om vuxenbolibompa

Vernissage på moderna museet en torsdagskväll. I svart klänning, kavaj och lackskor. Jag har en väska i plast men i likhet med övriga besökare är jag medveten om sånt som en liten lapp som signalerar att jag betalat en hel del för den. Det vimlar av kulturella pensionärer, dinks – double income no kids – och konstfackstudenter.

Vi är på vernissage, bjudna av ett kreditkortsföretag som vill muta mig att fortsätta shoppa. Men vi får så mycket gratis vin vi vill ha så vi är glada. Vi dricker tills vi skäms. Och passar på att gruffa över att de inte bjuder på snacks.

Max Ernst genom tiderna är temat för utställningen. Vi gillar bäst de tidigare verken, dem som påminner om Dalí. Det är färgglatt och surrealistiskt. Lite som Bolibompa, säger kamrat Göran och vi skålar i gratisvinet för den här sortens Stockholmsvuxna aktiviteter – vuxenbolibompa.

Några veckor senare är jag i Dafen painting village i utkanten av Shenzhen. Jag har reseanpassat min klädsel och bär birkenstocksandaler, tights och en sliten oformlig blommig bomullsklänning. Här lever innehavarna av små pittoreska färgglada butiker av att sälja kopior av konst. Vill du ha din egen Mona Lisa eller Monets näckrosor? Inga problem.

Byn är om möjligt mer surrealistisk än Ernst tavlor. Alla världens antipiratbyråer kan dra något gammalt över sig. Här förfalskas friskt och ogenerat i alla tänkbara format. Jag ser inga Max Ernst, men jag är säker på att det går att ordna.

Ja, ärligt talat är jag säker på att det mesta går att ordna i 2008 års Kina. När jag några timmar senare samma eftermiddag går runt i ett köpcentrum och butikssäljarna drar i och ropar efter mig får jag aningen panik. Jag har läst boken, Välkommen till paradiset, nyligen och påverkats i den mån att jag faktiskt verkligen vill vara en så god turist det nu går att vara. Jag vill att de jag besöker ska tycka om mig. Men det gör de inte. Inte ens när jag köper det de vill sälja. De tycker bara om mina pengar.

Och varför skulle de? Av vilka anledningar skulle de se annorlunda på mig än på andra turister som kommer och prutar på kopior av märkesväskor, klockor och kläder? Också i köpcentrumet är det mesta kopior. Att bedöma någots värde känns omöjligt, onödigt och overkligt men ändå absolut nödvändigt på en plats där precis allting kostar. Och jag är en kopia av dem som shoppade här förra veckan. Mitt kreditkort funkar lika bra i Kina som i Stockholm.