Igår slängde jag ett halvfullt enliters yoghurtpaket, en crème fraicheburk vars beståndsdelar hade kunnat separeras och sorteras var för sig samt en halvrutten bunt stjälkselleri i sin plast rakt ner i hushållssoporna (precis bredvid påsen för matavfall). Jag skämdes inte det minsta för själva handlingen. Bristande sopsortering ger mig märkligt nog aldrig dåligt samvete.
Däremot uppskattade jag inte alls att en person i hushållet kom på mig i efterhand. Jag satt vid köksbordet, drack kaffe och låtsades inledningsvis som ingenting när hon tendentiöst undrade "går den här sellerin inte att använda?". Självklart inte dumbom, annars hade jag inte slängt den, sa jag. Inte.
Jag funkar uppenbarligen tämligen primitivt – så länge jag kommer undan är allt fine. Det är när jag blir påkommen som det stör mig att någon annan får nys om mitt icke klanderfria leverne.
Sen läser jag undersökningsresultat som visar att män är de absolut största miljöbovarna. Män bidrar till mer än dubbelt så mycket koldioxidutsläpp som kvinnor. Ju äldre män, desto mer utsläpp. Jag konstaterar att jag med all tydlighet tillhör patriarkatet i den här frågan. När kvinnor önskar utbyggd kollektivtrafik värnar män bilen. Män kör förvisso miljöbil men motiveringen är att det innebär skattelättnader. Ungefär som jag skulle ha tänkt om jag hade bil – gratis smakar godast.
Jag flyttade igår (efter utsorteringen i kylen på gamla stället). Jag hade redan vid första uppackningsrundan hunnit fundera på hur jag skulle dela och knö ner de stora ikeakartongerna och frigolit i soppåsar för att kasta dem i hushållssoporna. Men tack vare tillgängligheten för sortering kunde jag nu slänga skräpet där det hör hemma. Inte nog med att huset i sig har ett avancerat soprum med fler behållare än jag någonsin sett på en och samma gång. Det är dessutom en lyckoträff att det utanför porten till mitt nya hus finns gröna sorteringsbubblor för allt möjligt tänkbart slängbart.
Enkelheten ska förhoppningsvis få mig att sortera hjälpligt framöver. Jag har dessutom redan sett en påminnelselapp som informerar om att varje felslängd elpryl i soprummet ger huset en straffavgift på 1500 kronor. Och om den skyldige kan identifieras sätts räkningen upp på denne. Sällan att jag ska slänga selleri bland elen…
Monday, June 16, 2008
Monday, June 9, 2008
om livet som handelsresande
Det är en vårkväll vid den tiden på året då naturen är som vackrast och nätterna som ljusast. Jag har tagit in på stadshotellet i Mjölby. Kanske borde jag gå ner i restaurangen som fortfarande, tre år efter rökförbudets införande, stinker inpyrt, och ragga upp en saxofonhallick.
Men sånt ligger inte för mig. En hotellbar i westernstil med pallar som har nakna högklackade kvinnoben som stolsben är inte min grej.
Och frågan är om livet som kringresande är min grej. Den här våren har jag varit på eriksgata i tjänsten. Och nu vet jag; jag kommer aldrig att drömma om rockstjärnelivet på turné. Hotellrummet är lika tragiskt som alltid. Som i alla småstäder. Sänglampans knapp är smutssvart. Fjärrkontrollen vill jag överhuvudtaget inte röra.
Så jag tar en promenad Mjölby runt. På ett fält i stadens utkant har en cirkus slagit upp tältet. Jag passerar pittoreska hagar där korna dricker ur gamla badkar. Mexitegelhus i lagom räta rader. Alla affärer är stängda trots att klockan inte ens är nio. Jag stannar till vid mäklarbyråns fönster och kan konstatera att inga villor är i närheten så dyra som min etta i huvudstaden. Jag kan få två gånger sex rum och kök för samma summa. Men troligen inget jobb.
Som skribent på temat Just nu måste jag ganska ofta fundera på vad som egentligen är aktuellt för tillfället. Den uttryckligaste just nubarometern av dem alla går att lyssna till varje morgon vid halvtiotiden – ring p1. Jag tänker mig att det är från Mjölby som folk ringer. För Mjölby känns helylle. På samma gång svennigt och inskränkt. Mjölbys samlade åsikter kan troligen representera ett tvärsnitt av svenska folket.
Det ligger något mystiskt över att resa mellan städer från en dag till nästa. Cirkusen som slagit upp tältet var säkert i Västerås kvällen innan och när det ljusnar kommer den att ha packat vagnarna och åkt vidare mot Jönköping. Precis som jag. Varje gång jag är på Arlanda blir jag förvirrad och vet inte vart jag är på väg.
Men det är också lätt att få pretentioner, av livet som kringflackande. Ett hotellrum ska se ut på ett visst vis. Vi lär oss sederna i de olika landsdelarna. I Skåne matar de en till sprickningsgränsen. I Norrland får kvinna själv ta hand om mötesstrukturen trots att någon annan har bjudit in och i Sörmland kurrar magen. Vi lär oss var vi får fina presenter, var de ger värdelösa presenter och var vi inga presenter ska vänta oss.
Lika skönt det. Jag älskar att få se det här landets alla vinklar och vrår. Men jag har prylar så det räcker i det där hemmet – som jag hellre vaknar i än i Mjölby.
Men sånt ligger inte för mig. En hotellbar i westernstil med pallar som har nakna högklackade kvinnoben som stolsben är inte min grej.
Och frågan är om livet som kringresande är min grej. Den här våren har jag varit på eriksgata i tjänsten. Och nu vet jag; jag kommer aldrig att drömma om rockstjärnelivet på turné. Hotellrummet är lika tragiskt som alltid. Som i alla småstäder. Sänglampans knapp är smutssvart. Fjärrkontrollen vill jag överhuvudtaget inte röra.
Så jag tar en promenad Mjölby runt. På ett fält i stadens utkant har en cirkus slagit upp tältet. Jag passerar pittoreska hagar där korna dricker ur gamla badkar. Mexitegelhus i lagom räta rader. Alla affärer är stängda trots att klockan inte ens är nio. Jag stannar till vid mäklarbyråns fönster och kan konstatera att inga villor är i närheten så dyra som min etta i huvudstaden. Jag kan få två gånger sex rum och kök för samma summa. Men troligen inget jobb.
Som skribent på temat Just nu måste jag ganska ofta fundera på vad som egentligen är aktuellt för tillfället. Den uttryckligaste just nubarometern av dem alla går att lyssna till varje morgon vid halvtiotiden – ring p1. Jag tänker mig att det är från Mjölby som folk ringer. För Mjölby känns helylle. På samma gång svennigt och inskränkt. Mjölbys samlade åsikter kan troligen representera ett tvärsnitt av svenska folket.
Det ligger något mystiskt över att resa mellan städer från en dag till nästa. Cirkusen som slagit upp tältet var säkert i Västerås kvällen innan och när det ljusnar kommer den att ha packat vagnarna och åkt vidare mot Jönköping. Precis som jag. Varje gång jag är på Arlanda blir jag förvirrad och vet inte vart jag är på väg.
Men det är också lätt att få pretentioner, av livet som kringflackande. Ett hotellrum ska se ut på ett visst vis. Vi lär oss sederna i de olika landsdelarna. I Skåne matar de en till sprickningsgränsen. I Norrland får kvinna själv ta hand om mötesstrukturen trots att någon annan har bjudit in och i Sörmland kurrar magen. Vi lär oss var vi får fina presenter, var de ger värdelösa presenter och var vi inga presenter ska vänta oss.
Lika skönt det. Jag älskar att få se det här landets alla vinklar och vrår. Men jag har prylar så det räcker i det där hemmet – som jag hellre vaknar i än i Mjölby.
Monday, June 2, 2008
om en sång som förenar nytta med nöje
Någonstans mitt i kursen jag är på kommer jag på mig själv med att nynna på en melodislinga. Ögon, strupe, kuk och knä, kuk och knä. Tack, Radical Cheerleaders Psycho Sluts från Helsingborg. Tack, för att ni lärde mig denna ytterst användbara självförsvarskampsång på gammal dagismelodi. Bättre text att lära sig utantill finns inte för att ständigt påminna sig om var det gäller att sikta vid ett överfall.
Många är de som, om de haft ögon, strupe, kuk och knä som mantra, troligen hade klarat sig bättre i livet. Som helt enkelt hade klarat livhanken. I Guatemala utreds 73 procent av morden på kvinnor överhuvudtaget aldrig. Amnesty rapporterar om en fruktansvärd utveckling där tillsynes omotiverade mord på kvinnor ständigt ökar i landet. De senaste fem åren har 4000 kvinnor mördats i Guatemala och i 97 procent av fallen har ingen gripits. Organisationer som arbetar med kvinnors rättigheter ser ingen förklaring – mer än den att de närmast systematiska morden förefaller vara en reaktion mot att kvinnors lönearbete och rättigheter har ökat under samma tid. I alla samhällsklasser, i alla yrkesgrupper, i alla etniska grupper mördas kvinnor dagligen. Män känner sig onekligen hotade av kvinnor som grupp. Kan någon, snälla, översätta ögon, strupe, kuk och knä till spanska kvickt?
Och till en massa andra språk också för den delen. Malmöitiska till exempel. De två män – en bror och en styvpappa – i Malmö som misstänks för att ha knuffat en 16-årig tjej från en balkong i Malmö i början av februari är försatta på fri fot i väntan på rättegång. Brodern säger till en journalist att han och hans syster hade en god relation. Jag an inte låta bli att undra om hon skulle ha tyckt detsamma. Om hon fortfarande hade kunnat uttala sig i frågan. Ingen är skyldig tills den är dömd, men nog kunde 16-åringen haft en hel del att vinna på om hon hade nynnat ögon, strupe, kuk och knä på balkongen den där kvällen.
Amnesty vet att mer än en tredjedel av alla kvinnor i världen under sin livstid utsätts för någon form av allvarligt våld. Oftast äger övergreppen rum i deras eget hem och absolut vanligast är att det är en partner eller nära släkting som är gärningsman.
Huvud, axlar, knän och tår har aldrig varit mer ute. Jag uppmanar landets alla dagis: lägg till en vers. Ge kidsen i hemläxa att lära sig den utantill. Se till att de, speciellt alla flickor, får tenta den kontinuerligt i grundskola och gymnasium. Det kommer de tyvärr att ha nytta av resten av livet.
Många är de som, om de haft ögon, strupe, kuk och knä som mantra, troligen hade klarat sig bättre i livet. Som helt enkelt hade klarat livhanken. I Guatemala utreds 73 procent av morden på kvinnor överhuvudtaget aldrig. Amnesty rapporterar om en fruktansvärd utveckling där tillsynes omotiverade mord på kvinnor ständigt ökar i landet. De senaste fem åren har 4000 kvinnor mördats i Guatemala och i 97 procent av fallen har ingen gripits. Organisationer som arbetar med kvinnors rättigheter ser ingen förklaring – mer än den att de närmast systematiska morden förefaller vara en reaktion mot att kvinnors lönearbete och rättigheter har ökat under samma tid. I alla samhällsklasser, i alla yrkesgrupper, i alla etniska grupper mördas kvinnor dagligen. Män känner sig onekligen hotade av kvinnor som grupp. Kan någon, snälla, översätta ögon, strupe, kuk och knä till spanska kvickt?
Och till en massa andra språk också för den delen. Malmöitiska till exempel. De två män – en bror och en styvpappa – i Malmö som misstänks för att ha knuffat en 16-årig tjej från en balkong i Malmö i början av februari är försatta på fri fot i väntan på rättegång. Brodern säger till en journalist att han och hans syster hade en god relation. Jag an inte låta bli att undra om hon skulle ha tyckt detsamma. Om hon fortfarande hade kunnat uttala sig i frågan. Ingen är skyldig tills den är dömd, men nog kunde 16-åringen haft en hel del att vinna på om hon hade nynnat ögon, strupe, kuk och knä på balkongen den där kvällen.
Amnesty vet att mer än en tredjedel av alla kvinnor i världen under sin livstid utsätts för någon form av allvarligt våld. Oftast äger övergreppen rum i deras eget hem och absolut vanligast är att det är en partner eller nära släkting som är gärningsman.
Huvud, axlar, knän och tår har aldrig varit mer ute. Jag uppmanar landets alla dagis: lägg till en vers. Ge kidsen i hemläxa att lära sig den utantill. Se till att de, speciellt alla flickor, får tenta den kontinuerligt i grundskola och gymnasium. Det kommer de tyvärr att ha nytta av resten av livet.
Subscribe to:
Posts (Atom)
