Nu dissekeras Obama i varje fikarum, på varje buss, i varje kök. Hobbyanalytikerna uttalar sig om allt från presidentens val av skor till hans potential att bidra till varaktig fred i mellanöstern.
Jag orkar inte vara med. Allt är redan sagt. Nu får vi vänta och se. Jag blickar österut så länge. Till ett annat land med en president. Finland.
Två hundra år har passerat sedan Sverige och Finland skildes åt. Det kan tyckas som en evighet. Men i mer än sex hundra år innan dess var vi enade kring Bottenviken. Och sedan 1994 är vi båda medlemmar i Europeiska unionen.
Och banden ska firas. Under 2009 slår både Sverige och Finland på stort. Vi ska spöa varandra i hockey lite oftare än vanligt, hålla mässor, festivaler och utställningar till varandras ära.
DN:s ledarsida föreslår kontroversiellt att Svenska Akademien, året till ära, ska utvidgas att omfatta Finland med motiveringen att svenska faktiskt är modersmål för 300 000 finländare. Det är bara drygt fem procent av landets befolkning men språket är trots allt en av de saker vi fortfarande har gemensamt. Finländare är den största gruppen migranter i Sverige. Finska är ett av våra minoritetsspråk. Banden är fortfarande starka. Det hade suttit fint med Märta Tikkanen på en numrerad stol.
Jag fantiserar om att söka stödmedborgarskap i Finland. Ett land, inte bara med en president, utan med en kvinnlig president. Finland införde redan 1906 som första land i världen rösträtt för kvinnor. Och idag är sextio procent av ministrarna i regeringen kvinnor. Men också solen har sina fläckar. Finska kvinnor har en femtedel lägre lön än sina manliga kollegor. Och jämställdheten i praktiken ser det lite si och så ut med om vi ska tro dem som vet.
I början av 70-talet kom ungefär hundratusen finländare till Sverige som arbetskraft. Det har forskats på hur de hanterade sin nya situation. Många, alltför många, tog till flaskan. Finska män är överrepresenterade inom missbruksvården. 1978 publicerades Märta Tikkanens bok Århundradets kärlekssaga. Nu, trettio år senare, ställer Vin & Sprithistoriska Museet i Stockholm ut ett urval av dikterna på temat att leva med alkoholmissbruk i familjen.
Nu hör jag hur nån citerar Obama i korridoren. Igen. Jag stänger dörren och drömmer om att få välja sitt statsöverhuvud, att bada bastu, äta kinuskisås och dricka kaffe på Stockman. Till helgen ska jag nog gå på museum.
Monday, January 26, 2009
Monday, January 19, 2009
om språk och drömmar
Jag funderar på en kurs i vår. Jag kanske skulle friska upp min franska, eller underhålla thaien så att jag inte glömmer bort hur jag beställer chokladcroissant, bananpannkaka och åker taxi.
Medborgarskolan i Stockholm har låtit göra en genomgång av anmälningarna till sina kurser. Det är mest populärt att läsa språk. Kvinnor föredrar italienska. De har sannolikt sett dansk film och gillar pasta. Män däremot, toppar anmälningslistorna till de tolv kurserna i thai. Thai konkurrerar till och med ut kursen ”radarintyg för fritidsbåt”. Medborgarskolan ska förresten också locka män med singelkurser i vår. Men de förutspår att trubadurkursen kommer bli fulltecknad först.
När jag senast bodde i Bangkok besökte jag Empower, en organisation som arbetar i Patpong, ett av stadens sexhandelscentrum och nöjeskvarter. Där kan kvinnor och män som säljer sex bland annat gå engelskkurser. Jag vet inte vad som lärs ut på Medborgarskolan. Kanske att thaier alltid ler, är vänliga och lagar god mat. På Empower innehåller lektionerna övningar som nästan alltid är på temat "när jag har träffat en västerländsk man och flyttat till landet X". På så vis lär sig eleverna namnen på alla europeiska länder. Färger, länder och bilmärken på engelska repeteras med övningen, "när jag bor i Tyskland ska jag ha en röd Volvo". Adjektiv tragglas genom att beskriva sin drömpartner.
Som kursmaterial används Empower planner, en rosa kalender med ett flygplan på. Den blir en påminnelse om att vara på väg någon annanstans. Kalendern innehåller praktiskt nog en parlör med fraser skrivna på engelska, thai och fonetiskt: Om du inte slutar nu, skriker jag. Jag har fortfarande ont efter igår. Du måste duscha först. Testet var positivt.
Det är annat än je m’appelle eller an, auf, hinter, in, neben. Och det var inte utan viss känsla av ledsamhet jag första gången bläddrade i Empowerkalendern som också innehöll telefonnumren till alla thailändska ambassader i världen – i händelse av en nödsituation. Men ingen kan påstå att kalendern inte är ändamålsenlig. Vi kan tycka vad vi vill om fenomenet men Empowers engelsklektioner och kalender är pragmatiska. Deltagarna skulle leta västerlänningar oavsett vilket.
Så ser världen ut – det sitter män och kvinnor på varsin sida jordklotet och drömmer om varandra. Och försöker lära sig varandras språk i förebyggande syfte. Kanske blir singelkursen succé och plockar förstaplatsen från thai. Men jag tror inte det. Jag tror att trubadurkillarna kommer att fortsätta åka till Thailand.
Medborgarskolan i Stockholm har låtit göra en genomgång av anmälningarna till sina kurser. Det är mest populärt att läsa språk. Kvinnor föredrar italienska. De har sannolikt sett dansk film och gillar pasta. Män däremot, toppar anmälningslistorna till de tolv kurserna i thai. Thai konkurrerar till och med ut kursen ”radarintyg för fritidsbåt”. Medborgarskolan ska förresten också locka män med singelkurser i vår. Men de förutspår att trubadurkursen kommer bli fulltecknad först.
När jag senast bodde i Bangkok besökte jag Empower, en organisation som arbetar i Patpong, ett av stadens sexhandelscentrum och nöjeskvarter. Där kan kvinnor och män som säljer sex bland annat gå engelskkurser. Jag vet inte vad som lärs ut på Medborgarskolan. Kanske att thaier alltid ler, är vänliga och lagar god mat. På Empower innehåller lektionerna övningar som nästan alltid är på temat "när jag har träffat en västerländsk man och flyttat till landet X". På så vis lär sig eleverna namnen på alla europeiska länder. Färger, länder och bilmärken på engelska repeteras med övningen, "när jag bor i Tyskland ska jag ha en röd Volvo". Adjektiv tragglas genom att beskriva sin drömpartner.
Som kursmaterial används Empower planner, en rosa kalender med ett flygplan på. Den blir en påminnelse om att vara på väg någon annanstans. Kalendern innehåller praktiskt nog en parlör med fraser skrivna på engelska, thai och fonetiskt: Om du inte slutar nu, skriker jag. Jag har fortfarande ont efter igår. Du måste duscha först. Testet var positivt.
Det är annat än je m’appelle eller an, auf, hinter, in, neben. Och det var inte utan viss känsla av ledsamhet jag första gången bläddrade i Empowerkalendern som också innehöll telefonnumren till alla thailändska ambassader i världen – i händelse av en nödsituation. Men ingen kan påstå att kalendern inte är ändamålsenlig. Vi kan tycka vad vi vill om fenomenet men Empowers engelsklektioner och kalender är pragmatiska. Deltagarna skulle leta västerlänningar oavsett vilket.
Så ser världen ut – det sitter män och kvinnor på varsin sida jordklotet och drömmer om varandra. Och försöker lära sig varandras språk i förebyggande syfte. Kanske blir singelkursen succé och plockar förstaplatsen från thai. Men jag tror inte det. Jag tror att trubadurkillarna kommer att fortsätta åka till Thailand.
Friday, January 16, 2009
Kunde inte sagt det bättre själv
(På stan 20090115)
Till alla med synpunkter om vad kvinna som krönikör ska skriva om: om du tror dig göra det bättre själv, gör det då! Sök jobb på närmaste tidning nu!
När jag tror mig dribbla en boll bättre än Zlatan ska jag börja kommentera fotbollsmatcher från soffan.
Monday, January 12, 2009
om att vara dumsnål och inkonsekvent
Aldrig har jag känt mig så rik som när jag gick från att leva på lönen som deltidstimanställd i butikskassa till ett vanligt heltidsjobb. Jag kände mig aldrig fattig och saknade ingenting. Eftersom jag gick från ett minimum kunde jag plötsligt spara och ändå leva gott. Mina gamla vanor att ständigt jämföra priser och aldrig shoppa förrän veckan innan lönen höll i sig.
Det var det som gjorde att jag plötsligt kunde få infall som att gå in på Åhléns och säger att jag vill ha en concealer och att den fick kosta vad den ville. Bara den är bra. Och sen låta mig övertygas om att jag även behövde en foundation och en ansiktsmask. Faktum är att min hy är avsevärt mycket bättre numera. Men frågan är om det är värt det. Om det är meningen att vi ska drivas till perfektion genom konsumtion och sluta titta på prislappen. Framför allt får jag ångest över att tänka på att det dessutom är en lyx oerhört få förunnad.
Förra året lade jag tusentals kronor på en resa till Kina. Förvisso hade jag jämfört flygpriser in absurdum tills jag hittat absolut billigaste sättet att resa på. Resrutten innebar sega mellanlandningar i mellanöstern. Men det var ju billigt. Att jag på ena hållet drev runt på bazaren i Doha, okynnesshoppade sjalar, fikade dyrt och köpte parfym för de av de inväxlade pengarna jag inte lyckats spendera är sånt som händer. Behöver jag lägga till att det aldrig ens föll mig in att klimatkompensera med utsläppsrätter?
I Kina letade jag och mitt ressällskap efter ett billigt rum. Vi jämförde kronor och ören och kände oss nöjda när vi fick ett rum med badrum billigt. Sen gick vi ut och åt och passerade en affär med fina tygväskor. Jag kunde inte välja vilken jag skulle köpa. Så jag tog tre.
Tillbaks i Sverige höll jag hov för vännerna på första advent. Plötsligt fann jag mig mitt i en intensiv diskussion och hörde mig själv ihärdigt argumentera emot alla tänkbara droger. Med en mugg konjaksspetsad glögg i handen.
Jag skäms. Ändå känner jag att jag kommer undan nästan jämt. Jag upplever ju att jag nästan alltid maximerar värde för pengarna eller insatsen. Det kan vara värt en mailväxling för att få reklamera en ost som inte smakar som det var tänkt och få en tjuga i värdecheck på ica. Men det kan också vara värt att åka taxi två kvarter när det är tio minus ute. 2009 kanske kan bli året då jag blir mer konsekvent. Kanske.
Det var det som gjorde att jag plötsligt kunde få infall som att gå in på Åhléns och säger att jag vill ha en concealer och att den fick kosta vad den ville. Bara den är bra. Och sen låta mig övertygas om att jag även behövde en foundation och en ansiktsmask. Faktum är att min hy är avsevärt mycket bättre numera. Men frågan är om det är värt det. Om det är meningen att vi ska drivas till perfektion genom konsumtion och sluta titta på prislappen. Framför allt får jag ångest över att tänka på att det dessutom är en lyx oerhört få förunnad.
Förra året lade jag tusentals kronor på en resa till Kina. Förvisso hade jag jämfört flygpriser in absurdum tills jag hittat absolut billigaste sättet att resa på. Resrutten innebar sega mellanlandningar i mellanöstern. Men det var ju billigt. Att jag på ena hållet drev runt på bazaren i Doha, okynnesshoppade sjalar, fikade dyrt och köpte parfym för de av de inväxlade pengarna jag inte lyckats spendera är sånt som händer. Behöver jag lägga till att det aldrig ens föll mig in att klimatkompensera med utsläppsrätter?
I Kina letade jag och mitt ressällskap efter ett billigt rum. Vi jämförde kronor och ören och kände oss nöjda när vi fick ett rum med badrum billigt. Sen gick vi ut och åt och passerade en affär med fina tygväskor. Jag kunde inte välja vilken jag skulle köpa. Så jag tog tre.
Tillbaks i Sverige höll jag hov för vännerna på första advent. Plötsligt fann jag mig mitt i en intensiv diskussion och hörde mig själv ihärdigt argumentera emot alla tänkbara droger. Med en mugg konjaksspetsad glögg i handen.
Jag skäms. Ändå känner jag att jag kommer undan nästan jämt. Jag upplever ju att jag nästan alltid maximerar värde för pengarna eller insatsen. Det kan vara värt en mailväxling för att få reklamera en ost som inte smakar som det var tänkt och få en tjuga i värdecheck på ica. Men det kan också vara värt att åka taxi två kvarter när det är tio minus ute. 2009 kanske kan bli året då jag blir mer konsekvent. Kanske.
Monday, January 5, 2009
om att lova att välja
Då är det bara att verkställa. Sätt igång. Första måndagen på ett nytt år – vad kan vara mer ångestbringande? Nyårslöftena ska omsättas i handling. Skinkan och knäcken ska svettas bort på gymmet. Vi ska våga kolla kontoutdraget för att se hur lång januari kommer att kännas.
Förra året vid den här tiden hade jag bestämt mig för att jag skulle resa mycket under 2008. Det gjorde jag också. Jag besökte åtta länder. Höjdpunkten bland de besökta platserna var nog Jerusalem. Men det hände så mycket mer, sånt som varken kunde uttryckas i löften eller förutspås. Under 2008 började jag så sakta att springa, lärde mig allt som tål att vetas om vägglöss, besökte över hälften av Sveriges residensstäder och vann ett fint pris för andra gången i rad. Det var ett spännande år med massor av nya erfarenheter, helt klart.
Men nu är det dags att blicka framåt. Och finanskrisen till trots tyder inget på att 2009 kommer att bli ett mindre händelserikt år. Vad ska du till exempel göra den sjunde juni? Själv ska jag rösta. I en EU-omspännande undersökning svarade endast två procent av de tillfrågade rätt på vilken månad valet till EU-parlamentet ska hållas. Så lägg datumet på minnet om du inte redan kände till det.
Under fyra dagar röstar alla EU-länder fram ledamöter till vår gemensamma församling där 18–20 svenskar sedan får ta plats. Det är förstås en stor apparat att arrangera. På landsbygden i Thailand gick det utmärkt för den forne premiärministern Thaksin att köpa röster för en kossa eller en get. I Bangladesh förra veckan var det tio kronor och en sari som gällde i landets första val. Det är egentligen inte så svårt att förstå utifrån den situation som många lever i. Varför inte tjäna en hacka om du ändå inte hade tänkt rösta eller inte bryr dig? Men det faktum att ca 70 procent av de röstberättigade faktiskt tog sig till vallokalen i Bangladesh inger hopp. I ett land som ofta hamnar i absoluta botten vad gäller korruptionsindex vill trots allt många tro på att förändring är möjlig.
Så om jag ska skicka med mig själv och mina läsare några klämkäcka lärdomar från det föregående året in i 2009 blir det följande tre: För det första, hångla mer när tillfälle ges. För det andra, gå på fler fester och ät middag med vänner oftare. Och för det tredje, ryck på axlarna lite oftare – alla strider måste inte utkämpas. Men du, glöm inte gå till vallokalen.
Förra året vid den här tiden hade jag bestämt mig för att jag skulle resa mycket under 2008. Det gjorde jag också. Jag besökte åtta länder. Höjdpunkten bland de besökta platserna var nog Jerusalem. Men det hände så mycket mer, sånt som varken kunde uttryckas i löften eller förutspås. Under 2008 började jag så sakta att springa, lärde mig allt som tål att vetas om vägglöss, besökte över hälften av Sveriges residensstäder och vann ett fint pris för andra gången i rad. Det var ett spännande år med massor av nya erfarenheter, helt klart.
Men nu är det dags att blicka framåt. Och finanskrisen till trots tyder inget på att 2009 kommer att bli ett mindre händelserikt år. Vad ska du till exempel göra den sjunde juni? Själv ska jag rösta. I en EU-omspännande undersökning svarade endast två procent av de tillfrågade rätt på vilken månad valet till EU-parlamentet ska hållas. Så lägg datumet på minnet om du inte redan kände till det.
Under fyra dagar röstar alla EU-länder fram ledamöter till vår gemensamma församling där 18–20 svenskar sedan får ta plats. Det är förstås en stor apparat att arrangera. På landsbygden i Thailand gick det utmärkt för den forne premiärministern Thaksin att köpa röster för en kossa eller en get. I Bangladesh förra veckan var det tio kronor och en sari som gällde i landets första val. Det är egentligen inte så svårt att förstå utifrån den situation som många lever i. Varför inte tjäna en hacka om du ändå inte hade tänkt rösta eller inte bryr dig? Men det faktum att ca 70 procent av de röstberättigade faktiskt tog sig till vallokalen i Bangladesh inger hopp. I ett land som ofta hamnar i absoluta botten vad gäller korruptionsindex vill trots allt många tro på att förändring är möjlig.
Så om jag ska skicka med mig själv och mina läsare några klämkäcka lärdomar från det föregående året in i 2009 blir det följande tre: För det första, hångla mer när tillfälle ges. För det andra, gå på fler fester och ät middag med vänner oftare. Och för det tredje, ryck på axlarna lite oftare – alla strider måste inte utkämpas. Men du, glöm inte gå till vallokalen.
Sunday, December 28, 2008
om säkerhetskontroll
Min vän Jenny köpte ett handmålat porslinssaltkar till mig i present när hon var i Amsterdam. Ja jag vet att det låter som hämtat från Karl Bertil Jonsson men det är faktiskt sant.
När hon överlämnade presenten poängterade hon hur tacksam jag skulle vara med tanke på vad hon fått utstå för att leverera den. På Schiphol på väg hem blev hon stoppad i säkerhetskontrollen på grund av saltkaret. Hon tvingades plocka upp det ur sin kartong varpå det skickades runt för allmän beskådan av de ivrigt fnissande kontrollanterna. Saltkaret har den omisskännliga formen av en penis med traditionell vindmöllebild och den sirliga inskriptionen "Greetings from Amsterdam".
Så söndagen före jul ska jag flyga till Skåne. Jag har packat saltkarskompisens julklapp i handbagaget då det är en handgjord ljusstake i betong som potentiellt skulle kunna krossas i en incheckad väska.
Proceduren är som vanligt i säkerhetskontrollen. Upp med datorn ur ryggsäcken, kappan i en plastlåda, stäng handväskan så att inte allt smått rullar ut på bandet, traska genom bågen, piiiiip, stå som ett krucifix, låt dig undersökas med metalldetektor av någon som konstaterar att det är örhängena som piper, gå vidare, packa ihop alltsammans medan det bildas en lång kö bakom.
Men inte den här gången. Efter örhängeskonstaterandet närmar sig inte mindre än två kontrollanter mig och pekar på min ena väska som precis kommer ut ur röntgenapparaten.
Jag hinner börja fundera över vilken alldeles för dyr sminkrelaterad vätska jag lyckats glömma och nu ska behöva kasta då jag plötsligt inser vad som händer.
Åh nej, utbrister jag och håller händerna för ansiktet medan kontrollanterna målmedvetet plockar upp Jennys julklapp. Den är för att öka pinsamheten i situationen inslagen i det illustrerade julklappspappret med det osannolika men på pricken beskrivande namnet "slicka röv".
De undrar vad som är i och jag svarar uppriktigt att det är en ljusstake. Bara en ljusstake. Gjuten i betong. När jag säger snälla snälla låt mig ta med den, det är en julklapp, lägger den ena kontrollanten huvudet på sned och suckar:
— Ja, men vad ser den ut som?
— En pistol, svarar jag. Men det är ett hål i mitten. För ett stearinljus, försäkrar jag.
De har noterat en pistol i min handväska. Jag är inte i läge att argumentera. En vänlig själ letar upp min väska och jag får checka in paketet. Att ens ha uttalat ordet pistol på Arlanda söndagen före jul känns ödesdigert. När jag landar kollar jag noga att vi kommit till Ängelholm och inte Guantanamo.
När hon överlämnade presenten poängterade hon hur tacksam jag skulle vara med tanke på vad hon fått utstå för att leverera den. På Schiphol på väg hem blev hon stoppad i säkerhetskontrollen på grund av saltkaret. Hon tvingades plocka upp det ur sin kartong varpå det skickades runt för allmän beskådan av de ivrigt fnissande kontrollanterna. Saltkaret har den omisskännliga formen av en penis med traditionell vindmöllebild och den sirliga inskriptionen "Greetings from Amsterdam".
Så söndagen före jul ska jag flyga till Skåne. Jag har packat saltkarskompisens julklapp i handbagaget då det är en handgjord ljusstake i betong som potentiellt skulle kunna krossas i en incheckad väska.
Proceduren är som vanligt i säkerhetskontrollen. Upp med datorn ur ryggsäcken, kappan i en plastlåda, stäng handväskan så att inte allt smått rullar ut på bandet, traska genom bågen, piiiiip, stå som ett krucifix, låt dig undersökas med metalldetektor av någon som konstaterar att det är örhängena som piper, gå vidare, packa ihop alltsammans medan det bildas en lång kö bakom.
Men inte den här gången. Efter örhängeskonstaterandet närmar sig inte mindre än två kontrollanter mig och pekar på min ena väska som precis kommer ut ur röntgenapparaten.
Jag hinner börja fundera över vilken alldeles för dyr sminkrelaterad vätska jag lyckats glömma och nu ska behöva kasta då jag plötsligt inser vad som händer.
Åh nej, utbrister jag och håller händerna för ansiktet medan kontrollanterna målmedvetet plockar upp Jennys julklapp. Den är för att öka pinsamheten i situationen inslagen i det illustrerade julklappspappret med det osannolika men på pricken beskrivande namnet "slicka röv".
De undrar vad som är i och jag svarar uppriktigt att det är en ljusstake. Bara en ljusstake. Gjuten i betong. När jag säger snälla snälla låt mig ta med den, det är en julklapp, lägger den ena kontrollanten huvudet på sned och suckar:
— Ja, men vad ser den ut som?
— En pistol, svarar jag. Men det är ett hål i mitten. För ett stearinljus, försäkrar jag.
De har noterat en pistol i min handväska. Jag är inte i läge att argumentera. En vänlig själ letar upp min väska och jag får checka in paketet. Att ens ha uttalat ordet pistol på Arlanda söndagen före jul känns ödesdigert. När jag landar kollar jag noga att vi kommit till Ängelholm och inte Guantanamo.
Monday, December 22, 2008
om julen
Två dagar kvar och det kan gå hur som helst. Julen är ett årligt tärningsspel. Ska någon erbjuda mig risgrynsgröt fastän jag aldrig gillat det? Kommer jag att orka räkna till tio, le och svara nej tack? Ska någon envisas med att vi ska äta/städa/dela ut julklappar precis när det är Karl Bertil Jonsson? Kommer tomten att komma? Frågorna är de samma från år till år.
Vi har haft Gardellska, Norénska och för den delen även Astrid Lindgrenska varianter i familjen Persson. Precis som jag antar att det är hos de flesta. Ett kreativt år kokte jag knäck. Familjen mumsade förtjust. Tills lillebror med stigande röst hördes "men vad ända in i…". En bit tand, skadad från en innebandyolycka i barndomen, hade lossnat och satt som på piedestal i en knäck. Julhelgen fortsatte med bokstavligt och bildligt tandgnissel, jourtandläkarbesök och framför skuld och skam omotiverat riktat mot mig.
Sen har vi förstås året då jag skrev kandidatuppsats, min medförfattare hade åkt på träningsläger i Portugal och jag desperat satt och sammanställde enkäter medan resten av familjen tittade på Kalle Anka.
Mina jular som vegetarian var bra på det stora hela. Jag bidrog med goda inläggningar som krävde namnskyltar. Bäst gillade jag skylten "överbliven arm från bilolycka" som jag placerade i fårfiolen. Mamma var inte lika förtjust.
Vi får inte glömma julen då jag skulle vara extra snäll mot katten Lissie och gav henne portionsförpackad lyxkattmat inslagen i guldfolie. Hon slickade belåtet fatet rent och lade sig tillrätta nära elementet i köket. Familjen åkte intet ont anande på julmiddag. Många timmar senare kom vi hem till en pikant lukt som varken påminde om glögg eller nejlika. Kissekattens mage gillade inte maten lika mycket som hon själv och Lissie hade påhittigt använt min mintgröna sittsäck som toalett.
Kanske mest minnesvärt är året då jag dagen innan julafton hade kört ett kort ärende med en av familjens bilar och inte noterat att bensinmätaren lyste rött. På väg till julfirandet med släkten började bilen hosta för att sen sluta rulla. Far beordrade mor till ratten och övriga familjen att knuffa. Lillebror fick gå i mitten för att far och jag inte skulle slåss. Frostigare stämning har sällan skådats en julaftonskväll.
Varför är det så himla svårt att vara snälla och hålla sams just när vi borde? Inte ens katten kan låta bli att vässa klorna och klättra i granen. Men jag lovar att försöka i år. Jag skippar julgodiset och julbordet, slänger ut katten och håller mig borta från bilen så blir det nog bra.
Vi har haft Gardellska, Norénska och för den delen även Astrid Lindgrenska varianter i familjen Persson. Precis som jag antar att det är hos de flesta. Ett kreativt år kokte jag knäck. Familjen mumsade förtjust. Tills lillebror med stigande röst hördes "men vad ända in i…". En bit tand, skadad från en innebandyolycka i barndomen, hade lossnat och satt som på piedestal i en knäck. Julhelgen fortsatte med bokstavligt och bildligt tandgnissel, jourtandläkarbesök och framför skuld och skam omotiverat riktat mot mig.
Sen har vi förstås året då jag skrev kandidatuppsats, min medförfattare hade åkt på träningsläger i Portugal och jag desperat satt och sammanställde enkäter medan resten av familjen tittade på Kalle Anka.
Mina jular som vegetarian var bra på det stora hela. Jag bidrog med goda inläggningar som krävde namnskyltar. Bäst gillade jag skylten "överbliven arm från bilolycka" som jag placerade i fårfiolen. Mamma var inte lika förtjust.
Vi får inte glömma julen då jag skulle vara extra snäll mot katten Lissie och gav henne portionsförpackad lyxkattmat inslagen i guldfolie. Hon slickade belåtet fatet rent och lade sig tillrätta nära elementet i köket. Familjen åkte intet ont anande på julmiddag. Många timmar senare kom vi hem till en pikant lukt som varken påminde om glögg eller nejlika. Kissekattens mage gillade inte maten lika mycket som hon själv och Lissie hade påhittigt använt min mintgröna sittsäck som toalett.
Kanske mest minnesvärt är året då jag dagen innan julafton hade kört ett kort ärende med en av familjens bilar och inte noterat att bensinmätaren lyste rött. På väg till julfirandet med släkten började bilen hosta för att sen sluta rulla. Far beordrade mor till ratten och övriga familjen att knuffa. Lillebror fick gå i mitten för att far och jag inte skulle slåss. Frostigare stämning har sällan skådats en julaftonskväll.
Varför är det så himla svårt att vara snälla och hålla sams just när vi borde? Inte ens katten kan låta bli att vässa klorna och klättra i granen. Men jag lovar att försöka i år. Jag skippar julgodiset och julbordet, slänger ut katten och håller mig borta från bilen så blir det nog bra.
Subscribe to:
Comments (Atom)
