om skuld och val

My debt is beyond measure. Säger Barack Obama i årets tal, alla kategorier. Det är det finaste jag hört sedan jag konfirmerade mig. Ja, för jag är faktiskt konfirmerad fastän jag är en sån där som kristna pitbullterriers anklagar för att vilja döda barn och gå ondskans ärenden.

Jag vaknar natten mellan den 4e och 5e vid fyratiden och kan inte somna om. Ska jag slå på teven eller inte? Jag fingrar nervöst på fjärrkontrollen men kan sen tryggt, om än exalterat, sova ett par timmar till.

Allt som kan sägas om Obamas släkt och bakgrund är sagt. Det är sagt bättre än jag skulle kunna göra det. Men det finns också andra släkter vars historier tål att berättats. Jag lever med en ständig känsla av obetalbar skuld till alla som lagt grunden till det liv jag lever idag.

Farmor ville gå på hushållsskola men det blev inget med det. Det blev inte ens smörgåsar med till folkskolan när det var knapert. Detta medan jag och mina kusiner lever bekymmerslösa liv som från första början karakteriserats av välfyllda kylskåp och ett samhällsbudskap om att vi kan göra vad vi önskar, nå hur långt som helst om vi bara vill. Våra enda begränsningar är just viljan och det stora antalet valmöjligheter som kan riskera att handlingsförlama oss.

Vi kan tillåta oss att fundera på om vi ska orka gå till vallokalen eller ej. Allt medan mormor och farmor föddes utan egen rösträtt.

Här sitter jag 2008 – i en moderniserad sekelskifteslägenhet med kakelugn och trådlöst Internet, äter italienska ostar och planerar nästa semesterresa när den förra precis har avslutats. Jag torkar disken med mormors broderade linne och jag dukar med hennes porslin.

Med vilken rätt smaskar vi fyra farmors barnbarn helt ogenerat delikatesser och förverkligar oss själva genom att oja oss över de ständiga val vi tvingas göra i en värld full av möjligheter? Vi kostar ständigt på oss att ändra oss, tröttna på det vi påbörjat och göra något annat istället. Sån är vår generation. Vi är sannolikt varken sämre eller bättre än någon annan som fötts med samma privilegier.

På soffans ryggstöd i min lägenhet hänger två saker. En filt som mormor virkat och farmors slitna, mjuka gröna sjal. Från fönsterkarmens svartvita bröllopsfoton blickar de på mig – mormor, morfar, farmor och farfar. Ingen av dem kan komma och hälsa på sitt första barnbarn. Men de kan få vara med och påminna mig om att aldrig stanna i soffan när det är val.