om vuxenliv med terminsräkning

Jag har gjort mitt sista reportage för studentradion i Lund. Tror jag. Kanske får jag ett återfall, möter ett spännande intervjuobjekt en dag då jag råkar ha bandspelaren med mig och är tillbaks igen trots att jag passerat bäst-före-datum för studentlivet.

Jag ska sluta betala terminsräkningarna som ramlar in i brevinkastet varje termin. Tror jag. Åtminstone på sikt. Men studentkortet kommer per automatik så länge jag betalar. Och det är praktiskt med studentrabatt.

Jag har tagit ut examen. Eller, om rätt ska vara rätt, en av dem. Jag har en kvar. Det är bara att fylla i blanketten och skicka in den, alla poäng som krävs är tagna. Om jag inte tar några fler som kan bakas in och bredda, fördjupa eller helt enkelt bara utöka.

Jag ska sälja min lägenhet i studentstaden. Det är helt sant. Jag har tömt den på prylar, alla dessa prylar. Flest prylar när vi dör vinner. Jag vinner lätt. När vi bar ut skrivbordet rös jag. En epok är över. Den blå skivan som burit datorer, böcker, temuggar och läslampa har gjort sitt, åtminstone i mitt studentliv. Utan den hade min studenttid varit något annat. Kartongerna i källaren vittnade om lika mycket minnen. Uppsatser jag opponerat på, tidskrifter jag prenumererat på, maskeradkläder jag gått på nationsfest i.

När jag vräker hela årgångar av Ordfront och Amnesty press i pappersinsamlingen hittar jag en bok som jag hade glömt att jag läst, Målinriktad projektstyrning. Visst minns jag den, men framför allt inser jag hur mycket just denna bok har präglat hur jag arbetar idag. Tänket som boken representerar går helt i linje med hur jag planerar och organiserar mitt jobb. Aldrig någonsin i min vardag tänker jag på teorierna i den knappt ihophängande boken som uppenbarligen legat i en kartong i några år, men arbetssättet och de systematiska metoderna finns med mig. Jag är en sån som skriver projektplan för sommarsemestern och flytten.

Vad lärde studentlivet mig? En hel del, antar jag. De akademiska poängen kan ingen ta ifrån mig och jag är stolt över dem. Men det var så mycket mer. Att bli vuxen antar jag, hur man tvättar utan att vitt blir rosa, vilka så kallade vänner som var fullgoda exempel på ovänner, att omsätta skrala studiemedel i näringsriktiga måltider OCH utekvällar.

Jag är nostalgisk. Men skulle knappast byta ordning och reda, pengar varje 25:e mot sovmorgon och nationsfest. Jag ler för mig själv i källaren när jag konstaterar att jag tänker som en skolbok. Målinriktad projektstyrning undgår pappersinsamlingsdöden, läggs i en plastficka och får följa med till mitt nya hem.

om medianen

I den senaste reklamen för att få folk att börja läsa till ingenjör på Kungliga tekniska högskolan berättar journalisten Fredrik Strage vad han hade velat göra om han blivit ingenjör. Han drömmer om att ha uppfunnit självknytande skor och en teleportör. Så vad hade jag själv gjort?

För jag blev aldrig ingenjör. Och allt är mina mattelärares fel. Det är i alla fall så det känns. Varför lyckades ingen inspirera mig att tycka om matte? Varför är jag så pinsam att jag alldeles nyss har insett det rakt igenom genialiska med medianvärde i jämförelse med medelvärde? Mina sambor lyfte förstrött på ett halvt ögonbryn när jag nästan 30 år gammal exalterat förklarade att jag har upptäckt medianen. Andra upptäcker snowboarding, hip hop eller facebook. Jag greppar världens enklaste årskursåttagrej femton år senare.

Jag misstänker starkt att det började med att jag inte förstod vad tredjegradsekvationer, derivata eller kosinus skulle användas till. För ärligt talat, jag har aldrig använt någotdera utanför mattelektionen. På lektionerna räknade jag snällt mina tal och lärde mig det jag skulle till proven men fick aldrig någon aha-upplevelse, förstod aldrig hur det jag lärde innantill skulle tillämpas.

Med tanke på att min högstadieklass var så dampig att rektorn periodvis övervakade mattelektionerna för att läraren skulle kunna undervisa har jag viss förståelse för lärarens preferens för de mer akuta problemen än min brist på halleluja-moments i fråga om algebra. Men bara viss. Antagligen fick en massa av de andra eleverna treor på bekostnad av min uteblivna femma. Jag står till fullo för det rågade måttet bitterhet och egoism som jag känner när det gäller min i efterhand konstruerade kraschade karriär inom matematiken.

Så om jag hade fått göra om? Hade jag blivit ingenjör då? Det är ingen omöjlighet, men jag är knappast säker. Det finns så fantastiskt många vägar och så lite tid. Jag har väldigt svårt för att tänka vad skulle jag ha blivit annars? För vad är jag egentligen? Ganska ung fortfarande. Helt övertygad om att jag ska hinna med massor av spännande saker – om jag, som det så fint heter, får ha hälsan.

Hade jag blivit ingenjör hade jag helt klart sysslat med att bygga saker. Slott, vägar och städer. Eller praktiska lagom stora lägenheter med rejäla kök och bra förvaringsutrymmen under varumärket median.

om scouting

Själv är bäste dräng. Eller? Antingen vi själva hör till dem eller om vi ser dem i vår omgivning känner vi till dem. Personerna som gör allting själva — för att det helt enkelt är så mycket enklare så än att samarbeta.

På nästan varje arbetsplats finns det någon som alltid jobbar övertid med en notorisk motvilja mot alla former av ansvars- och arbetsfördelning. De får ganska lätt storhetsvansinne, tror att hela bygget skulle kollapsa utan dem, är alltid först på plats och har redan tänkt på allt som behöver göras under dagen när resten av kollegorna sömnigt lunkar in framåt halvnio.

Det finns olika mått av kontrollfreak och pliktkänsla i oss alla. Det är bra. Det betyder att vi kan komplettera varandra så länge ingen saboterar allas deltagande och delaktighet förstås. Men visst kan det ibland kännas "jag gör det här själv nu så det blir rätt".

För ett par år sedan fick två amerikanska tänkare Nobelpriset i ekonomi för att med sin forskning ha bevisat motsatsen. Aumann och Schelling menar att ingen enskild person ensam kan avgöra vad som kommer att hända i en situation. Däremot kan alla i någon mån påverka utfallet som alltid blir bättre om samarbete ligger till grund. Vi tjänar i princip alltid på samarbete om vi är ute efter bästa möjliga resultat. Enligt pristagarna är "the economic man" en omöjlighet eftersom vi aldrig agerar helt och hållet rationellt. Också när vi tror oss vara rationella bedömer vi situationen utifrån hur vi tror att övriga parter kommer att välja.

Det är på grund av sånt här som det är så bra att vara scout. Då får man öva på samarbetsförmåga och problemlösning med hjälp av kluriga spel, utomhusmatlagning och knopar. Inga scoutläger hade nånsin blivit byggda om var och en skulle resa sin kåta.

Jag önskar ofta att jag vore scout. Dessvärre finns det istället ett hyfsat mått av kontrollfreak i mig. Jag kan komma på mig själv med att tycka att ingen är lika välförberedd som jag till ett möte eller att ingen annan tar en uppgift på lika stort allvar. Det är då jag säger åt mig själv vad min kollega en gång sa till mig: Ta det lugnt, du är byråkrat, du jobbar inte på en akutmottagning. Så coolar jag ner och ber nån annan om hjälp utan att skämmas.

När en bekant körde taxi som sommarjobb hade han en stående körning varje dag. Klockan fem. En kvinna såg till att alltid vara först på sin arbetsplats och förklarade varje morgon att det var tur att hon kom så tidigt trots att hon inte fick betalt förrän klockan sju, för vem skulle annars se till att allt blev gjort? Vem skulle till exempel se till att det fanns nybryggt kaffe?

om mindre service för mer pengar

Statens järnvägar ändrar sina biljettpriser. Det gör de lagom mellan varje gång jag åker tåg längre sträckor. När det kommer till helgresor och semestrande är jag en flygande miljöbov som faktiskt vägrar skämmas med tanke på hur usla alternativen är.
Kom inte och påstå att tåg och flyg tar lika lång tid dörr till dörr Stockholm-Helsingborg. Det gör det inte. Arlanda express är supersnabb - och miljövänlig. Flygbussarna väntar in försenade flyg på alla landsortsflygplatser.

När däremot tåget är sent så att en anslutning missas får resenärerna på sin höjd numera ett så kallat ombokningsvärde. För att kunna utnyttja det måste en bokningsavgift betalas. Nu lanseras nämligen det så kallade rörliga grundpriset.
På traditionellt SJ-manér innebär det i praktiken mindre service för mer pengar. Den någorlunda billiga biljetten har blivit en ulv i fårakläder med sina flexibilitets-nivåer. Nivåerna utgör en tät djungel som kräver machete och minst dubbla högskoleexamina för att ta sig igenom. Det är som tysk grammatik - det finns minst lika många undantag som regler.

Under tillvalet komfort kan sittplats väljas. För den som inte vill stå Malmö-Norrköping alltså. Alla som vill stå: räck upp handen nu. Nähä, ingen. Då plussar vi på 45 kronor på biljetten.

Tillvalet flexibilitet erbjuder olika varianter av ombokning och återbetalning. Att ha en ombokningsbar biljett gör den dubbelt så dyr på sträckan Stockholm-Mora. Lika enkelt att köpa en ny biljett om nåt ändras.

Som om SJ:s ordvrängaravdelning inte haft tillräckligt många skrattanfall när de hittade på nya termer har det gamla ohederliga auktionsför-farandet fått renässans i SJ-tappning. Sex timmar innan avresa vinner högsta budet. Superpraktiskt för oss som ska med ett morgontåg och samtidigt har ett jobb att sköta, en tid att passa och en sömn att sova. Hinner vi trots allt vakna i tid gäller det att skynda till stationen. 30 sekunder innan avgång stängs tågdörrarna från och med februari.
Har SAS köpt SJ? Så tydligt känns styrningen av oss till det klimatkassa flyget. Speciellt i Sydsverige är priserna så fördelaktiga att jag trots två månaders framförhållning kommer undan med halva tågpriset på flyget för att ta mig hem i påsk.

Det är visst svårt att driva tågtrafik. Och det är solklart att kunden aldrig har rätt. Passagerarna tycks snarast vara det största hindret. Mitt förslag: Stäng tågdörrarna för gott. Kör fram och tillbaks mellan stationerna utan passagerare och se om tiderna hålls. Det är lugnt, det kommer inte att bli protester. Snabbare än SJ hinner stänga dörrarna kommer ett nytt lågprisflyg ha börjat trafikera just din sträcka.

om hatbrott

Jag ska ta tåget tillbaka till Lund efter en helg hos mina föräldrar på landet en kväll för några år sedan.
Jag är tidig på pågatågsstationen i Bjuv och betalar min biljett med förköpskortet och sätter mig för att läsa en bok på bänken i väntkuren. Ett par som av allt att döma också ska med tåget kommer och löser biljett i kontantmaskinen. Då hör jag hur de brister ut i ett plötsligt rop av äckel. Någon har fyllt det lilla facket där biljetten hamnar med spott och gammalt snus. Det finns ingen möjlighet att få ut biljetten utan att sticka ner handen.
Vi ryser av avsmak åt det som antagligen skulle betraktas som pojkstreck. Spottattacken var inte riktad mot någon specifik individ eller grupp. Men hade det varit det egna brevinkastet eller något annat som kan härledas direkt till en person kunde det varit annorlunda. Ändå känner vi oss äcklade och förnedrade.
Det var när det blev påtagligt för lagstiftarna att väldigt många brott som begås, tvärtemot biljettautomatincidenten, har en väldigt tydlig avsikt, som vi fick straffskärpningsregeln om hatbrott i brottsbalken. Ett brott är ett hatbrott om motivet kan härledas till förutfattade uppfattningar om en identifierbar grupp. Sådana uppfattningar strider mot FNs mänskliga rättigheter och grundläggande värderingar om alla människors lika värde. För tvärtemot vad jag skulle vilja tro om en modern värld ökar anmälningarna av brott med hatbrottsmotivering.
Ungefär två tredjedelar av de anmälda hatbrotten klassas som främlingsfientliga. Vart femte sker med homofobiskt motiv. Och, hör och häpna, det är enligt BRÅs statistik endast i vart fjärde fall av dessa som den som anmäler faktiskt öppet definierar sig som hbt-person.
Det är faktiskt med ett stort mått förvåning och chock som jag läser att Sveriges förenade gaystudenters (SFG) förbundskontor har utsatts för den tredje bajsattacken på ett halvår. Dörr och porttelefon har förorenats. Den organisation som föreningen delar lokal med hade inga liknande upplevelser innan SFG flyttade in. Motivet är solklart.
När jag läser om det här dyker en händelse från i somras upp. Jag och två vänner håller som bäst på att flytta bokhyllor på en gata i Malmö. Plötsligt kommer en man fram och säger:
- Ni där, ni är lesbiska va? Fy fan vad ni är äckliga, såna som ni. Men det kan ju inte ni hjälpa, ni är ju födda såna. Defekta.
Vad vi har för sexuell läggning är irrelevant. Varför någon känner ett behov av att ösa sin avsky över personer de inte känner eller vet något om är och förblir för mig en gåta.

om medelålders mäns hjälpbehov

Jag hör till dem som alltid somnar på bio. Det kvittar om jag laddar med största påsen välsorterat lösgodis och takeaway-kaffe. När jag mår illa av gotterna och kaffet är slut slocknar jag lik förbannat. Inget är så avstressande som film i en miljö där det inte går att göra något annat samtidigt.
Så det optimala är när någon av mina sambor kommer hem med en hyrd dvd samma kväll som jag måste skriva en krönika. Då kan jag ladda med glass, te och dator i den rutiga fåtöljen. Med minst två bollar i luften håller jag mig pigg och orkar se det lyckliga slutet.

Häromkvällen kom någon hem med den Guldbaggebelönade ”Darling”. Och jag är såld, helt såld. Den har kallats ett porträtt av bratsen på Östermalm. Men sällan har jag sett en så socialrealistisk film, en så närgången skildring av en av de kanske skamligaste sidorna i det nutida klassamhället – ensamheten.

Bernard är ingenjören som blivit uppsagd för lång tid innan pensionsdags för att det ska bli tal om avgångsvederlag och andelslägenhet på solkusten. Han är nyskild och bor kvar i en snordyr förortsvilla som han inte har råd med.

Själv hade jag för länge sedan lagt mig ner på Icas golv, i tunnelbanan eller på förortsgatan och gråtit hejdlöst. Men Bernard håller humöret uppe, tror att allt ska ordna sig, har en obotlig optimism trots livets hopplösa jävlighet. När han får McDonaldsjobb blir han tacksam.

Bernard är allt som inte är 2008. Han är rakt igenom snäll. Sådana som han finns inte. Ändå vågar jag knappt tänka på hur många Bernardar som sitter hemma ensamma en kväll som den jag delar med mina söta sambor.
En bra sås reder sig själv. En riktig man klarar sig alltid och ber aldrig om hjälp.

För några år sedan mötte jag Bernards thailändska motsvarighet på en enkel gaturestaurang i Bangkok, en tärd äldre man som sålde dammiga klockor i plast, hängande från kavajens insida. Med ett sällsamt, knappt bedjande leende, inte med minsta uppfordran, saluförde han klockor som antagligen aldrig fungerade. Just den så otäckt ödmjuka uppsynen skiljde honom från mängden månglare.

Tiggande barn kan alltid agera bedjande för att de är just barn. Kvinnor som säljer krafs kan alltid spela på att de är just kvinnor. Men medelålders män som står ostadigt på jorden har få ess i rockärmen. Detsamma gäller mannen som jag ett par dagar före jul mötte på Knutpunkten. Han förlorade jobbet och frun samtidigt, bad mig om pengar men blev nöjd med två alvedon.

Vita medelålders män överensstämmer fantastiskt dåligt med en grupp hjälpbehövande människor i samhället. Även män förlorar på rådande könsmaktordning. Kanske förlorar de mest.

om ett allt tyngre problem

Det är en konspiration. Eller åtminstone har medierna fått upp ögonen för ett ämne som vi kan förfasas över. Varje gång jag sätter på tv:n och ska äta min kvällsmat visas en dokumentär om fetma på någon kanal. Jag vågar aldrig ta om, unnar mig aldrig efterrätt längre. Jag må vara besatt av lösgodis. Men som tur är också av min stegräknare.

Forskningen visar entydigt att hälsoriskerna med västvärldens förändrade kosthållning är omfattande – och att diskriminering mot överviktiga finns i hela samhället. Två miljoner amerikaner väger mer än 260 kilo sägs det, så nog finns det en marginaliserad grupp i ett samhälle där idealet är ”size zero” – att behöva sy in minsta storleken och ha ett body mass index under vilket skalorna börjar.

Men det är inte bara i USA som övervikt breder ut sig. Fetma är ett av de snabbast växande folkhälsoproblemen internationellt. För 30 år sedan var en procent av de mönstrande svenska männen att betrakta som överviktiga. I dag är de fem gånger så många. Fetast är vi i Norrbotten, smalast i Halland och Stockholm.

Men vi har samma tv-program i hela landet och de som inte handlar om övervikt specifikt går ofta ut på att komma i form. Med en kändis som coach, en egen kock, en personlig tränarterrorist och utbytt skafferiinnehåll ska vi skonas från gastric bypass.

Det är i ett av dessa program som Stefan Nilsson plötsligt dyker upp i rutan en kväll. Stefan titulerar sig trendexpert och har dukat fram en buffé av prylar och stilar som han förutspår framgång under 2008. Rutiga kökshanddukar i manglat linne, ett svartvitt bröllopsfoto som påminner om min farmor och farfar, brokiga servisdelar av olika slag, värmeljushållare, en puttrande kastrull långkok.
Han förevisar putslustigt en splitterny servis där delarna inte matchar – allt för att påminna om hopplock från gamla släktklenoder.

Stefan talar med Liiiidingö-in när han beskriver mjöl- och grynföretaget Saltå kvarns retroförpackningar med nyttigheter i, och förklarar att i år är det hemmafrutrend med tydligare könsroller som gäller. Kvinnan ska stå vid spisen med getingmidja, ha sparsamt med smink och laga husmanskost från scratch.
När Stefan med lyrisk blick babblat på om kvinnoidealet i dagens modemagasin lägger han på slutet till: ”och det tycker jag är lite trist”.
Om mannens roll 2008 förtäljer inte Stefan.