om sorteringsskam

Igår slängde jag ett halvfullt enliters yoghurtpaket, en crème fraicheburk vars beståndsdelar hade kunnat separeras och sorteras var för sig samt en halvrutten bunt stjälkselleri i sin plast rakt ner i hushållssoporna (precis bredvid påsen för matavfall). Jag skämdes inte det minsta för själva handlingen. Bristande sopsortering ger mig märkligt nog aldrig dåligt samvete.

Däremot uppskattade jag inte alls att en person i hushållet kom på mig i efterhand. Jag satt vid köksbordet, drack kaffe och låtsades inledningsvis som ingenting när hon tendentiöst undrade "går den här sellerin inte att använda?". Självklart inte dumbom, annars hade jag inte slängt den, sa jag. Inte.

Jag funkar uppenbarligen tämligen primitivt – så länge jag kommer undan är allt fine. Det är när jag blir påkommen som det stör mig att någon annan får nys om mitt icke klanderfria leverne.

Sen läser jag undersökningsresultat som visar att män är de absolut största miljöbovarna. Män bidrar till mer än dubbelt så mycket koldioxidutsläpp som kvinnor. Ju äldre män, desto mer utsläpp. Jag konstaterar att jag med all tydlighet tillhör patriarkatet i den här frågan. När kvinnor önskar utbyggd kollektivtrafik värnar män bilen. Män kör förvisso miljöbil men motiveringen är att det innebär skattelättnader. Ungefär som jag skulle ha tänkt om jag hade bil – gratis smakar godast.

Jag flyttade igår (efter utsorteringen i kylen på gamla stället). Jag hade redan vid första uppackningsrundan hunnit fundera på hur jag skulle dela och knö ner de stora ikeakartongerna och frigolit i soppåsar för att kasta dem i hushållssoporna. Men tack vare tillgängligheten för sortering kunde jag nu slänga skräpet där det hör hemma. Inte nog med att huset i sig har ett avancerat soprum med fler behållare än jag någonsin sett på en och samma gång. Det är dessutom en lyckoträff att det utanför porten till mitt nya hus finns gröna sorteringsbubblor för allt möjligt tänkbart slängbart.

Enkelheten ska förhoppningsvis få mig att sortera hjälpligt framöver. Jag har dessutom redan sett en påminnelselapp som informerar om att varje felslängd elpryl i soprummet ger huset en straffavgift på 1500 kronor. Och om den skyldige kan identifieras sätts räkningen upp på denne. Sällan att jag ska slänga selleri bland elen…

om livet som handelsresande

Det är en vårkväll vid den tiden på året då naturen är som vackrast och nätterna som ljusast. Jag har tagit in på stadshotellet i Mjölby. Kanske borde jag gå ner i restaurangen som fortfarande, tre år efter rökförbudets införande, stinker inpyrt, och ragga upp en saxofonhallick.
Men sånt ligger inte för mig. En hotellbar i westernstil med pallar som har nakna högklackade kvinnoben som stolsben är inte min grej.

Och frågan är om livet som kringresande är min grej. Den här våren har jag varit på eriksgata i tjänsten. Och nu vet jag; jag kommer aldrig att drömma om rockstjärnelivet på turné. Hotellrummet är lika tragiskt som alltid. Som i alla småstäder. Sänglampans knapp är smutssvart. Fjärrkontrollen vill jag överhuvudtaget inte röra.

Så jag tar en promenad Mjölby runt. På ett fält i stadens utkant har en cirkus slagit upp tältet. Jag passerar pittoreska hagar där korna dricker ur gamla badkar. Mexitegelhus i lagom räta rader. Alla affärer är stängda trots att klockan inte ens är nio. Jag stannar till vid mäklarbyråns fönster och kan konstatera att inga villor är i närheten så dyra som min etta i huvudstaden. Jag kan få två gånger sex rum och kök för samma summa. Men troligen inget jobb.

Som skribent på temat Just nu måste jag ganska ofta fundera på vad som egentligen är aktuellt för tillfället. Den uttryckligaste just nubarometern av dem alla går att lyssna till varje morgon vid halvtiotiden – ring p1. Jag tänker mig att det är från Mjölby som folk ringer. För Mjölby känns helylle. På samma gång svennigt och inskränkt. Mjölbys samlade åsikter kan troligen representera ett tvärsnitt av svenska folket.

Det ligger något mystiskt över att resa mellan städer från en dag till nästa. Cirkusen som slagit upp tältet var säkert i Västerås kvällen innan och när det ljusnar kommer den att ha packat vagnarna och åkt vidare mot Jönköping. Precis som jag. Varje gång jag är på Arlanda blir jag förvirrad och vet inte vart jag är på väg.

Men det är också lätt att få pretentioner, av livet som kringflackande. Ett hotellrum ska se ut på ett visst vis. Vi lär oss sederna i de olika landsdelarna. I Skåne matar de en till sprickningsgränsen. I Norrland får kvinna själv ta hand om mötesstrukturen trots att någon annan har bjudit in och i Sörmland kurrar magen. Vi lär oss var vi får fina presenter, var de ger värdelösa presenter och var vi inga presenter ska vänta oss.

Lika skönt det. Jag älskar att få se det här landets alla vinklar och vrår. Men jag har prylar så det räcker i det där hemmet – som jag hellre vaknar i än i Mjölby.

om en sång som förenar nytta med nöje

Någonstans mitt i kursen jag är på kommer jag på mig själv med att nynna på en melodislinga. Ögon, strupe, kuk och knä, kuk och knä. Tack, Radical Cheerleaders Psycho Sluts från Helsingborg. Tack, för att ni lärde mig denna ytterst användbara självförsvarskampsång på gammal dagismelodi. Bättre text att lära sig utantill finns inte för att ständigt påminna sig om var det gäller att sikta vid ett överfall.

Många är de som, om de haft ögon, strupe, kuk och knä som mantra, troligen hade klarat sig bättre i livet. Som helt enkelt hade klarat livhanken. I Guatemala utreds 73 procent av morden på kvinnor överhuvudtaget aldrig. Amnesty rapporterar om en fruktansvärd utveckling där tillsynes omotiverade mord på kvinnor ständigt ökar i landet. De senaste fem åren har 4000 kvinnor mördats i Guatemala och i 97 procent av fallen har ingen gripits. Organisationer som arbetar med kvinnors rättigheter ser ingen förklaring – mer än den att de närmast systematiska morden förefaller vara en reaktion mot att kvinnors lönearbete och rättigheter har ökat under samma tid. I alla samhällsklasser, i alla yrkesgrupper, i alla etniska grupper mördas kvinnor dagligen. Män känner sig onekligen hotade av kvinnor som grupp. Kan någon, snälla, översätta ögon, strupe, kuk och knä till spanska kvickt?

Och till en massa andra språk också för den delen. Malmöitiska till exempel. De två män – en bror och en styvpappa – i Malmö som misstänks för att ha knuffat en 16-årig tjej från en balkong i Malmö i början av februari är försatta på fri fot i väntan på rättegång. Brodern säger till en journalist att han och hans syster hade en god relation. Jag an inte låta bli att undra om hon skulle ha tyckt detsamma. Om hon fortfarande hade kunnat uttala sig i frågan. Ingen är skyldig tills den är dömd, men nog kunde 16-åringen haft en hel del att vinna på om hon hade nynnat ögon, strupe, kuk och knä på balkongen den där kvällen.

Amnesty vet att mer än en tredjedel av alla kvinnor i världen under sin livstid utsätts för någon form av allvarligt våld. Oftast äger övergreppen rum i deras eget hem och absolut vanligast är att det är en partner eller nära släkting som är gärningsman.

Huvud, axlar, knän och tår har aldrig varit mer ute. Jag uppmanar landets alla dagis: lägg till en vers. Ge kidsen i hemläxa att lära sig den utantill. Se till att de, speciellt alla flickor, får tenta den kontinuerligt i grundskola och gymnasium. Det kommer de tyvärr att ha nytta av resten av livet.

om vanliga människor

- Nej nej, det blir inget särskilt, inget uppklätt, bara vanliga människor som vi.
På spårvägsperrongen smider kostym- och portföljpapporna helgplaner. Jag har tillfälligt blivit inneboende i en stadsdel där 92 procent är barnfamiljer, majoriteten bostäder har fler än fem rum och medelinkomsten ligger strax under 600 000 kronor om året. Här är noll procent av hushållen bidragsberoende och 88 procent röstade allians i senaste valet. Det är en befolkningsstruktur som krävs. 80 kvadrat pittoreskt funkisradhus med syrenbuske vid kökstrappan har nämligen utropspriset fem och en halv miljon. Villorna kommer nästan aldrig ens ut till försäljning.

Så här års blommar äppelträden och björkarna och jag sitter gärna i trädgården och spanar. Kostympappornas grillning i all anspråkslöshet funkar utmärkt på tomter med trädäck rymliga som en medelstor lastkaj.

Jag har sedan barnsben opponerat mig mot uttrycket ”vanliga människor”. Det säger mig inget, känns bara nedsättande och trist. När jag var liten föreslog jag påhittigt att familjen skulle byta namn till Presson för att det lät mer spännande. Mina föräldrar avslog raskt idén och gjorde mig förkrossad genom att säga att jag faktiskt ”bara var en vanlig människa”. Så var den diskussionen slut och min idoga kamp för att aldrig själv placera mig i ett bestämt fack startade. Den biten klarar omgivningen av så det räcker och bli över ändå.

I min stadsdel är det lilla centrumet praktiskt utformat efter lattemammornas och hemmafruarnas behov. Det finns delikatessbutik, bageri, inte mindre än två yogacenter och en handfull pyntaffärer som är en stor hjälp i den inofficiella fönsterdekorationstävlingen. Här byter grannarna blommor och ljusstakar varje lördag enligt det symmetriska systemet kudde-kudde, lampa-lampa. Självklart vänds pyntet utåt mot gatan så att förbipasserande kan låta sig imponeras.

Enligt en ny miljöundersökning är det här området där flest är nöjda med uppväxtmiljön för sina barn. Det är ett idealiskt område för barn att växa upp i, säger alla. Och det är svårt att säga emot. Vem missunnar barn lekstugor, gräsmattor, tennisbanor och klippor att bada från?

Det är knappt att jag vågar räcka upp handen, men jo, jag vill inte att mina potentiella barn ska växa upp i ett område där treåringarna har märkesjeans och gymnasiekidsen diskuterar varför de över huvud taget ska behöva sommarjobba – då kanske inte mamma betalar på semestern i Frankrike.

Jag har aldrig träffat någon vanlig människa. Och om det mot förmodan finns några bor de i alla fall inte där jag bor just nu.

om åtta pandor

Åtta pandor som är tänkta att förgylla OS-invigningen i Peking är i fara. Jordbävningen har gjort dem deprimerade. De vill inte äta längre.

När en studiodiskussion i morgonnyheterna ägnas åt att en zoolog får analysera pandadepressionen blir jag inte förvånad. Att ge djur samma uppvaktning som Ludvig den fjortonde på sjuttonhundratalet är högsta mode. När journalisten berättar att altruistiskt lagda kineser har samlat in ett ton färsk bambu bara för att få de sömnlösa pandorna att äta frukost kan zoologen inte hålla sig för skratt. Jag gissar att han diggar djur, men ändå hajat att tusentals människor har dött. Och att djur trots allt är djur.

Journalisten förfäras över alla potentiellt döda ormar, krokodiler, noshörningar, leoparder och elefanter i Burma. Det är som om han inte har fått bearbeta sorgen efter sin döda kanin som barn tillräckligt. Men han är långt ifrån ensam. Vem som helst kan frammana bilden av ett drunknat Kolmården och gråtande barn hemma vid tv-apparaterna. Svenska folket orkar inte med människomisär. De vill mycket hellre gråta för apan Olas skull.

Sveriges samlade veckopeng den här veckan kommer att bli till bambu innan vi hinner blinka. Allt medan kinesiska föräldralösa barn får dricka smutsigt vatten, drabbas av difteri och dör osaknade. I skrivande stund är troligen Johan Stael von Holstein redan framme i Kina med hojen och poserar framför kameran medan han delar ut kontanter. Pandorna kommer att få magknip av att äta sedlar.

Zoologen förklarar pedagogiskt att de flesta djurarter faktiskt är hyfsat väl förberedda på naturkatastrofer. De lever i naturen och är vana att hantera förändringar. Naturkatastrofer kan till och med balansera arters utbredning. Jag ser framför mig hur givmilda svenskar kommer att göda vilda asiatiska djur till fetma och förökning in absurdum.

Människor av annan nationalitet än svensk göre sig icke besvär, men främmande djur tar vi gärna om hand. Rumänska hundar fraktas till Sverige för att få ett nytt hem. Veterinärer åker till Bangkok för att hjälpa gathundar – inte till ett liv i de sälla jaktmarkerna utan till ett kastrerat liv i smutsen där det fortfarande inte finns något vitaminberikat foder. Av nån anledning tycker Svensson att rabiesråttor och sopor räcker fint åt thailändska jyckar.

Känner jag Kina rätt finns det reservpandor som otåligt väntar på att få putsa pälsen och transporteras till huvudstaden. Om inte har jag ett förslag till OS-invigningen. Visa upp åtta politiska fångar i stället.

om brevvänner

När jag vårstädar och rensar bland allt som samlats i förrådet de senaste tio åren fastnar jag vid en kartong med brev från tiden strax efter gymnasiet. Det var precis när alla reste jorden runt, bodde i London, flyttade hemifrån och smidde planer för den ljusnande framtid som var vår. Precis innan e-posten slog igenom.

Jag skäms lite när jag bläddrar i högarna. För ärligt talat minns jag inte att Jessica och jag brevväxlade (dagens ungdom, läs: typ mejla på papper) året efter gymnasiet. Det känns som om jag aldrig har sett fotot på henne och de två klasskamraterna på franskkursen. Jessica beskrev vardagen i ostarnas och champagnens hemland i detalj. Jag hoppas, men jag är tyvärr inte säker på, att jag skrev lika detaljerat om min vardag på kulturvetenskapliga institutionen i Lund. Någonstans, någon gång tröttnade uppenbarligen någon av oss – eller båda? – på att skriva. I dag mejlar vi som mest sporadiskt.

För det är ju så enkelt att mejla. Någon gång under 90-talets slut övergav vi alla de fina brevpappren och började mejla i stället. Kanske är det e-postens fel att brevväxlingen dog ut? Men frågan är varför en expansiv mejlväxling inte tog fart när allt plötsligt blev så mycket snabbare och enklare?

Dessutom har jag ingen aning om vad som hände med de brevvänner jag aldrig träffade i verkligheten (dagens ungdom, läs: IRL), dem jag aldrig bytte e-postadress med. Vad blev det av Yukiko i Japan? Sanna i Ryssland? Lena i Estland? Helena i Hälsingland? Vi bytte klistermärken, berättelser om vardagen, foton på våra husdjur. Men också smycken, längre texter vi skrivit, tidningar och utklipp.

De flesta av mina forna långväga brevvänner finns säkert på facebook idag. Och jag kan nog googla dem. Men av någon anledning gör jag inte det. Den nya tekniken ställer krav. Skulle jag väl hitta någon borde vi chatta eller skypa eller till och med ses. Men vad skulle vi säga varandra? Det skulle vara som blind dating.

Det mesta i kartongen bränner jag. Det är inte försvarbart att flytta brevhögar från hem till hem hela livet. Men vissa pärlor sparar jag. Till exempel Joakims skolarbete om sovjetiska ledare som jag hoppas kan utökas med Rysslands på sikt. Och när till exempel Anna fyller jämt nån gång kan brevet där hon listar barnboksfigurer och chokladkakor fem i topp komma till användning som talinspiration.

om gröna fingrar

Nu har det ploppat upp påskliljor i trädgården och pärlhyacinter längs stallväggen. Pappa och jag planterade dem en typisk blåsig, skånsk vinterdag för några månader sedan. Då visste vi inte vad som skulle bli vad av de olika lökarna som nu förvandlats till blommor som vänder sig mot solen. Helst hade jag sett att de var tomater och kryddväxter i stället men man kan inte få allt, speciellt inte utan rejält med tid, energi och tålamod. Jag saknar samtliga. Det visade inte minst förra årets bravader i trädgården på.

Nån gång strax innan midsommar förra året drabbades jag av överskottsenergi och fick för mig att skapa stordåd av ett trädgårdsland som legat i träda. Det var roligt att åka och välja fröer. Kanske allra roligast var det att planera upplägget och utformningen av landet. Jag ritade en karta, mätte och skrev på färgade pinnar som märkte ut vad som var vad och var det var. En fyrkant till kryddor, rader med morötter, rädisor och bönor. Ätbara blommor i en cirkel, pumpor runt plommonträdet. Inte heller var det så dumt att vattna, gräva och luckra jorden, kratta den jämn och sedan så. Trötta armar, jord upp till knäna och hundra kliande myggbett senare började den trista delen. Att vänta.

Bara några få dagar efter sådd kom ett hällregn och jag insåg att en del av planen redan gått i stöpet. Bönorna regnade bort liksom thaibasilikan. Myggbetten kliade. Rädisorna och pumporna kom upp ganska snabbt men de första lyckades torka bort under några obevakade dagar och plötsligt var pumporna försvunna utan minsta spår. Jag misstänker mördarsniglar, rådjur eller någon annan av mina hungriga konkurrenter i trädgårdstrakten.

I augusti var det som jag hade föreställt mig som en prunkande örtagård ett oregerligt hörn vildvuxen dill. Morötterna växte sakta men säkert i sina rader. I övrigt inget nytt under solen. När jag skördade de två överlevarna i oktober var det något av ett antiklimax. Det mest bestående idag är ett litet märke på ena knäet som påminner om ett av de mest envisa irriterande myggbetten.

Ännu på artonhundratalet var Sverige malariaområde. Nu ryktas det att klimatförändringarna kan leda till att de ilskna smittospridarna kommer igen. Vi vaccinerar och stoppar i oss profylax så fort vi är på resande tass. Men hemma i villaträdgården? För egen del lär jag ta utvecklingen som ett argument för att sitta inomhus med en god bok medan de vinterplanterade lökarna letar sig upp.