om saker hon är bra på

När lågstadiebarn får i uppgift att skriva ner tre saker de är bra på och tre som de är dåliga på går det så här. Pojkarna skriver snabbt ner hur bra de är på fotboll, klättra i träd och artbestämma dinosaurier. Flickorna skriver lika snabbt ner hur dåliga de är på att teckna, dansa balett och sjunga. Sen sitter de där, de arma skolbarnen, och vrider och vänder på sig för att komma på hur de ska göra klar uppgiften.

Det är svårt tragiskt. Men redan där i skolbänken har en av de två strukturella principerna för ojämställdhet grundlagts – isärhållandet av könen. Vi har alla varit där, suttit i klassrummet och haft olika färg på bänkpappret, väskan och strumporna beroende på kön. Redan där har vi varit så omedvetna om den isärhållande konstruktionen att vi tagit den för som av naturen given.

Så småningom kommer vi också att bli rejält varse den andra principen, den manliga normens primat, att mannen är norm och utgångspunkt medan kvinnan är den avvikande. Det är finare och bättre att rabbla dinosaurier än barbiedockor. Pojkar som känner igen en brontosaurus spås en ljusnande framtid som forskare i geovetenskap. Flickor som syr kläder till Barbie kan bli…eh, hemmafruar.

Sen sitter det här i hela livet. När journalister ringer och ber folk att delta i en debatt eller ställa upp på en intervju ställer kvinnor ofta inte upp även om de har dokumenterad gedigen bakgrund på området som ska diskuteras. Män däremot säger på sin höjd "jag vet ju inget om det här men jag kommer gärna". Sen kommer de till studion och talar tills ingen orkar lyssna längre och programtiden är slut.
En ny undersökning av Statistiska centralbyrån visar hur svårt det är att var kvinna på en ledande post. Medan 20 procent av kvinnliga chefer uppger att de har blivit trakasserade på grund av kön har endast tre procent av männen upplevt samma sak. Betydligt fler kvinnor än män känner sig otillräckliga och stressade. Mest utsatta är kvinnorna som i sin chefsroll aktivt försöker arbeta för att förändra de gamla normerna.

Så, innan du går till jobbet idag. Skriv ner tre saker du är bra på och tre som du är dålig på. Själv är jag bra på att koka soppa på en spik, på att formulera mig och uttrycka mig i ord. Och så har jag schysst simultankapacitet. Jag är dålig på idrott, ögonkontakt och att slappna av.

om köpbegär

Om några veckor är det dags för Buy Nothing Day, en köpfri dag och årlig internationell kampanjför att belysa konsumtionen i världen. Syftet är att få så många som möjligt att låta bli att köpa något en dag om året. I år blir det troligen extra svårt för många då dagen är tänkt att äga rum den 29 november helgen efter löning, helgen då julskylningen drar igång på allvar. Hur ska vi kunna hålla plånboken stängd?

Vissa år har jag tänkt att jag ska vara med och manifestera, skippa konsumtion. Men så plötsligt har jag funnit mig själv vid kassan i en affär. Å andra sidan finns det gott om dagar då jag inte spenderar en krona. Det svåra är förstås att prioritera sina inköp. Vad är ett faktiskt behov och vad är förströelse och egentligen onödigt?

Författaren Ann-Christin Gramming levde ett helt köpfritt år för att utmana sig själv. Hon kallar sig konsumtionsrebell efter att under ett år bara ha köpt absolut nödvändiga ting såsom mat. Hon fick bli bjuden på sånt som fika på stan men aldrig själv köpa något och bara om hon först föreslagit att bjuda hem sällskapet på hemmakaffe i stället. Sen skrev hon boken "Köp inte den här boken" om sina erfarenheter. Det är svårt att inte känna sig förvirrad av motstridiga budskap.

20 procent av världens befolkning förbrukar 86 procent av resurserna. Jag och de flesta andra svenskar hör alldeles säkert till de 20. Och mer ska det tydligen bli. I Sverige finns över 18 miljoner kvadratmeter butiksyta, nästan två kvadrat per invånare. Skånesnittet är en och en halv per skåning och Burlöv leder Sverigeligan med sex kvadrat shopping per kommuninvånare. Burlöv petar Strömstad efter att ha satsat på rejäl utbyggnad. Sex kvadrat det är mer yta än vad vissa trångbodda familjer i närheten har i boyta per person. Snart är Burlövsmarken slut.

Frågan är när efterfrågan på köpcentrum upphör. Efter att ha begått misstaget att åka till Kungens kurva för att storhandla mat söndagen efter den 25e för ett tag sedan blev mitt shoppingbegär stillat för ett bra tag. Men också jag är förstås inkonsekvent. Lyckoforskarna får säga vad de vill. Shopping kan tillfredställa behov. Jag har gett mig själv shoppingförbud. Men av en anledning. Jag ska till Kina på höstsemester och har redan gjort en inköpslista.

om dåliga goda råd

Det var min gravida vän som först uppmärksammade mig på Internetforumens status i informationssök om privatlivets alla tänkbara frågor. På forumet Familjeliv byts det erfarenheter. Det är lätt att misstänka att en hel del barn årligen stryker med till följd av märkliga råd.

På Familjeliv finns inga dumma frågor. Tveksamt är hur mycket som diskuteras som faktiskt rör familjefrågor. Men det är kanske inte så noga. Signaturen tjyvrökarn ber om hjälp att lära sig röka utan att hosta. Hon poängterar att hon absolut inte är rökare men vill kunna dra halsbloss för att vara social på fester. Anticigg svarar att röka är äckligt. Rökaärtufft svarar att det är skitcoolt att röka. Vem blev klokare?

Nanaa undrar hur det fungerar att byta elbolag. Alise frågar om någon vet vad det är för låt som brukar spelas på radion med enda ledtråden "det är nåt med dynamite". Frågvis undrar hur han ska få sin flickvän att raka könshåret trots att hon inte vill. Anonym vill veta hur han ser på någon att den har hiv. Biosugen undrar om det är okej att gå på bio med en kollega av motsatt kön.

MASSOR av frågor rör olika preventivmedel. Morbids barnmorska är tydligen inte tillräckligt kunnig på området och nu vill hon veta hur det EGENTLIGEN funkar. Det faktum att reaktioner på olika sorters p-piller är väldigt individuella och att det därför finns så många varianter tycks ha gått debattanterna förbi. Jag får veta i detalj hur den ena sorten påverkade Millans kille (!) och hur mycket tjejen22 gick upp i vikt av sina. Vad Morbid ska använda denna information till är oklart.

Det är kanske jättebra att dumma frågor har utrotats. Möjligen leder det till ökad öppenhet och minskad rädsla rent allmänt. Frågan är hur de som svarar på andras märkliga funderingar resonerar. Det vanligast förekommande svaret på Familjeliv lyder nämligen: Alltså, jag vet ju egentligen ingenting om det här men jag skulle tro att du ska äta bra, motionera lite och försöka gå ner ett par kilo.

Glöm nationalencyklopedin. Glöm wikipedia. Låt för all del bli att ringa sjukvårdsupplysningen om du är sjuk. För om vi ska utgå från hur folk i allmänhet tycks söka information i olika frågor är det helt ute att vända sig till experter. Goda råd må vara dyra. Men dåliga råd kan helt klart vara billiga. Och livsfarliga.

om att ha sitt eget räddningspaket

Jag har slutat läsa ekonomidelen. Den brukade vara min favorit. Men de senaste månaderna har den bytt skepnad. Den konkurrerar med dödsannonserna efter att den gick över till att enbart skriva runor över amerikanska banker, svenska villaägare och småföretagare. Likt kvällstidningarnas kändisspaningar kartläggs den så kallade finanskrisens nyckelpersoner. Alla må de vila i frid.

Det är förstås lite deppigt. Speciellt för mig som i våras köpte lägenhet i en hundra år gammal arbetarlänga med direktverkande el. Så jag önskar att ekonomidelen åtminstone delvis ägnade sig åt privatekonomi på högre nivå än test av svindyra regnställ. I brist på annat ser jag ingen annan råd än att lansera ett eget räddningspaket.

Ät höstmat. Rotfrukter är billiga och galet goda om de rostas i långpanna med olivolja, italiensk salladskrydda och örterna du frös in i somras. Gör rotfruktsbaserade matlådor istället för att luncha på den sunkiga lunchserveringen som ändå bara serverar förtäckt transfett och glutamat. En bra tumregel är fyra dagar låda, en dag schysst restaurang. Sänk värmen hemma och spara el. Vetevärmare och goda vänner på hembesök kompenserar. Investera för all del i sköna innetofflor och ett mysigt duntäcke. Ibland är det ju faktiskt nödvändigt att satsa en krona för att tjäna två. Säg upp det dyra gymkortet och börja höstpromenera eller springa istället. Titta på tvprogrammet lyxfällan varje vecka. Det avskräcker från korkade inköp.

Om något du köpt i mataffären inte lever upp till dina förväntningar – maila och berätta det för tillverkaren. De skickar mer än gärna värdecheckar som kompenserar för att du ska köpa deras produkter igen.

Frågan är om det är berättigat att behålla dagstidningsprenumerationen. Jag har i vilket fall börjat bekanta mig med kulturdelen för att tänka positivt. Nu ska jag ju bo i min hundra år gamla lägenhet några år. När jag vill flytta har det säkert blivit högkonjunktur igen. Och de som bodde här när huset stod nytt som första arbetarbostäderna med inomhustoalett har säkert klarat av värre saker än en ränta på sex procent.

För hundra år sedan var Sverige i nivå med Ghana vad gäller mått som barnadödlighet och BNP. Idag är det bara Island som ligger bättre till än Sverige på båda punkter. Länderna som slår oss på någon av de båda punkterna är ganska många. Det lär fortsätta att gå upp och ner. Och om hundra år är jag antingen död eller Sveriges äldsta levande.

om att leva i framtiden

Jag går förbi den lokala kemtvättinrättningen och ser två luddiga tomtedräkter som har lämnats in för tvätt Och jag tänker att det visst inte bara är jag som planerar framåt i god tid. Hela våren planerade jag sommarsemestern. Sen hann jag knappt börja ledigheten innan jag i tanken funderade på nästa resa. Veckan efter att jag kom hem bokade jag in ett höstlov för resterande semesterdagar och en tillhörande flygbiljett till Kina.

Fördelen med att ständigt blicka framåt är att jag sällan gräver ner mig i det som varit. Sånt som kan göras om och göras rätt åtgärdar jag. Över resten bryter jag ihop (oftast snabbt och lätt) för att sen gå vidare. Det finns ju ingen anledning att älta om jag vet att jag har gjort mitt bästa.

Baksidan av framåtsträvandet är att det är väldigt svårt att njuta här och nu. Att samhället ständigt bekräftar såna som mig kan dessutom vara tämligen stressande. Budskapen haglar över en. Gör inte av med pengarna nu, ta istället beslut själv om hur de ska användas SEN när du är pensionär. Hitta rätt i PPM-fonddjungeln. Glöm inte att spara privat för framtiden. Välj rätt på ICA så att du inte SEN får fetma, cancer, you name it eller – hemska, vidriga tanke – så att du dör en för tidig död.

För det är när någon dör som jag egentligen har lättast för att stanna upp och vara i nuet. Då lägger jag mig apatisk på golvet och tänker: jord, sluta snurra. Hur kan resten av världen alls fortsätta att existera som om ingenting hänt? Jag läser aldrig dödsannonser för jag kan inte gå med på att folk dör. Framför allt kan personer födda på 50-talet och framåt inte dö i min värld. Gamla människor dör. Folk som är lika gamla som mina föräldrar får överhuvudtaget inte någonsin dö. De ska alltid leva. Punkt.

Men varför ska det vara så svårt att leva i nuet? Kanske för att om vi tillåter oss att vara helt medvetna blir det jobbigt. Nuet förpliktigar, ställer krav på att ta ställning och ha en åsikt. Varannan sekund dör någon till följd av en infektion. Varje sekunds föds fyra barn. Var femtonde minut våldtar en man i Sverige en kvinna.

Hur ska vi orka ta in allt som händer just precis nu? Medan du läser den här krönikan dör, föds och våldtas folk runt om oss. Och du kommer att svälja kaffet, vika ihop tidningen och fundera på om det är dags att putsa upp tomtedräkten. Som om ingenting hänt.

om resjiddret

I mellandagarna förra året satt jag på banken och styrde upp min ekonomi. Det var visst ingen bra idé att ha samma konto för visakortet som det långsiktiga sparandet. Inte heller förespråkade min rådgivare högriskpensionssparande till mig som helst har dubbla hängslen, livrem och så ett kyskhetsbälte på det. Så vad ville jag göra med mina pengar? Hur skulle jag spara? 2008 ska bli resans år, sa jag.

Och så blev det. Jag startade ett nytt konto med månatlig autoöverföring dit årets sparpengar går. Och sen har jag rest. Först blev det Finland. Sen bar det av till Baltikum. Sommaren tillbringades i mellanöstern. Nu i höst blir det Kina. Däremellan diverse turer till Skåne för rekreation. För att inte tala om det tjugotalet tjänsteresor jag gjort Sverige runt. 2008 är verkligen resans år.

Jag har i mina dar rest upp ganska stora summor pengar men fått otroliga och ovärderliga upplevelser på köpet. Nu vet jag att koltrast heter mustarastas på finska. Pälsmodet i Riga har inspekterats liksom Kairos senaste slöjtrender. Och den rökta makrillen i Kåseberga smakar som den ska också i år. Inom kort har jag besökt samtliga Sveriges residensstäder – för tillfället ligger jag på sexton.

Så kan jag inte låta bli att köpa boken Välkommen till paradiset om turismens förödelse. Flygets påverkan på miljön är bara ett av de problemområden som behandlas. Och jag inser direkt att det knappast är någon idé att jag ens börjar räkna ut mina klodioxidutsläpp för att låtsas att jag ska göra något för att, som det så fint heter, neutralisera dem. Det är kört. Jag måste sluta resa för gott för att ta igen allt ont jag gjort planeten. Jag vågar inte ens skriva under klimatuppropet, det skulle förefalla så patetiskt och säkert hållas emot mig om jag nån gång blev minister. Allt jag vågar är att sitta och frysa i min 16 grader kalla lägenhet och försöka skämmas. (Men egentligen funderar jag på var jag ska få tag i björkved.)

När jag var liten försökte alla i klassen att överträffa varandra i semestrande. Jag vann aldrig med våra bilsemestrar på Öland. Det är kanske därför jag tar igen resandet med råge. Ett hett tips är att framtida politiskt korrekta skolbarn kommer att mobbas om de varit på flygsemester.

Jag försöker intala mig själv att nästa år ska bli den nya soffans år eller diskmaskinens år och att jag ska sitta hemma i lägenheten, elda kakelugn och vara nöjd med tillvaron. Vi får väl se hur det blir.

om bitterhet och hopp

Första gången jag läste Bitterfittan låg jag i en hytt på Östersjön. Dunket från dansgolvet med sångerskan Vackra Tanja i taket. Jag läste korta stycken i taget. Slog samman boken. Försökte låta bli att tänka. Öppnade boken. Reciterade någon väl vald del högt för mitt tålmodigt lyssnande ressällskap. Läste lite till. Påmindes allt för mycket om ojämställdhetens jävlighet. Tänkte: låt båten sjunka.

När jag nästan ett år senare läser om boken är det höst. Röda nypon blandas med gula och röda löv på min gård där de föräldralediga småbarnsföräldrarna tillbringar dagarna med varsina Elliot, Wilma och Hugo.

Så heter barnen i år. Barnen som sannolikt har bidragit till lika förvånande stora omställningar i samlivet som om de hade anlänt med storken genom skorstenen. Barnen vars mammor för tillfället sitter och funderar på om, och i så fall när, vasopressin kommer att krascha deras parförhållande. (För forskningen säger att män och sorkar inte alltid fixar att tänka själva. När ska förresten nån forska på exempelvis utrotning av mens?) Och jag tror att mammorna frågar sig, precis som Maria Sveland i Bitterfittan: hur ska samhället kunna bli jämställt när det inte ens kan vara det med den vi älskar?

På min gård syns faktiskt en hel del pappor också. Det är positivt. Det är bra. De hör inte till de 60 procent fäder som inte tar ut någon ledighet alls under barnens första år. Men jag kan inte se några lyckliga familjer. Jag letar tecken och ser framför mig hur hälften av Wilmornas föräldrar kommer att skilja sig. Något som – allt enligt statistiken – förvisso kommer att leda till lyckligare men fattigare mammor. Gifta kvinnors psykiska hälsa är mycket sämre än ogiftas. För män är det, ironiskt men inte överraskande nog, precis tvärtom.

Ändå är jag aningen mer hoppfull just idag än i vintras (fast jag har säkert bara en bra vecka och blir snart bitter igen). Då tänkte jag att det är kört och kan kvitta. Jag levde i ett lyckligt singelskap men slogs av att det verkar snudd på omöjligt att byta till en lycklig parrelation.

På så kort tid som den senaste veckan har jag vid två olika tillfällen samtalat med män om hur pusslet passion och jämställdhet ska gå att lägga. Båda har resonerat på sätt som gett mig hopp. De har lovordat snällhet som avgörande för en relation. Det låter kanske som om Mamma Mu är drömkvinnan men jag väljer att inte tolka det så.
Och två män är bara två. Men två av tre och en halv miljard är mer än noll.