om en vägglus

Jag sitter och läser när ett litet kryp rör sig över den ena soffkudden. Varför jag inte bara fångar, dödar och kastar sådär som jag brukar om jag hittar en spindel vet jag inte. I stället fångar och tittar jag men har aldrig sett nåt liknande. Nyfiket googlar jag och när jag inser vad jag hittat tänker jag: det här är så sjukt äckligt, vidrigt och pinsamt att jag inte ska berätta för nån alls.

Nu, efter en veckas intensivterapi med Anticimex skriver jag ändå i tidningen. Åt helsike med stigmatiseringen. Till alla er som också har eller haft vägglöss: ni är inte ensamma.

Trots att jag identifierat ohyran skickar jag den till Anticimex för analys. Det skulle ju kunna vara vägglusens avlägsne men likartade kusin, tänker jag förhoppningsfullt. Men Anticimex säger det jag redan vet.

Jag har hittat ett blodsugande monster som har mig som värddjur. Min panik är total och jag förklarar för insektsanalytikern att det här är det hemskaste som hänt mig. Någonsin. Alla kategorier. Jag säger att jag hade föredragit flatlöss, att jag föredragit nästan vad som helst utom möjligen hiv. Anticimex lyssnar tålmodigt och säger att de kommer på fredag.

Jag har precis flyttat men börjar genast överväga att byta bostad. Sekelskiftescharm med trägolv var kanske ändå inte min grej. Nyproduktion är säkert bättre. Ändå tvingas jag börja jakten efter källan i mitt nuvarande hem. Jag kollar sängbotten, soffa, väggkontakter, fåtöljer, baksidor av tavlor, ja – alla de ställen som Anticimex säger att jag ska kolla. Så jag öppnar soffkuddarna. Jag topsar alla golvspringor. Jag speglar mig själv från alla vinklar för att hitta bett. Men inte en lus eller ens spår efter några i form av de skräckbilder med lusavföring som jag fått se syns till. Troligen har jag sån osannolik tur att jag bara råkat få med nåt enstaka monster hem från semestern i mellanöstern.

Till alla som köar till psykakuten kan jag rekommendera Anticimex. Deras kundtjänst lyssnar. Inga frågor är dumma. Hos dem går det att få en tid redan samma vecka. Och de lyssnar även vid femte samtalet. De bokar min saneringstid så att jag slipper missa årets viktigaste jobbmöte.

Nätterna fram till fredag vaknar jag konstant och är övertygad om att vampyrerna kommit fram och tömmer mig på blod. Men varje gång jag tänder lampan och tänker nu har jag dig din jävel är mina lakan lika vita och rena som vanligt. Inga blodsugare i sikte. Inte heller på fredagen då världens bästa sanerare kommer hittar vi minsta lus. Han sprayar allt för säkerhets skull och lovar att komma tillbaka en gång till. Jag vill gifta mig med nån som jobbar på Anticimex.

om verktygslådan

— Alltså, det ser ut att vara en helt vanlig skruv, varken stor eller liten. Du kan ju ta med den till affären och mäta annars.

Ja, det hade jag kunnat. Om det inte vore så att kroken var hemma och jag stod utanför den välsorterade skruvaffären en bra bit hemifrån. Tanken att vilja effektivisera skruv- och plugginköpet genom att ringa Kamprads undersåtar och fråga om måtten på det välrenommerade möbelvaruhusets produkt var förstås helt felaktig. Hade kundtjänstmedarbetaren varit en ung tjej och den som ställde frågan en äldre man hade den sistnämnda knappast godtagit svaret och antagligen krävt att få tala med chefen.

Men nu var det jag som ringde. Och en man, av rösten att döma i min egen ålder, som var satt att besvara frågan om vilken diameter på skruvhuvudet som passar för en viss av företagets produkter. Och eftersom jag inte alls var ute efter att vara gnällig och petimetrig utan bara ville veta vilken skruv jag skulle köpa lät jag saken bero, ringde pappa (autodidakt master of skruv och plugg), beskrev prylen och så var saken biff. Förvisso gruffade pappsen en aning om att det här med pluggfärger och varianter hade vi faktiskt gått igenom för många år sedan.

Både skruv och plugg visade sig i vilket fall passa perfekt och det var huvudsaken. Och jag är väldigt nöjd med att ständigt lära mig nya saker. När jag monterade alla kökshandtag själv kände jag mig lite som Ernst Kirschstång. Att kunna byta ojordad till jordad kontakt känns häftigt. Och jag var sjukt nöjd när Stringhyllan kom på plats trots att jag saknade vattenpass. Missförstå mig rätt, jag tycker inte att hemsnickeri är det roligaste som finns. Men jag vägrar bli en lösnagelbrud som hojtar efter handyman varje gång det ska bytas glödlampa. Lika bra att själv bli hyfsad på slagborr istället.

När jag flyttade till min första lägenhet fick jag en röd, lite rostig gammal verktygslåda av min far. Min dåvarande pojkvän kunde inte sluta fnissa när han en dag kom hem och såg mig diska låda såväl som verktyg. De var ju oljiga och smutsiga menade jag.

Jag visste inte då att verktyg ska skyddas med reglbunden inoljning. Och verktygslådan skulle komma att bli en av mina favoriter hemma, en av de bästa inflyttningspresenterna. När jag nyligen flyttade utökades den med inte mindre än två olika borrmaskiner och såg från far. I julklapp önskar jag mig en skruvdragare.

om sorteringsskam

Igår slängde jag ett halvfullt enliters yoghurtpaket, en crème fraicheburk vars beståndsdelar hade kunnat separeras och sorteras var för sig samt en halvrutten bunt stjälkselleri i sin plast rakt ner i hushållssoporna (precis bredvid påsen för matavfall). Jag skämdes inte det minsta för själva handlingen. Bristande sopsortering ger mig märkligt nog aldrig dåligt samvete.

Däremot uppskattade jag inte alls att en person i hushållet kom på mig i efterhand. Jag satt vid köksbordet, drack kaffe och låtsades inledningsvis som ingenting när hon tendentiöst undrade "går den här sellerin inte att använda?". Självklart inte dumbom, annars hade jag inte slängt den, sa jag. Inte.

Jag funkar uppenbarligen tämligen primitivt – så länge jag kommer undan är allt fine. Det är när jag blir påkommen som det stör mig att någon annan får nys om mitt icke klanderfria leverne.

Sen läser jag undersökningsresultat som visar att män är de absolut största miljöbovarna. Män bidrar till mer än dubbelt så mycket koldioxidutsläpp som kvinnor. Ju äldre män, desto mer utsläpp. Jag konstaterar att jag med all tydlighet tillhör patriarkatet i den här frågan. När kvinnor önskar utbyggd kollektivtrafik värnar män bilen. Män kör förvisso miljöbil men motiveringen är att det innebär skattelättnader. Ungefär som jag skulle ha tänkt om jag hade bil – gratis smakar godast.

Jag flyttade igår (efter utsorteringen i kylen på gamla stället). Jag hade redan vid första uppackningsrundan hunnit fundera på hur jag skulle dela och knö ner de stora ikeakartongerna och frigolit i soppåsar för att kasta dem i hushållssoporna. Men tack vare tillgängligheten för sortering kunde jag nu slänga skräpet där det hör hemma. Inte nog med att huset i sig har ett avancerat soprum med fler behållare än jag någonsin sett på en och samma gång. Det är dessutom en lyckoträff att det utanför porten till mitt nya hus finns gröna sorteringsbubblor för allt möjligt tänkbart slängbart.

Enkelheten ska förhoppningsvis få mig att sortera hjälpligt framöver. Jag har dessutom redan sett en påminnelselapp som informerar om att varje felslängd elpryl i soprummet ger huset en straffavgift på 1500 kronor. Och om den skyldige kan identifieras sätts räkningen upp på denne. Sällan att jag ska slänga selleri bland elen…

om livet som handelsresande

Det är en vårkväll vid den tiden på året då naturen är som vackrast och nätterna som ljusast. Jag har tagit in på stadshotellet i Mjölby. Kanske borde jag gå ner i restaurangen som fortfarande, tre år efter rökförbudets införande, stinker inpyrt, och ragga upp en saxofonhallick.
Men sånt ligger inte för mig. En hotellbar i westernstil med pallar som har nakna högklackade kvinnoben som stolsben är inte min grej.

Och frågan är om livet som kringresande är min grej. Den här våren har jag varit på eriksgata i tjänsten. Och nu vet jag; jag kommer aldrig att drömma om rockstjärnelivet på turné. Hotellrummet är lika tragiskt som alltid. Som i alla småstäder. Sänglampans knapp är smutssvart. Fjärrkontrollen vill jag överhuvudtaget inte röra.

Så jag tar en promenad Mjölby runt. På ett fält i stadens utkant har en cirkus slagit upp tältet. Jag passerar pittoreska hagar där korna dricker ur gamla badkar. Mexitegelhus i lagom räta rader. Alla affärer är stängda trots att klockan inte ens är nio. Jag stannar till vid mäklarbyråns fönster och kan konstatera att inga villor är i närheten så dyra som min etta i huvudstaden. Jag kan få två gånger sex rum och kök för samma summa. Men troligen inget jobb.

Som skribent på temat Just nu måste jag ganska ofta fundera på vad som egentligen är aktuellt för tillfället. Den uttryckligaste just nubarometern av dem alla går att lyssna till varje morgon vid halvtiotiden – ring p1. Jag tänker mig att det är från Mjölby som folk ringer. För Mjölby känns helylle. På samma gång svennigt och inskränkt. Mjölbys samlade åsikter kan troligen representera ett tvärsnitt av svenska folket.

Det ligger något mystiskt över att resa mellan städer från en dag till nästa. Cirkusen som slagit upp tältet var säkert i Västerås kvällen innan och när det ljusnar kommer den att ha packat vagnarna och åkt vidare mot Jönköping. Precis som jag. Varje gång jag är på Arlanda blir jag förvirrad och vet inte vart jag är på väg.

Men det är också lätt att få pretentioner, av livet som kringflackande. Ett hotellrum ska se ut på ett visst vis. Vi lär oss sederna i de olika landsdelarna. I Skåne matar de en till sprickningsgränsen. I Norrland får kvinna själv ta hand om mötesstrukturen trots att någon annan har bjudit in och i Sörmland kurrar magen. Vi lär oss var vi får fina presenter, var de ger värdelösa presenter och var vi inga presenter ska vänta oss.

Lika skönt det. Jag älskar att få se det här landets alla vinklar och vrår. Men jag har prylar så det räcker i det där hemmet – som jag hellre vaknar i än i Mjölby.

om en sång som förenar nytta med nöje

Någonstans mitt i kursen jag är på kommer jag på mig själv med att nynna på en melodislinga. Ögon, strupe, kuk och knä, kuk och knä. Tack, Radical Cheerleaders Psycho Sluts från Helsingborg. Tack, för att ni lärde mig denna ytterst användbara självförsvarskampsång på gammal dagismelodi. Bättre text att lära sig utantill finns inte för att ständigt påminna sig om var det gäller att sikta vid ett överfall.

Många är de som, om de haft ögon, strupe, kuk och knä som mantra, troligen hade klarat sig bättre i livet. Som helt enkelt hade klarat livhanken. I Guatemala utreds 73 procent av morden på kvinnor överhuvudtaget aldrig. Amnesty rapporterar om en fruktansvärd utveckling där tillsynes omotiverade mord på kvinnor ständigt ökar i landet. De senaste fem åren har 4000 kvinnor mördats i Guatemala och i 97 procent av fallen har ingen gripits. Organisationer som arbetar med kvinnors rättigheter ser ingen förklaring – mer än den att de närmast systematiska morden förefaller vara en reaktion mot att kvinnors lönearbete och rättigheter har ökat under samma tid. I alla samhällsklasser, i alla yrkesgrupper, i alla etniska grupper mördas kvinnor dagligen. Män känner sig onekligen hotade av kvinnor som grupp. Kan någon, snälla, översätta ögon, strupe, kuk och knä till spanska kvickt?

Och till en massa andra språk också för den delen. Malmöitiska till exempel. De två män – en bror och en styvpappa – i Malmö som misstänks för att ha knuffat en 16-årig tjej från en balkong i Malmö i början av februari är försatta på fri fot i väntan på rättegång. Brodern säger till en journalist att han och hans syster hade en god relation. Jag an inte låta bli att undra om hon skulle ha tyckt detsamma. Om hon fortfarande hade kunnat uttala sig i frågan. Ingen är skyldig tills den är dömd, men nog kunde 16-åringen haft en hel del att vinna på om hon hade nynnat ögon, strupe, kuk och knä på balkongen den där kvällen.

Amnesty vet att mer än en tredjedel av alla kvinnor i världen under sin livstid utsätts för någon form av allvarligt våld. Oftast äger övergreppen rum i deras eget hem och absolut vanligast är att det är en partner eller nära släkting som är gärningsman.

Huvud, axlar, knän och tår har aldrig varit mer ute. Jag uppmanar landets alla dagis: lägg till en vers. Ge kidsen i hemläxa att lära sig den utantill. Se till att de, speciellt alla flickor, får tenta den kontinuerligt i grundskola och gymnasium. Det kommer de tyvärr att ha nytta av resten av livet.

om vanliga människor

- Nej nej, det blir inget särskilt, inget uppklätt, bara vanliga människor som vi.
På spårvägsperrongen smider kostym- och portföljpapporna helgplaner. Jag har tillfälligt blivit inneboende i en stadsdel där 92 procent är barnfamiljer, majoriteten bostäder har fler än fem rum och medelinkomsten ligger strax under 600 000 kronor om året. Här är noll procent av hushållen bidragsberoende och 88 procent röstade allians i senaste valet. Det är en befolkningsstruktur som krävs. 80 kvadrat pittoreskt funkisradhus med syrenbuske vid kökstrappan har nämligen utropspriset fem och en halv miljon. Villorna kommer nästan aldrig ens ut till försäljning.

Så här års blommar äppelträden och björkarna och jag sitter gärna i trädgården och spanar. Kostympappornas grillning i all anspråkslöshet funkar utmärkt på tomter med trädäck rymliga som en medelstor lastkaj.

Jag har sedan barnsben opponerat mig mot uttrycket ”vanliga människor”. Det säger mig inget, känns bara nedsättande och trist. När jag var liten föreslog jag påhittigt att familjen skulle byta namn till Presson för att det lät mer spännande. Mina föräldrar avslog raskt idén och gjorde mig förkrossad genom att säga att jag faktiskt ”bara var en vanlig människa”. Så var den diskussionen slut och min idoga kamp för att aldrig själv placera mig i ett bestämt fack startade. Den biten klarar omgivningen av så det räcker och bli över ändå.

I min stadsdel är det lilla centrumet praktiskt utformat efter lattemammornas och hemmafruarnas behov. Det finns delikatessbutik, bageri, inte mindre än två yogacenter och en handfull pyntaffärer som är en stor hjälp i den inofficiella fönsterdekorationstävlingen. Här byter grannarna blommor och ljusstakar varje lördag enligt det symmetriska systemet kudde-kudde, lampa-lampa. Självklart vänds pyntet utåt mot gatan så att förbipasserande kan låta sig imponeras.

Enligt en ny miljöundersökning är det här området där flest är nöjda med uppväxtmiljön för sina barn. Det är ett idealiskt område för barn att växa upp i, säger alla. Och det är svårt att säga emot. Vem missunnar barn lekstugor, gräsmattor, tennisbanor och klippor att bada från?

Det är knappt att jag vågar räcka upp handen, men jo, jag vill inte att mina potentiella barn ska växa upp i ett område där treåringarna har märkesjeans och gymnasiekidsen diskuterar varför de över huvud taget ska behöva sommarjobba – då kanske inte mamma betalar på semestern i Frankrike.

Jag har aldrig träffat någon vanlig människa. Och om det mot förmodan finns några bor de i alla fall inte där jag bor just nu.

om åtta pandor

Åtta pandor som är tänkta att förgylla OS-invigningen i Peking är i fara. Jordbävningen har gjort dem deprimerade. De vill inte äta längre.

När en studiodiskussion i morgonnyheterna ägnas åt att en zoolog får analysera pandadepressionen blir jag inte förvånad. Att ge djur samma uppvaktning som Ludvig den fjortonde på sjuttonhundratalet är högsta mode. När journalisten berättar att altruistiskt lagda kineser har samlat in ett ton färsk bambu bara för att få de sömnlösa pandorna att äta frukost kan zoologen inte hålla sig för skratt. Jag gissar att han diggar djur, men ändå hajat att tusentals människor har dött. Och att djur trots allt är djur.

Journalisten förfäras över alla potentiellt döda ormar, krokodiler, noshörningar, leoparder och elefanter i Burma. Det är som om han inte har fått bearbeta sorgen efter sin döda kanin som barn tillräckligt. Men han är långt ifrån ensam. Vem som helst kan frammana bilden av ett drunknat Kolmården och gråtande barn hemma vid tv-apparaterna. Svenska folket orkar inte med människomisär. De vill mycket hellre gråta för apan Olas skull.

Sveriges samlade veckopeng den här veckan kommer att bli till bambu innan vi hinner blinka. Allt medan kinesiska föräldralösa barn får dricka smutsigt vatten, drabbas av difteri och dör osaknade. I skrivande stund är troligen Johan Stael von Holstein redan framme i Kina med hojen och poserar framför kameran medan han delar ut kontanter. Pandorna kommer att få magknip av att äta sedlar.

Zoologen förklarar pedagogiskt att de flesta djurarter faktiskt är hyfsat väl förberedda på naturkatastrofer. De lever i naturen och är vana att hantera förändringar. Naturkatastrofer kan till och med balansera arters utbredning. Jag ser framför mig hur givmilda svenskar kommer att göda vilda asiatiska djur till fetma och förökning in absurdum.

Människor av annan nationalitet än svensk göre sig icke besvär, men främmande djur tar vi gärna om hand. Rumänska hundar fraktas till Sverige för att få ett nytt hem. Veterinärer åker till Bangkok för att hjälpa gathundar – inte till ett liv i de sälla jaktmarkerna utan till ett kastrerat liv i smutsen där det fortfarande inte finns något vitaminberikat foder. Av nån anledning tycker Svensson att rabiesråttor och sopor räcker fint åt thailändska jyckar.

Känner jag Kina rätt finns det reservpandor som otåligt väntar på att få putsa pälsen och transporteras till huvudstaden. Om inte har jag ett förslag till OS-invigningen. Visa upp åtta politiska fångar i stället.