1955 undersökte Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier, FSI, för första gången svenska folkets missnöjesnivåer. 13 procent av de tillfrågade instämde i påståendet ”det finns olidliga förhållanden” i Sverige. Krigen var över, motboken avskaffad, folkhemmet hade byggts med hjälp av egnahemslån och införandet av folkpension. Framtidstro och hopp härskade.
När samma undersökning upprepas femtio år senare anser nära två tredjedelar av svenskarna att det finns olidliga förhållanden i landet. Rent statistiskt har vi det förstås betydligt bättre i dag. Sjukförsäkring, arbetslöshetskassa, fem veckors semester, lagstiftning som ger rätt till personlig assistans för en stor grupp utsatta och föräldraförsäkring för alla är bara några exempel på vad nittonhundratalets andra hälft fört med sig i socialpolitiska konkreta förändringar.
Så vad är det som gör att folks oro och svartsyn uppenbarligen växt? Är vi extrempessimister som har fått det för bra eller kanske helt enkelt bättre informerade och har större kunskap i dag?
Trots att vi sägs leva i ett kunskapssamhälle har vi faktiskt inte särskilt bra koll på det fantastiska framåtskridande som ägt rum. I en opinionsundersökning från Demoskop visade sig de högst utbildade ha sämst kunskap om levnadsstandardutvecklingen i ett globalt perspektiv. Exempelvis trodde tre fjärdedelar av de tillfrågade att fler människor lever i svår fattigdom i dag jämfört med 1980. I själva verket har andelen halverats.
Ändå känns statistiken någorlunda förståelig när ett större historieperspektiv och ett getöga på medierapporteringen finns med. De förändringar som skedde under åren efter andra världskrigets slut saknar motsvarighet. På femtiotalet fanns fortfarande fattigvården dit de minst bemedlade kunde vända sig. Men på de ynka tre åren 1947-50 minskade andelen som behövde nyttja sig av instansen från 16 till 7 procent.
I dag uppskattar Statistiska Centralbyrån att ungefär vart femte hushåll är bidragsberoende. Sätt femtiotalets rekordsnabba utvecklingstakt bredvid nittonhundranittiotalets svångremspolitik, effektiviseringarna av vårdapparat, byråkrati och informationsförmedling - klart att det inte framstår som någon guldålder 2007. Vi är räddare än nånsin och ändå kan ingen tryggare vara.
Monday, November 26, 2007
Monday, November 19, 2007
om trygghet
Paniklarm igen. Den här gången är det rött kött som utgör faran. Max ett halvt kilo i veckan gäller om vi ska tro forskarna. Lyd, annars blir det cancer. Jag tänker att Atkinskonsulterna kommer att gå i taket. Sen läser jag att forskarna har funnit övertygande bevis för att den som håller vikten, motionerar regelbundet och inte röker minskar risken för att drabbas av cancersjukdomar. Då skrattar jag bara. De råden kunde vilket dagisbarn som helst gett.
Det är bara ett par dagar sedan jag på lunchen gick förbi löpsedeln ”trötthet och värk kan vara okänd sjukdom” och hela vägen tillbaks till kontoret funderade på vad som inte skulle kunna vara en okänd farsot.
Enligt författaren David Eberhard är vi trygghetsnarkomaner. Vi vill ha statligt garanterad trygghet och en syndabock som kan ställas till svars om något inte går enligt planen. MEN - samtidigt som vi har blivit experter på att utkräva ansvar, begära kristeam och få skadestånd blir vi för helt egen hand allt fetare, kör bil oftare och dricker mer och mer alkohol. Blivande mödrars oro är kanske mest talande för de verkliga farorna, dem som vi helst blundar för:
- Jag drack ett glas vin och åt Brie de Meux förra helgen och nu visar graviditetstestet positivt. Har jag skadat mitt barn? Måste jag göra abort?
Min vän barnmorskan berättar att när hon har lugnat de uppjagade blivande mammorna pustar de rutinmässigt ut och unnar sig utan tvekan ett halvt kilo lösgodis och en liter cola om dagen under resterande delen av graviditeten.
I England rekommenderar läkarkåren max ett glas vin om dagen under graviditeten. Det är inte för att britter hatar sina barn eller för att brittiska läkare har undermålig utbildning. Rekommendationerna grundar sig snarare i att det inte finns bevis för att ett begränsat alkoholintag under graviditeten skulle skada fostret. Svenska läkare har läst samma studier, men i trygghetsknarkande anda drar de slutsatsen att det inte är bevisat att små mängder alkohol inte skulle kunna vara farligt.
Vilka riskbedömningar är vi egentligen beredda att göra själva? Vad kräver vi att få sanktionerat från någon som vi inbillar oss har auktoritet på området? Och vart tog det egna ansvaret vägen? För egen del gissar jag att det är samma forskare som skriver alkoholrekommendationer som kollar nitriter i korv. Och jag är ganska säker på att de då och då efter en arbetsdag tillsammans äter hamburgare, tar ett par öl och kanske till och med tjuvröker - fast förvissade om att vi alla ska dö och att trötthet och värk kan vara en okänd sjukdom.
Det är bara ett par dagar sedan jag på lunchen gick förbi löpsedeln ”trötthet och värk kan vara okänd sjukdom” och hela vägen tillbaks till kontoret funderade på vad som inte skulle kunna vara en okänd farsot.
Enligt författaren David Eberhard är vi trygghetsnarkomaner. Vi vill ha statligt garanterad trygghet och en syndabock som kan ställas till svars om något inte går enligt planen. MEN - samtidigt som vi har blivit experter på att utkräva ansvar, begära kristeam och få skadestånd blir vi för helt egen hand allt fetare, kör bil oftare och dricker mer och mer alkohol. Blivande mödrars oro är kanske mest talande för de verkliga farorna, dem som vi helst blundar för:
- Jag drack ett glas vin och åt Brie de Meux förra helgen och nu visar graviditetstestet positivt. Har jag skadat mitt barn? Måste jag göra abort?
Min vän barnmorskan berättar att när hon har lugnat de uppjagade blivande mammorna pustar de rutinmässigt ut och unnar sig utan tvekan ett halvt kilo lösgodis och en liter cola om dagen under resterande delen av graviditeten.
I England rekommenderar läkarkåren max ett glas vin om dagen under graviditeten. Det är inte för att britter hatar sina barn eller för att brittiska läkare har undermålig utbildning. Rekommendationerna grundar sig snarare i att det inte finns bevis för att ett begränsat alkoholintag under graviditeten skulle skada fostret. Svenska läkare har läst samma studier, men i trygghetsknarkande anda drar de slutsatsen att det inte är bevisat att små mängder alkohol inte skulle kunna vara farligt.
Vilka riskbedömningar är vi egentligen beredda att göra själva? Vad kräver vi att få sanktionerat från någon som vi inbillar oss har auktoritet på området? Och vart tog det egna ansvaret vägen? För egen del gissar jag att det är samma forskare som skriver alkoholrekommendationer som kollar nitriter i korv. Och jag är ganska säker på att de då och då efter en arbetsdag tillsammans äter hamburgare, tar ett par öl och kanske till och med tjuvröker - fast förvissade om att vi alla ska dö och att trötthet och värk kan vara en okänd sjukdom.
Monday, November 5, 2007
om ett eget tjänstepensionskonto
Jag har en last. Unga svenska medelklassmammors bloggande om sin vardag fascinerar mig. Bloggarna innehåller information om husbygge, barnvagnar, maxtaxa, hushållsbudget, män som inte hjälper till hemma, matrecept och förlossningsdetaljer.
Lena skriver att det var synd att hennes kille missade Ellens första steg, han var ju på golfresa den veckan. Maria bloggar om att det är skönt när hennes man tar barnen till parken så att hon får städa radhuset i lugn och ro. Karin hoppade av sjuksköterskeutbildningen. Hennes Micke konstaterade att hon ändå inte kom att tjäna så mycket mer än hon gör nu som vårdbiträde och när de fick barn blev det ju ändå mest förmånligt och praktiskt att han jobbar och hon är hemma med Kevin.
Mest förmånligt? Krasst ekonomiskt, säkert. På kort sikt, definitivt. Praktiskt? Ja alldeles säkert för Micke som kommer hem till dukat bord och en badad och nattad Kevin på kvällarna. Men Karins pensionsgrundande inkomst? Och Kevins relation till sin pappa då? Räknas inte sånt?
Jag undrar när Lena senast åkte bort en vecka och när Marias man senast städade villan med två barn hemma samtidigt som han förberedde middagen. Kvinnorna som bloggar är mina hjältar, de kokar soppa på spik med vänstran samtidigt som de trollar gamla kläder till nya på symaskinen med högran. De är genomgående kungar på att ta hand om sina barn vilket är tur, för lika genomgående beskriver de sina partners, de frånvarande papporna.
Jag må vara patetisk, privilegierad och kapitalt okunnig om hur det är att vara förälder. Men min spontana önskan är att åka hem till dessa fantastiska mammor och berätta att så här behöver det inte vara, du måste inte ha det så här.
Du ska inte behöva be dina barns pappa om lov för att köpa scrapbookingklister och visa tacksamhet för att han tar barnen en eftermiddag när du träffar en kompis. Du kan skaffa dig en utbildning, tjäna dina egna pengar, få ett eget tjänstepensionskonto och samtidigt vara mamma.
Men så kan man ju inte lägga sig i andras liv. Det är förstås privat hur man väljer och varje familj vet väl bäst vad som funkar för den, eller?
Sällan. Jag sätter mig gärna på den högsta av hästar för jag vill bestämt hävda att det är en missuppfattning. Det så kallade privata valet har konsekvenser politiskt, men framför allt för bloggande hemmamammor. Så länge vård av frisk man i hemmet förtäcks i termer som vårdnadsbidrag och valfrihet finns en kvinnofälla att bekämpa.
Lena skriver att det var synd att hennes kille missade Ellens första steg, han var ju på golfresa den veckan. Maria bloggar om att det är skönt när hennes man tar barnen till parken så att hon får städa radhuset i lugn och ro. Karin hoppade av sjuksköterskeutbildningen. Hennes Micke konstaterade att hon ändå inte kom att tjäna så mycket mer än hon gör nu som vårdbiträde och när de fick barn blev det ju ändå mest förmånligt och praktiskt att han jobbar och hon är hemma med Kevin.
Mest förmånligt? Krasst ekonomiskt, säkert. På kort sikt, definitivt. Praktiskt? Ja alldeles säkert för Micke som kommer hem till dukat bord och en badad och nattad Kevin på kvällarna. Men Karins pensionsgrundande inkomst? Och Kevins relation till sin pappa då? Räknas inte sånt?
Jag undrar när Lena senast åkte bort en vecka och när Marias man senast städade villan med två barn hemma samtidigt som han förberedde middagen. Kvinnorna som bloggar är mina hjältar, de kokar soppa på spik med vänstran samtidigt som de trollar gamla kläder till nya på symaskinen med högran. De är genomgående kungar på att ta hand om sina barn vilket är tur, för lika genomgående beskriver de sina partners, de frånvarande papporna.
Jag må vara patetisk, privilegierad och kapitalt okunnig om hur det är att vara förälder. Men min spontana önskan är att åka hem till dessa fantastiska mammor och berätta att så här behöver det inte vara, du måste inte ha det så här.
Du ska inte behöva be dina barns pappa om lov för att köpa scrapbookingklister och visa tacksamhet för att han tar barnen en eftermiddag när du träffar en kompis. Du kan skaffa dig en utbildning, tjäna dina egna pengar, få ett eget tjänstepensionskonto och samtidigt vara mamma.
Men så kan man ju inte lägga sig i andras liv. Det är förstås privat hur man väljer och varje familj vet väl bäst vad som funkar för den, eller?
Sällan. Jag sätter mig gärna på den högsta av hästar för jag vill bestämt hävda att det är en missuppfattning. Det så kallade privata valet har konsekvenser politiskt, men framför allt för bloggande hemmamammor. Så länge vård av frisk man i hemmet förtäcks i termer som vårdnadsbidrag och valfrihet finns en kvinnofälla att bekämpa.
Subscribe to:
Posts (Atom)
