om MR

Vanligtvis är jag enbart positivt inställd till fortbildningar, kurser och seminarier som jag förväntas gå på inom ramen för mitt jobb. Alltid lär jag mig något nytt, brukar jag tänka. Häromveckan var det dags för obligatorisk utbildning om mänskliga rättigheter. Och jag hade för omväxlings skull ingen aning om varför det skulle beröra mig eller vilken nytta jag skulle tänkas ha. Det var nära att jag avanmälde mig.

När vi inledningsvis skulle redogöra för hur frågorna berör oss i det dagliga arbetet svarade jag att jag faktiskt inte visste och inte trodde att det egentligen hade någon koppling till mina arbetsuppgifter. Jag jobbar ju med det övergripande, systemen.

Jag kunde inte haft mer fel. Tre timmar senare hade jag varit med om värsta aha-upplevelsen. De strukturer jag arbetar med har naturligtvis i högsta grad betydelse för mänskliga rättigheter. Och jag har alla möjligheter i världen att bidra till att dessa efterlevs i någon mån.

Mänskliga rättigheter må vara konstruerade och tyckas vara ett hopplock utan enhetlig filosofisk grund och förankring. Men de är samtidigt ett unikt exempel på hur stater kommit överens i grundläggande frågor om både det som varje människa har rätt till och det den aldrig ska behöva utsättas för. Då kanske det är rimligt att de är en mix av lite av varje.

På kursen fick vi i uppgift att fundera på fall där Sverige bryter mot någon av artiklarna. Artikel 24 föreskriver att alla har rätt till regelbunden BETALD ledighet. Och jag funderar på hur alla mina vänner egenföretagarna har det. De som jobbar uppdragsbaserat eller de som är lantbrukare till exempel. I Sverige finns närmare en miljon registrerade företag. Minst hälften av dem är ensamföretagare utan några anställda. Vem ger dem betald semester?

För att inte tala om alla studenter som ägnar ledigheterna åt att jobba exakt lagom mycket för att hamna precis under gränsen för återbetalning av studiemedel. Studenters mänskliga rättigheter kränks för övrigt under artikel 20 också i och med tvångsanslutningen till studentkårer.

Utomlands sägs bilden av Sverige vara att vi inte bara följer FN-konventionerna till punkt och pricka utan också att alla svenskar kan väckas mitt i natten och rabbla artiklar i nummerordning. Så är det knappast men jag har onekligen lärt mig något nytt. Numera har jag en favoritartikel. Tjugonian. Idag är en bra dag att slå upp den om du inte redan kan den.

om att köpa gjutjärnsgryta

Jag läser Johan Norbergs En perfekt storm om hur amerikanska husägare skuldsatte sig långt uppöver öronen och hur bostadsmarknaden trotsade naturlagarna – och Alan Greenspan.

Obama håller tal på Rapport. Han säger att han ser en ljusning. Han säger inget om att han har skaffat en allergivänlig valp åt döttrarna från en kennel och samveteskompenserar genom att göra donationer till Washingtons motsvarighet till Tassebo. Obama säger han att han tycker att folk ska få en lön som motsvarar det arbete de utför. Låter rimligt.

Det sägs att Hennes & Mauritz alltid går bra när det är lågkonjunktur. Men tydligen gäller även kvalitet för tillfället. The Economist spår att varumärken som andas kvalitet, slitstyrka och hög standard kommer att gå lysande under 2009. Vi sägs vara trötta på påkostade handväskor men gärna satsa på en Fjällräven kånken i hopp om att den är så tidlös att barnbarnen kommer tycka den är retro och helt inne även år 2062.

Jag är en förutsägbar prick. Om jag drar mig till minnes den senaste tidens inköp har de bestått av en hel del HM-prylar. Billiga linnen, färgglada tights och underkläder. Men jag har också shoppat träningsskor som jag räknar med ska hålla både sig och mina knän i fin form ett bra tag framöver. Jag kollade så att de håller för round housekick. Men jag tittade inte på prislappen. Det gjorde jag däremot när jag skulle inhandla våffeljärn och emaljgryta tidigare i veckan.

Farmors våffeljärn från 60-talet lade av tidigare under våren och jag fick pengar till ett nytt i present. Och jag har verkligen saknat en rejäl gryta för storkok. Med föresatsen att mina barnbarn självklart kommer att ha nytta av bådadera började jag jämföra. Våffeljärnet är beställt (bäst i test på Smartson). Grytan är desto svårare. Måste nog gå och provkänna på Åhléns först. Eller förlåt, jag menar i min lokala järnaffär. Den finaste grytan jag har idag köpte jag på Bjuvs järnaffärs konkursutförsäljning 2006.

Kapitalism utan konkurser är som kristendom utan helvete. Lär Johan Norberg ha sagt. Och jag klarar inte av all hoppfullhet som hopplösa verksamheters ägare utstrålar. Jag fixar inte att se folk gå starta egetkurs och öppna halvdana pyntaffärer, pizzerior och skönhetssalonger i Mörarp, Kågeröd och Bårslöv som alla ligger alldeles för nära Väla för att ha ett kundunderlag. Nu gäller det att stödköpa för glatta livet av dem som redan balanserar på gränsen. Köp för att stimulera världsekonomin. Köp personvagn, köp lokalproducerad getost, köp charterresa, köp mobiltelefon. Bara du köper.

om teknostress

Det ryktas att det är en mobiltelefonladdarstandard på gång. Jag tror det när jag ser det. Men jag välkomnar det. Det skulle lösa ett av alla dagliga irritationsmoment.

Jag har en egen bärbar dator och en jobbdator, en egen mobiltelefon och en jobbtelefon. Den sistnämnda kan jag använda privat om jag vill. Bara jag minns den privatkopplade pinkoden. Och bara jag minns att stänga telefonen och skriva in företagskoden så fort jag är i tjänst. Annars kommer inte den som slår det så kallat fasta jobbnumret fram och jag får smäll på fingrarna på grund av tillgänglighetspolicyn. Den som ringer till det så kallade mobilnumret kommer alltid fram, oavsett hur jag är inloggad. Kul när folk utan liv utanför jobbet ringer en på söndagsmorgonen, jättekul.

Det här gäller förstås bara om jag inte har använt den röststyrda hänvisningstjänsten. Den funkar sådär. Säger jag ”lunch till klockan tretton” så välartikulerat jag kan händer det ändå att folk som ringer får veta att jag är på semester till i oktober eller vabbar.

Med datorerna är det lite enklare men det ställer till en hel del problem att de har olika adaptrar och kablar som ser exakt likadana men absolut inte fungerar ihop med den andra. En adaptor väger ungefär hälften av vad datorn väger. Så om jag inte vill släpa hem jobbdator och adaptor i egen väska men ändå ha koll på jobbkorrespondensen kan jag använda webbmail.

Åtminstone om jag kommer ihåg att ta med mitt tjänsteidkort med chip och en liten dosa hem. De två i kombi kan alstra koder som krävs för att logga in. Privat har jag ärenden i två banker. De har två olika dosor med olika funktion för inloggning. Som om det inte räcker måste jag hålla isär kortkod, kontrollkod, signeringskod, engångskod, e-legitimationskod och bank-ID – och de olika dosorna som tycks ha tagit över mitt hem.

Sa jag förresten att det på jobbmobiltelefonräkningen står ett helt annat nummer än något av dem som står på mitt visitkort? Telefonen kan nås på tre nummer. Själv vill jag bara bli onåbar eftersom örat blir skållhett av att prata i telefonen vars headsetfjäder går sönder hela tiden.

Min hjärna har kortslutning – av telefonvärmen eller alla koder och dosor. Om det inte går att hitta en enkel standard önskar jag mig nån som går bredvid mig, drar en väska med alla tekniska tillbehör och kan alla mina koder – som jag inte får skriva ner ifall nån skulle stjäla min kalender – innantill. Kom igen alliansen, det behövs ju jobb. Personlig teknikassistent är det nya plusjobbet. Ska vi göra det avdragsgillt också?

om mens

”Alltså. Ska det vara så här?” Säger jag tydligen ganska ofta. Min kollega har börjat påpeka det och fnissar varje gång om att jag måste ta över Plus när Sverker går i pension. Inte mig emot.

Vi kan säga att jag redan börjat öva. Häromdagen mejlade jag ett stort läkemedelsföretag efter att ha läst en artikel: ”Jag undrar vad som sker på fronten utveckling av p-piller för den svenska marknaden. Har tidigare läst om att ni bland annat har ett garanterat blödningsfritt piller på väg. Hur går det? Hur ser tidsplanen ut?”

De svarade: ”Vi har inget sådant preparat som är godkänt i Sverige. Hoppas att du fick svar på din fråga.” Alla som tycker att jag fick svar på någon enda av mina frågor, räck upp handen nu. (Alltså. Ska det vara så här?)

Om mens vore något som drabbade män är jag övertygad om att det redan funnits ofarliga och biverkningsfria läkemedel som helt eliminerade åbäket men ändå möjliggjorde full kontroll över eventuell graviditetsrisk. Eller också hade mens varit avdramatiserat och det var fullkomligt naturligt att en vecka i månaden gå runt med blodiga kläder utan minsta skam. Alla stolar i alla offentliga lokaler skulle ha blodfläckar. Jag tror mest på det förstnämnda. Men nu råkar mens vara nåt som drabbar kvinnor. Och mens är skabbigt och äckligt, förknippat med tråk och ofrihet.

De sannolikt mansstyrda mensskyddsföretagen må uppfinna vilket sidenliknande ytskikt med bladguld och strass de vill för den blå låtsasmensen i tv-reklamen. Men jag har inte hittat nån enda variant som funkar utan problem på den riktiga röda varan.

Jag börjar misstänka att jag är felkonstruerad för det finns inga bindor eller trosskydd som sitter i min trosa som i reklamen. Allt åker alltid på sned. Hur präktiga mormorstrosor jag än tar på mig. Och jag är less på tamponger som jag måste ställa mobilalarmet för att minnas att byta i rätt tid för att undvika följdsjukdomar. (Alltså. Ska det vara så här?)

Jag vill gå så långt att jag hävdar att mens bland de större hoten mot kvinnors fria sexualitet OCH generella frihet i livet. Mensen är en tung fotboja. Ständigt måste vi ha koll på den av en eller annan anledning. Sex är för de flesta uteslutet när tant röd är på besök. De p-piller som funkar någorlunda bra för att förhindra skräpet ger biverkningar.

Om vi räknar med att kvinnor har mens i fem dagar varje månad under 35 år innebär det att vi kommer att ha mens i nästan sex år av våra liv. Så här kan det verkligen inte vara rimligt att det ska vara år 2009. Mensen ska förpassas dit den hör hemma en gång för alla – till Sverkers soptunna.

om smak

I februari fick jag ett infall och gick till vaccinationsmottagningen för att låta mig influensavaccineras. För två ynka hundralappar skulle jag försäkra mig om att förbli kry under de kommande veckornas viktiga möten. Men det blev inget med det. På grund av min allergi avrådde två läkare. De utlovade dessutom att på en så ung och frisk person som jag skulle flunsan inte ta särskilt hårt ändå om jag ens fick den.

Övertalad gick jag därifrån, lätt irriterad över deras sista kommentar: du sparar ju ett par hundra nu. Som om det var en pengafråga.

Jag åkte på jobbresa till Umeå. Sen fick jag flunsan. Jag hade feber i en vecka. I nästan tre veckor var jag en zombie och hostade slem. Jag missade en resa och min barndomskompis bröllop. Tillbaks på jobbet kunde jag inte koncentrera mig på en vecka. Men värst av allt. Jag förlorade lukt- och smaksinnet i två veckor.

Jag kanske låter otålig och rastlös. Det är jag säkert. Men smak och lukt ska aldrig förringas. Jag har uppriktigt sagt aldrig varit så nära att ringa psyket som de här veckorna. Och mitt nitiska googlande gjorde inte saken bättre. Jag läste om en man som förlorat lukt och smak permanent. Han skrev att han hellre förlorat ena ögat.

Att stå i badrummet och inte veta om jag satt på deo eller ej. Att inte kunna avgöra om matportionen som stått i kylen några dagar är hälsovådlig. Det är sånt jag aldrig förr reflekterat över.

Jag funderade på om det skulle gå att få en personlig assistent. Och på vad i världen som möjligen skulle kunna ge nån form av glädje när jag bara skulle äta havregrynsgröt resten av livet.

Smak och lukt är – tacka herren – tillbaka nu, om än ej med full kraft. Och jag tänker på alla klyschor som formulerats. Glädjas åt det lilla. I was blind but now I see. Man saknar inte kon förrän båset är tomt.

Det är nåt närmast religiöst över att känna lukten av avgaser, smaken av frukostfil och lukten av rök utanför entrén till jobbet. Det låter kanske absurt, men jag blev så oerhört lycklig av att komma in på toaletten efter någon som gjort stordåd.

Hädanefter ska jag bara äta sånt jag tycker om. Aldrig truga i mig nåt för sakens skull. Och så överväger jag att starta en fond. Måste se till att mina tillgångar testamenteras till lukt- och smakforskningen. I höst är det jag som kedjar fast mig på vaccinationsmottagningen tills jag får en spruta.

om skillnaden mellan blodpudding och ipods

Jag lever gott och fint. Jag har i princip bara i-landsproblem. Som att välja färg på ipod. Jag hör mig själv stå i affären och säga att jag inte vet om lila funkar. För jag har ju röd vinterkappa. Snart är det förvisso vår. Men jag kan ju rimligen inte ha någon ANING om vad jag ska ha för vårjacka redan.

Hade någon spelat in konversationen mellan mig och min vän där i affären hade den redan legat på youtube (den kanske ligger där, hemska tanke.) Butiksförsäljaren har säkert underhållit sin vänkrets med att återge oss. Eller inte. Han kanske är avtrubbad av att höra sånt varje dag. Sen ser jag Mammut. Och jag minns inte senast jag blev så berörd av en film. Om jag nånsin blivit det. Det här är något helt annat. Det är alldeles för nära mig och mitt liv. I filmens början rumlar den lyckliga familjen runt på en fantastisk röd jättekudde i sin vita lägenhet. En sån kudde skulle göra sig framför min kakelugn. Tänker jag.

I filmens slutscen syns kudden igen. Och jag äcklas. Jag vill sälja min lägenhet med kakelugnen och alla ägodelar. Jag vill bli moder Theresa junior. Det är så påtagligt hur alla i filmen gör fel också när de vill göra rätt. Män är djur. Vita män är värst. Vita kvinnor är inte långt efter. Ändå är det den vite mannen som är den enda som kommer undan i filmen. Varför kommer HAN undan? Det bankar och slår i mitt huvud fortfarande en månad efter att jag sett filmen. När jag går på stan och lyssnar på filmmusiken i min ipod.

Den här vintern märker jag för första gången i livet i min egen vardag hur snabbt och tydligt klasskillnaderna ökar. Handeln rapporterar att försäljningssiffrorna för blodpudding och korv stiger. Jag har sett tre välutbildade bostadsrättsinnehavare bli arbetslösa på en och samma vecka. Och samtidigt fläskas det på som aldrig förr vid alla konferensmiddagar jag bjuds på. Det serveras pilgrimsmussla och råbiff. Det uppgraderas till sviter när jag bor på hotell. När jag checkar ut får jag värdebevis så att jag ska lockas att komma snart igen, också som privatperson. Det är så oerhört tydlig skillnad mellan dem som har och inte har – ipods och annat.

Hur var det då, var det svårt att välja färg och så? Undrar min kompis när jag säger att jag köpt en ipod. Färgen är det första hon tänker på. Vi är så lika, så moderna, så bortskämda.

om konst

Debatten pågår som bäst kring vem som ska betala klottersaneringen efter att konstnären bakom pseudonymen NUG trashade en tunnelbanevagn. Kulturministern förfäras och Konstfacks rykte har för andra gången på kort tid tufsats i kanten efter att filmningen av incidenten dessutom har godkänts som ett examensarbete.

NUG skriver på sin blogg att om det är så dyrt att sanera – skit i det då, låt grafittin vara kvar. Han har en poäng där. För när blir det egentligen orimligt att lägga skattepengar på sisyfossanering istället för god mat åt åldringar eller skolböcker åt barn bara för att det principiellt inte ska vara obeställd konst på offentliga platser?

Så har förstås frågan om vad som egentligen är konst kommit att debatteras lika länge och detaljerat som städfrågan. Alla har en åsikt, vilket i sig känns som ett fantastiskt lyft för kulturdebatten. När senast diskuterades konstpolitik vid fikaborden på vårdboendet eller på verkstaden?

För egen del har jag svårt att förstå det roliga med att spreja sprejburk. Men ännu svårare har jag för det som kallas videokonst. Jag tänker på en installation jag såg i Liverpool för många år sedan. En man klädde på sig lager på lager på lager tills han svettades något enormt. Då klädde han av sig naken. Och så på med kläderna, av med kläderna om och om igen. Jag blev irriterad och förstod aldrig poängen. Men det faktum att jag minns filmen så väl kanske innebär att den trots allt gjorde intryck.

Bortsett från vad som är konst eller ej så hade SL faktiskt inte beställt några sprejburksdekorationer av tunnelbanevagnen. Än mindre någon krossad ruta. Det är det sannolikt få fastighetsägare som gör. Å andra sidan är det väl betydligt bättre att NUG sprejar allmännytta än privat egendom som enskilda individer har sparat ihop till och inte på egen hand har råd att betala städning av.

I förra veckans avsnitt av en ny favoritserie, Sarah Silverman show, avslöjades en komplott i snabbköpet. Det är samma företag som står bakom försäljningen av de fettfria chipsen som man blir dålig i magen av, diarrémedicin och toalettpapper.

Jag gissar att NUG egentligen inte alls är konstnär. Han jobbar säkert egentligen för saneringsföretaget Klottrets Fiende No 1.