tvätta åtminstone varannan vecka, det vill säga 30 tvättar om året. Och varje exemplar måste vara i tre år. Nittio rundor i tvättrumman. Vilka plagg i bomull fixar det med bibehållen glans? Och även om tvättmaskinen sliter på textilier konstaterar Konsumentverkets laboratorier att det är en myt att tvätt och torktumling är det som nöter ut våra kläder. Själva användningen, när kalsongtyget gnids mot svettiga ljumskveck dag ut och dag in dag efter dag efter dag, är det som gnager mest på klädesplaggen.
I snitt betalar män dessutom 45 kronor per par underbyxor. Då lär de inte ens vara från Hennes & Mauritz standardsortiment. Snarare ICA, något lågprisvaruhus eller Dressmans realåda. Klart att det fladdrar och noppras långt innan de nittio tvättarna är uppnådda.

Den svenska kvinnan köper 5,9 par underbyxor och 2,7 bhar om året. Knappast är det exemplarisk resår i de byrålådorna heller överallt. Själv shoppar jag mångfaldigt mer och ser till att ha de nyare exemplaren om jag riskerar utsättas för granskning. Framför allt är jag restriktiv med vilka som tillåts utföra någon form av granskning. Närmast sörjande, doktorn om nödvändigt, de i omklädningsrummet på badhuset elller gymmet och själfallet en partner. Men aldrig mer nån som min mamma bedömer vara ”en kär påg” – då vet jag att det inte är någon för mig. Oavsett underkläderna.