om totalvikt

Den brittiska varuhuskedjan Marks & Spencer tänkte ta mer betalt för underkläder i större storlekar än små. Företaget hävdade att materialåtgången motiverar ett högre pris. DD-kupa och uppåt kostade för ett ögonblick två pund mer än övriga.

Men upprörda protester lät inte vänta på sig. Facebookprotestgrupper bildades. Det hotades med folkstorm på årsstämman. Och företaget vek sig för den storbystade massan. Inte nog med att de sade förlåt i helsidesannonser med ursäkten ”we boobed”. De ger just nu 25 procent rabatt på de stora bh-storlekarna.

Men faktum är att Marks & Spencer av mina efterforskningar att döma låg helt rätt i tiden med sitt försök att höja bauta-bh-priserna. Trenden att låta stort kosta mer syns på flera håll. Flygbolagen börjar låta överviktiga betala för två stolar. Till och med forskarna ger tummen upp.

De har nämligen visat att överviktiga bidrar mer till växthuseffekten än smala. Det går åt mer energi och därmed mer bensin för att transportera tjocka människor visar det brittiska forskarteam som vi lätt kan misstänka är delfinansierat av Marks & Spencer.

På sjuttiotalet var drygt tre procent av britterna överviktiga. År 2010 kommer siffran att ha stigit till 40 procent. Ökningen i enbart matförbrukning har lett till osannolika 270 miljoner ton växthusgasutsläpp. Sådana siffror indikerar att det här är mer än ett problem som löses av slentrianbantande brittiska kvinnor.

Jag hör till dem som utan att skämmas jublar över flygstolsförslaget. Inte en enda gång när jag flugit har jag bett om att få dela med mig av mitt stolsutrymme med någon tre gånger så stor som jag själv. Ändå har min plats ofta inskränkts av personer, inte sällan iklädda svettig syntetskjorta som klibbar mot mig när de somnar, som ogenerat breder ut sig, snarkar och nästan välter över mig.

Förslagen (ja kanske blotta tanken på dem, enligt vissa) tangerar diskriminering. Men så är ju världen heller inte rättvis. Var sjätte person, en miljard människor totalt, är trots allt överviktig.

Jag har länge lobbat för införandet av totalviktsprincipen på flygplan. Idén är lika simpel som genial. Varje passagerare tilldelas i storleksordningen 110 kilon. Det som blir över när vi vägt in oss själva kan vi ta med i bagage. Allt över 110 får vi betala för.

Medelsvensken väger 85. Det ger 25 prima kilon resväskinnehåll att förfoga över. För egen del betydligt mer. För andra kanske bara träningskläderna får följa med som en påminnelse om att det faktiskt är dags att komma i form.

om lumparminnen

Förra veckan sprang jag 5 km i ett sträck för första gången i mitt liv. På 31 minuter och 50 sekunder. Det är bland det coolaste jag gjort. Minst lika häftigt som när jag mot alla odds överlevde flunsan tidigare i vår och sent omsider till och med fick tillbaks lukt- och smaksinnet. Jag är för övrigt övertygad om att det var svininfluensan jag hade. Om ni inte tror mig kan jag grymta.

Min löparbragd blev födelsedagspresenten till pappa som samma vecka återigen fyllde arton år ung. Jag som inte precis är känd för min dunderfysik kom inte på något bättre till nån som inte önskar sig nåt mer än snälla barn.

Jag har inget minne av att jag nånsin sprang längre än 100 meter på skolidrotten. Men lagom till att ha växt om pappa med mer än tio år fick jag infallet att springa ett lopp. Nu är jag anmäld till två. Få jag känner skulle tro sina ögon om de såg mig i löparspåret.

Ungefär lika få som tror mig när jag berättar att jag är med i Svenska Flyglottakåren och av anledningar jag inte minns sprang runt en hel del i skogen i uniform och med gevär under gymnasiet. Jag är inte aktiv lotta för tillfället. Mest för att jag har svårt att motivera mig att laga mat åt hemvärnssoldater. Men som något slags princip vill jag trots allt stödja denna praktiskt inriktade kvinnorörelse.

I Flygvapenungdom var det blå, svårt icke-fotriktiga lejongympaskor åt alla. Jag vet faktiskt inte hur jag tog mig runt där i skogen. Med packning, vapen och hunger. I 30 graders sommarvärme. I minus 20 graders vinterkyla. Men det gjorde jag uppenbarligen. Och förutom att putsa en kalashnikov och lära mig bädda sängar så att femmor kan studsa på dem fick jag faktiskt medalj för mina skyttebravader. Det stör mig fortfarande då och då att jag inte sen gjorde slag i saken och gjorde lumpen.

För jag älskar lumparminnen. Vid de numera få tillfällen då jag hamnar runt ett middagsbord med män som gjort lumpen dröjer jag mig kvar länge. Med samtalsämnen som favoritklädesplagg i M90-serien (mitt är den sköna koftan), konservpreferenser eller eldvaktstaktik kan ingen kväll bli långtråkig.

I år rycker knappt 7000 svenskar in. Nästa år blir det runt 4000. Det är sannolikt befogat och jag ser hellre att mina skattepengar går till pandemiberedskap för svinflunsa. Men det är tveklöst en ny epok vi äntrar när den allmänna värnplikten urholkas, lejonskoförråden säljs ut och jag siktar på att springa mina 5 km under 25 minuter.

om grillos över stan

Jag har tygskor som sjunger på absolut sista refrängen. Båtarna lyfts ner i kanalerna. Vi trängs runt solglasögonställen på Åhléns.

Svenskarna kastar av sig vinterpälsen och beger sig i samlad tropp ut i parkerna. Nu luktar det grill överallt. Nu grälar par offentligt. Nu ska svensken leva loppan. Åtminstone tills i september.

Jag ska ta mig från en middag till en fest en lördagskväll sent i april. Tar bussen men hoppar av efter två hållplatser och åker taxi. För jag orkar inte med den skränande alltför lättklädda folkmassan på bussen. Jag vill komma fram nu. Utan att behöva ta del av mer privatlivsdetaljer än jag önskar. Vill lika lite höra om fulla medelålders pars fattiga sexliv som jag uppskattar folks gastroskopistatusuppdateringar på facebook.

Synen från tunnelbanan dagen innan är kvar på näthinnan: tre tonårstjejer i hissen vid Skanstull. Två vaktar dörrarna medan den tredje bredbent stående, kissar i hissen. Kul. Jättekul. Speciellt kul för alla med barnvagn/vovve/rullstol/trasiga knän som rimligtvis inte har nåt alternativ än att åka urinhiss. Inte undra på att folk skaffar bil.

Svenskar är snyggast i världen. Svenskar har framför allt bäst förutsättningar. Därför tycker jag också att svenskar borde uppföra sig därefter. Till exempel genom att ta sitt ansvar för att inte lukta eller bete sig illa offentligt.

Vårt materiella välstånd är överväldigande. Vad är det då som gör att vi är så pinsamma så fort det vankas sommar? Det kan tyckas lite sött med de resovana norrlänningarna jag mötte på ett flyg från Thailand i fjol, de var häpna, på gränsen till rörda, över att få en tygpåse med strumpor, tandborste och tandkräm i fickan framför sig i planet. Jag har säkert åtta par såna där usla frottéstrumpor i en låda hemma. Tänkte jag. Men jag hade överseende med dem. Vilket jag inte hade med de svettstinkande grannarna till höger som i vindbyxor, uppknäppt skjorta och rödbränd bringa försåg sig av gratisspriten.

Det är nåt med semesterbeteendet som gör att jag redan längtar en aning till ett kyligt oktober. Båtarna lyfts ur kanalerna. Vi ställer tillbaka klockorna, grillen och trädgårdsmöblerna. Vi rattar in vintern.

om MR

Vanligtvis är jag enbart positivt inställd till fortbildningar, kurser och seminarier som jag förväntas gå på inom ramen för mitt jobb. Alltid lär jag mig något nytt, brukar jag tänka. Häromveckan var det dags för obligatorisk utbildning om mänskliga rättigheter. Och jag hade för omväxlings skull ingen aning om varför det skulle beröra mig eller vilken nytta jag skulle tänkas ha. Det var nära att jag avanmälde mig.

När vi inledningsvis skulle redogöra för hur frågorna berör oss i det dagliga arbetet svarade jag att jag faktiskt inte visste och inte trodde att det egentligen hade någon koppling till mina arbetsuppgifter. Jag jobbar ju med det övergripande, systemen.

Jag kunde inte haft mer fel. Tre timmar senare hade jag varit med om värsta aha-upplevelsen. De strukturer jag arbetar med har naturligtvis i högsta grad betydelse för mänskliga rättigheter. Och jag har alla möjligheter i världen att bidra till att dessa efterlevs i någon mån.

Mänskliga rättigheter må vara konstruerade och tyckas vara ett hopplock utan enhetlig filosofisk grund och förankring. Men de är samtidigt ett unikt exempel på hur stater kommit överens i grundläggande frågor om både det som varje människa har rätt till och det den aldrig ska behöva utsättas för. Då kanske det är rimligt att de är en mix av lite av varje.

På kursen fick vi i uppgift att fundera på fall där Sverige bryter mot någon av artiklarna. Artikel 24 föreskriver att alla har rätt till regelbunden BETALD ledighet. Och jag funderar på hur alla mina vänner egenföretagarna har det. De som jobbar uppdragsbaserat eller de som är lantbrukare till exempel. I Sverige finns närmare en miljon registrerade företag. Minst hälften av dem är ensamföretagare utan några anställda. Vem ger dem betald semester?

För att inte tala om alla studenter som ägnar ledigheterna åt att jobba exakt lagom mycket för att hamna precis under gränsen för återbetalning av studiemedel. Studenters mänskliga rättigheter kränks för övrigt under artikel 20 också i och med tvångsanslutningen till studentkårer.

Utomlands sägs bilden av Sverige vara att vi inte bara följer FN-konventionerna till punkt och pricka utan också att alla svenskar kan väckas mitt i natten och rabbla artiklar i nummerordning. Så är det knappast men jag har onekligen lärt mig något nytt. Numera har jag en favoritartikel. Tjugonian. Idag är en bra dag att slå upp den om du inte redan kan den.

om att köpa gjutjärnsgryta

Jag läser Johan Norbergs En perfekt storm om hur amerikanska husägare skuldsatte sig långt uppöver öronen och hur bostadsmarknaden trotsade naturlagarna – och Alan Greenspan.

Obama håller tal på Rapport. Han säger att han ser en ljusning. Han säger inget om att han har skaffat en allergivänlig valp åt döttrarna från en kennel och samveteskompenserar genom att göra donationer till Washingtons motsvarighet till Tassebo. Obama säger han att han tycker att folk ska få en lön som motsvarar det arbete de utför. Låter rimligt.

Det sägs att Hennes & Mauritz alltid går bra när det är lågkonjunktur. Men tydligen gäller även kvalitet för tillfället. The Economist spår att varumärken som andas kvalitet, slitstyrka och hög standard kommer att gå lysande under 2009. Vi sägs vara trötta på påkostade handväskor men gärna satsa på en Fjällräven kånken i hopp om att den är så tidlös att barnbarnen kommer tycka den är retro och helt inne även år 2062.

Jag är en förutsägbar prick. Om jag drar mig till minnes den senaste tidens inköp har de bestått av en hel del HM-prylar. Billiga linnen, färgglada tights och underkläder. Men jag har också shoppat träningsskor som jag räknar med ska hålla både sig och mina knän i fin form ett bra tag framöver. Jag kollade så att de håller för round housekick. Men jag tittade inte på prislappen. Det gjorde jag däremot när jag skulle inhandla våffeljärn och emaljgryta tidigare i veckan.

Farmors våffeljärn från 60-talet lade av tidigare under våren och jag fick pengar till ett nytt i present. Och jag har verkligen saknat en rejäl gryta för storkok. Med föresatsen att mina barnbarn självklart kommer att ha nytta av bådadera började jag jämföra. Våffeljärnet är beställt (bäst i test på Smartson). Grytan är desto svårare. Måste nog gå och provkänna på Åhléns först. Eller förlåt, jag menar i min lokala järnaffär. Den finaste grytan jag har idag köpte jag på Bjuvs järnaffärs konkursutförsäljning 2006.

Kapitalism utan konkurser är som kristendom utan helvete. Lär Johan Norberg ha sagt. Och jag klarar inte av all hoppfullhet som hopplösa verksamheters ägare utstrålar. Jag fixar inte att se folk gå starta egetkurs och öppna halvdana pyntaffärer, pizzerior och skönhetssalonger i Mörarp, Kågeröd och Bårslöv som alla ligger alldeles för nära Väla för att ha ett kundunderlag. Nu gäller det att stödköpa för glatta livet av dem som redan balanserar på gränsen. Köp för att stimulera världsekonomin. Köp personvagn, köp lokalproducerad getost, köp charterresa, köp mobiltelefon. Bara du köper.

om teknostress

Det ryktas att det är en mobiltelefonladdarstandard på gång. Jag tror det när jag ser det. Men jag välkomnar det. Det skulle lösa ett av alla dagliga irritationsmoment.

Jag har en egen bärbar dator och en jobbdator, en egen mobiltelefon och en jobbtelefon. Den sistnämnda kan jag använda privat om jag vill. Bara jag minns den privatkopplade pinkoden. Och bara jag minns att stänga telefonen och skriva in företagskoden så fort jag är i tjänst. Annars kommer inte den som slår det så kallat fasta jobbnumret fram och jag får smäll på fingrarna på grund av tillgänglighetspolicyn. Den som ringer till det så kallade mobilnumret kommer alltid fram, oavsett hur jag är inloggad. Kul när folk utan liv utanför jobbet ringer en på söndagsmorgonen, jättekul.

Det här gäller förstås bara om jag inte har använt den röststyrda hänvisningstjänsten. Den funkar sådär. Säger jag ”lunch till klockan tretton” så välartikulerat jag kan händer det ändå att folk som ringer får veta att jag är på semester till i oktober eller vabbar.

Med datorerna är det lite enklare men det ställer till en hel del problem att de har olika adaptrar och kablar som ser exakt likadana men absolut inte fungerar ihop med den andra. En adaptor väger ungefär hälften av vad datorn väger. Så om jag inte vill släpa hem jobbdator och adaptor i egen väska men ändå ha koll på jobbkorrespondensen kan jag använda webbmail.

Åtminstone om jag kommer ihåg att ta med mitt tjänsteidkort med chip och en liten dosa hem. De två i kombi kan alstra koder som krävs för att logga in. Privat har jag ärenden i två banker. De har två olika dosor med olika funktion för inloggning. Som om det inte räcker måste jag hålla isär kortkod, kontrollkod, signeringskod, engångskod, e-legitimationskod och bank-ID – och de olika dosorna som tycks ha tagit över mitt hem.

Sa jag förresten att det på jobbmobiltelefonräkningen står ett helt annat nummer än något av dem som står på mitt visitkort? Telefonen kan nås på tre nummer. Själv vill jag bara bli onåbar eftersom örat blir skållhett av att prata i telefonen vars headsetfjäder går sönder hela tiden.

Min hjärna har kortslutning – av telefonvärmen eller alla koder och dosor. Om det inte går att hitta en enkel standard önskar jag mig nån som går bredvid mig, drar en väska med alla tekniska tillbehör och kan alla mina koder – som jag inte får skriva ner ifall nån skulle stjäla min kalender – innantill. Kom igen alliansen, det behövs ju jobb. Personlig teknikassistent är det nya plusjobbet. Ska vi göra det avdragsgillt också?

om mens

”Alltså. Ska det vara så här?” Säger jag tydligen ganska ofta. Min kollega har börjat påpeka det och fnissar varje gång om att jag måste ta över Plus när Sverker går i pension. Inte mig emot.

Vi kan säga att jag redan börjat öva. Häromdagen mejlade jag ett stort läkemedelsföretag efter att ha läst en artikel: ”Jag undrar vad som sker på fronten utveckling av p-piller för den svenska marknaden. Har tidigare läst om att ni bland annat har ett garanterat blödningsfritt piller på väg. Hur går det? Hur ser tidsplanen ut?”

De svarade: ”Vi har inget sådant preparat som är godkänt i Sverige. Hoppas att du fick svar på din fråga.” Alla som tycker att jag fick svar på någon enda av mina frågor, räck upp handen nu. (Alltså. Ska det vara så här?)

Om mens vore något som drabbade män är jag övertygad om att det redan funnits ofarliga och biverkningsfria läkemedel som helt eliminerade åbäket men ändå möjliggjorde full kontroll över eventuell graviditetsrisk. Eller också hade mens varit avdramatiserat och det var fullkomligt naturligt att en vecka i månaden gå runt med blodiga kläder utan minsta skam. Alla stolar i alla offentliga lokaler skulle ha blodfläckar. Jag tror mest på det förstnämnda. Men nu råkar mens vara nåt som drabbar kvinnor. Och mens är skabbigt och äckligt, förknippat med tråk och ofrihet.

De sannolikt mansstyrda mensskyddsföretagen må uppfinna vilket sidenliknande ytskikt med bladguld och strass de vill för den blå låtsasmensen i tv-reklamen. Men jag har inte hittat nån enda variant som funkar utan problem på den riktiga röda varan.

Jag börjar misstänka att jag är felkonstruerad för det finns inga bindor eller trosskydd som sitter i min trosa som i reklamen. Allt åker alltid på sned. Hur präktiga mormorstrosor jag än tar på mig. Och jag är less på tamponger som jag måste ställa mobilalarmet för att minnas att byta i rätt tid för att undvika följdsjukdomar. (Alltså. Ska det vara så här?)

Jag vill gå så långt att jag hävdar att mens bland de större hoten mot kvinnors fria sexualitet OCH generella frihet i livet. Mensen är en tung fotboja. Ständigt måste vi ha koll på den av en eller annan anledning. Sex är för de flesta uteslutet när tant röd är på besök. De p-piller som funkar någorlunda bra för att förhindra skräpet ger biverkningar.

Om vi räknar med att kvinnor har mens i fem dagar varje månad under 35 år innebär det att vi kommer att ha mens i nästan sex år av våra liv. Så här kan det verkligen inte vara rimligt att det ska vara år 2009. Mensen ska förpassas dit den hör hemma en gång för alla – till Sverkers soptunna.