om mansskatt

Det är bara en tidsfråga innan ropen efter mansskatt kommer att skalla igen. Senast frågan togs upp till diskussion gick debatten het. Tanken med Gudrun Schymans motion till riksdagen var enkel och god i grunden; på ett strukturellt plan är kvinnor förfördelade och män privilegierade i samhället.

Fenomenet kallas könsmaktordning och underordnar och diskriminerar kvinnor. Därför bör män betala högre skatt enligt samma logik som att vi har en progressiv beskattning för att utjämna klasskillnader. Det raljerades och blev dålig stämning till både vänster och höger.

Nyligen presenterade UD en rapport som visar svart på vitt att män inte bara tjänar mest, lättare får jobb och slår - på varandra och andra. Män är också de största miljöbovarna. De står för majoriteten av elektronikinköp, reser mer, äter mer kött, köper mest bensin och kör inte mindre än tre fjärdedelar av Sveriges bilar. Men inte nog med att kvinnor bidrar i mindre utsträckning till miljöproblem, de drabbas oftast hårdare av de konsekvenser som följer.

I USA har begreppet miljörättvisa etablerats och måste tas hänsyn till vid samhällsplanering och byggprojekt. Miljörättviseaspekter belyser vilka som drabbas av ett projekts miljökonsekvenser i relation till vilka som genererar desamma.
Ett spännande exempel på något som skulle hamna högt på miljörättviseskalan finns på nära håll. Bedömare menar att ett projekt som tar miljörättvisehänsyn och därigenom också blir en jämställdhetsreform av mastodontslag är de trängselavgifter som nyligen införts i Stockholm. Resurser kanaliseras direkt från bilister (besuttna män) i egna suvar till kollektivtrafiknyttjarna (lågavlönade kvinnor).

Jag kan knappast skryta med att vara någon egentlig miljöaktivist, jag väljer närproducerat snarare än ekologiskt och duschar gärna länge. Men jag har i alla fall snålspolande kranar och även om jag gillar teknik och resor kör jag nästan aldrig bil.

Däremot är jag minst sagt intresserad av jämställdhetsfrågor och det är därför något av en aha-upplevelse att se hur svart på vitt miljöfokus kan vara en jämställdhetshandling i sig självt. Hade infrastruktursatsningar gjorts utifrån kvinnors perspektiv hade det handlat om kollektivtrafik snarare än mitträcken för att förhindra motorcykelolyckor.

Mansskatt är en knivig fråga. Det är svårt, och ibland vanskligt att ställa grupper mot grupper. Men det är inte utan att jag morrar när jag trängs på den skållheta bussen som köar bredvid luftkonditionerade bilar i vilka det sitter en kostymnisse i varje.

om 20 kilon ägodelar

20 kilon. Mer än så är det inte tillåtet att ta med på en studentflygbiljett till någon av världens spännande delar. Så varje gång som jag tillfälligt har bosatt mig någonstans har jag fått prioritera noga.

Nästan alltid följer ett örngott med i packningen, ett som kan dofta av det gamla invanda sköljmedlet och påminna om hemma när man är lite ensam och ska sova nånstans där ljuden, ljusen och lukterna är nya.

Så det känns lite ovant när jag mitt i sommaren får veta att arbetsmarknadens irrvägar ska föra mig sisådär halvlångt. För långt för att ta med allt. För nära för att bara ta de tjugo och köpa nytt på plats. Hur väljer och vrakar man så att man får med rätt saker? Jag vet ju att jag kan känna mig hemma också med bara de mest älskade ägodelarna i en ryggsäck. Likväl älskar jag mina böcker, pianot och den röda soffan.

Jag har i alla fall gjort ett försök. Valt, packat, donat, valt bort, städat, valt om och så slutligen lastat den gamla bilen överfull för avfärd. Innan jag får flytta in där jag faktiskt ska bo ska jag kampera i en väns vardagsrum ett par veckor. Jobbigt igen. Välja vad som behövs så där på daglig basis när saker och ting inte är packade enligt 20-kilosprincipen.

Men nästan innan jag börjat fundera på vilka av mina ägodelar som finns var, har jag kommit över vad det är jag kan tänkas sakna. Möjligen gruffar jag en stund över att den stora lådan med alla sjalar står underst i en hög på nya stället. Men det är övergående omedelbums, då jag erbjuds att använda vilken halsduk jag vill av dem som finns i hallen där jag tillfälligt placerat ungefär 15 par skor. Jag känner mig genast välkommen i ett hem där devisen är att det alltid finns stjärterum. Också för mina skor.

Så börjar jag vänja mig vid att ha livet i två jätte-IKEA-kassar, en resväska samt en gigantisk blå plastback med alla badrumsprylar som de jag bor med, döpt till apoteket. Men vips är det dags att flytta in på nya stället. Det är bara tvåhundra meter dit och jag får tipset att transportera mina ägodelar med hjälp av ett sämre begagnat barnvagnsunderrede.

I området som har gott om studentbostäder höjer ingen på ögonbrynen när en svettig jag, och en överlastad gammal barnvagn, agerar flyttfirma en tidig septemberkväll. Det kanske är ett vanligt flyttsätt här, tänker jag. När jag kommit på plats med de prylar jag packade ner för två veckor sedan förvånas jag över vad jag tagit med. Får se om jag packar upp allt. Ett örngott måste jag i alla fall leta upp innan jag somnar i kväll. I övrigt tror jag att man klarar sig rätt bra med 20 kilon genom livet.

om kökshyfs

Var och varannan kväll äter mina sambor och jag kokosfyllda ugnsstekta äpplen med vaniljsås i soffan framför någon dokumentär på Kunskapskanalen. Vi fnissar lite åt hur nördiga vi är som mer än gärna ägnar en söndagkväll åt storkok, en ledig eftermiddag åt att åka till olika slottscaféer och en överbliven timme åt att ta hand om den lilla kryddträdgården för att ha egen gräslök till höstens morotssoppa.

Vi kan fnissa på. För tveklöst är såna som vi helt fel ute. Åtminstone om vi ska tro svensk dagligvaruhandels statistik. Färdiglagat säljer bättre än nånsin. Svensken köper lunchportioner i kyldisken på snabbköpet i stället för att ta med lunchlåda hemifrån eller gå ut och äta. Trenden sägs bero på att singelhushållen blir allt fler i kombination med att vi inte anser oss ha tid att stå vid spisen.
Det är en utveckling som kan tyckas märklig i skenet av rådande byggtrend där lyxigt välutrustade kök med öppen planlösning förhärskar. För den utomstående betraktaren av svenska lägenheter är köket bostadens nav där mycket tid tillbringas. Men skenet bedrar alltså. Trots skrämselpropaganda i form av ”du är vad du äter”-program smygköps det färdiglagat i massor.

För mig, av hederlig gammal bondeklass vars elfte bud lyder ”du ska aldrig slänga mat” är det något principiellt med att stå i köket. Varje matrest kan utgöra pålägg på en kvällsmacka och inga av trädgårdens frukt och bär lämnas till kråkorna när det drar mot höst. Äpplen lämnas till musteriet och plommonen blir till marmelad. Att ta tillvara är förstås delvis ofta en fråga om sparsamhet men för mig lika mycket en grundläggande princip om att det jag stoppar i magen ska hålla hög kvalitet.

Hemgjort äppelmos går att få så sött eller surt som jag önskar och det innehåller garanterat inga odefinierbara E-femtioelva. För mig finns det inget egenvärde i att mat ska vara billig. Ändå tror jag att mina hemlagade tupperwareburkar ofta blir både billigare och nyttigare än de färdiga plastförpackningarna i kyldisken. Trots den tid jag lägger ner.

Min lägenhet har ett litet 60-talskök utan diskmaskin eller mikro. Det är varken stort eller praktiskt. Vi som bor och delar jobbar alla heltid och har sena kvällar. Ändå hinner vi snickra ihop lunchlådor nästan varje dag. Vad är det svensken gör på den där tiden, som han eller hon inte har till matlagning? Tjänar pengar kanske. Till en komplett Jamie Oliverboksamling och ett nytt skinande hundratusenkronorskök.

om skolstart

Höstterminen börjar i dagarna och jag minns den genomvidriga känslan av att gå till höstens första gympalektion. Värst var det just i början av terminen när alla kollade in varandra lite noggrannare än vanligt i omklädningsrummet. Hon där borta hade fått bröst. Hon i andra hörnet smög in på toaletten, tydligt tecken på mens. Och hon längst bort hade samma fula gympakläder som vanligt.

Uppvärmning tre kilometer löpning. Till Statoil och tillbaka. Ständigt detta Statoil. Så ofta som vi joggade dit skulle jag inte förvånas det minsta om det visade sig att hela generationen i kommunen har inre frätskador av bensinångorna från macken.

Sen valdes det lag. De dammiga och illaluktande kulörta tygbanden som markerade vilka som hörde till vilket lag delades ut. Volleyslag och dribblingar skulle drillas. Vi som flyttade oss när en boll kom emot oss var förlorade. Det var nittiotal och lärarna hade för länge sedan slutat godkänna mens som en giltig ursäkt för frånvaro.

Av alla aktiviteter som försiggick på skolidrottstimmarna föredrog jag friidrott. Men inte heller det blev särskilt festligt när löp- och kastresultat skulle antecknas och jämföras högt och ljudligt inför det årliga distriktsmästerskapet på idrottsplatsen.

Nu rasar kända idrottsprofiler. De är oroliga för hur lite gymnastik det är i skolan. Jag tror förvisso inte alls att det är gymnastiken de oroar sig för. Få av dem hoppar bock eller trampolin och jag har aldrig sett någon av dem på en bom. I vanlig ordning är det lag- och bollsportens utövare som hörs, syns och kräver. Och rasar.

Anmärkningsvärt är förstås att de kända idrottsprofilerna är helt fel ute om vi ska tro forskare på området. En skollektion innebär i snitt 6-8 minuters egentlig aktivitet. Att barn inte skulle röra sig utanför gympasalen är dessutom en myt. En 10-åring rör sig i snitt 200 minuter om dagen. Då spelar åtta extra väldigt liten roll.

Precis som forskarna tror jag i betydligt högre utsträckning på vardagsmotionen. Som nån sa: kalla det fysisk aktivitet. Det köper jag att alla behöver. Gå i stället för att cykla eller åka bil. Bär hem de tunga kassarna från affären. Anlägg ett grönsaksland och odla dina egna rädisor. Ta trapporna.
Uppmärksammandet med kända idrottare lockar bara de redan frälsta. Vi som aldrig träffade tennisbollen blir inte taggade att försöka mer, om så självaste Björn Borg kommer hem till oss.

om boendekvalitet

Få nyheter fångar mitt intresse så som när det görs jämförelser av kommuner. Det kan gälla allt från benägenhet att ägna sig åt universitetsstudier och sport till dagisköer och kriminalitet. I somras mättes boendekvalitet. Bara Lilla Edet och Munkfors hamnade längre ner på listan än nordvästskånska Bjuv.

Som boende i det gamla gruvsamhället under nästan halva mitt liv är jag inte sen att hålla med. Visst har jag mina smultronställen i den fantastiska naturen men det höjde sannerligen inte min familjs boendekvalitet när grannarna fick bygglov för cerise tillbyggnad på tegelhus eller tillstånd att bedriva bilskrot en meter från en spannmålsodling.

Att gå längs en gata i Bjuv är som att vara på Kiviks marknad. Blinkande ljusslingor året om, en begagnad busskur på uppfarten och mångkulörta tillbyggnader blandas med övergivna trädgårdar, hus med masonit i stället för fönster eller plåt i stället för fasad och självklart, med perfekt skötta villaträdgårdar som Svensson vårdar i strikt Sköna hem-anda.

Centrum håller samma mångfacetterade nivå - kring de gamla och älskade mötesplatserna som fotoaffären och ett förträffligt bibliotek samsas pizzerior som försvinner lika snabbt som de uppstod och byns enda restaurang med rättigheter som årligen går i konkurs och uppstår med nytt namn.

Tomma lokaler vittnar om det självklara: det finns ingen marknad för ett levande centrum i en kommun där folk jobbar skift i traditionella industrier och där ett enormt köpcentrum finns på cykelavstånd. I Bjuv finns ingen efterfrågan på kultur eller bildning. Det räcker med en Volvo av senaste modell på uppfarten, en elektrisk grill i anslutning till pensionärskuvösen och buskis på tv så är lyckan fullkomlig.

Det är denna anspråkslöshet som gör att jag mycket väl kan förstå att en del kommuninvånare i Bjuv höjer förvånat på ögonbrynen över boendekvalitetsresultatet. Bjuv är ju alldeles säkert ett paradis för den snåle som köper överblivet byggmaterial på Bauhausrean och för den som inte eftertraktar något annat än en fast anställning på en tillverkningsindustri. Anspråkslösheten och janteidealen har i sig en hämmande effekt på kraven, något som känns både skrämmande och befriande. I Bjuv nöjer man sig.

När en gymnasieskola i Bjuv diskuterades på 90-talet, fanns det elever som i skolans korridorer, måhända teatraliskt, talade om kollektivt självmord. Det säger något om vilken kvalitet det har att vara femton i en kommun där det mest spektakulära som händer är att miss Ärta koras varje år.

om högt blodtryck och goda råd

- Använd solkräm. Fick jag bara ge dig ett ord på vägen skulle det var solkräm.
Jonas har tagit studenten och innan han beger sig iväg för en av hans förhoppningsvis mest minnesvärda nätter av fest, vin och sång låter hans mamma Rikard Wolffs ”Solkräm” visa vägen. Vi som är kvar på festen sitter runt bordet på altanen med levande ljus som fladdrar lätt i den stilla och ovanligt varma försommarkvällen. Doften av jordgubbstårta, punsch och stearin blandas med dagg och jasmin. Vi är i alla åldrar, sådär som det nästan bara är vid stora högtider som studentfester. Alla ler och alla känner igen sig i sångtextens goda råd, var och en på sitt sätt.

Tidigare samma vecka har jag fått diagnosen högt blodtryck. Jag ordineras motion, lång avkopplande sommarledighet och framför allt att sluta stressa. Lätt som en plätt, eller?

Blotta tanken på motion gör mig stressad. Jag tänker, att nu skulle jag haft hunden jag drömmer om att strosa med. Den som ska vara allergivänlig, ha mjuk päls och älska mig mest av alla. Hade jag bara haft hunden hade jag varit på många fler promenader och aldrig fått nån diagnos. Sen minns jag att hundar är rätt krävande. Tanken på att alltid finna tid att gå ut med hunden stressar.

Kanske vore bättre med det där huset på Österlen som jag bygger luftslott om. Ett hus med grönsaksland, kryddträdgård och en liten altan med hammock som gjord för att läsa böcker i. Som om det inte räcker att stressa över lägenheten jag städar enbart när den blivit en sanitär olägenhet. Nej, hus skulle nog jäkta en del.

Semester ska jag ju ha ändå. Hade planer på långresa som dock ställts in. Det är kanske lika bra, mindre stress så, eller? Nu är det bara vännerna i Västergötland, Stockholm och Gotland som tycker att det är läge för påhälsning. Vem ska prioriteras (bort)? Stressande att ta ställning till.

För den nybakade studenten är framtiden ett ljust, oskrivet blad. Och stor. Bara det kan framkalla förhöjd puls. Tur med en mamma och Rikard Wolff som ger goda råd då:

- Kom ihåg att oro är ungefär lika effektivt som att lösa en räkneekvation med att tugga tuggummi. De verkliga bekymren i livet kommer troligen vara sådana du aldrig ens brytt din oroliga hjärna med, såna som slår ner som en blixt klockan fyra en seg tisdag.

För både mig och nittonåringen på väg ut i natten är sommaren 2007 precis i startgroparna. Tacka fan för det. Och för solkräm.

om män med rosa band

Så har jag funnit en fördom som jag inte visste att jag hade. Det blir klart och tydligt för mig när jag tar tåget hem efter en sen kvälls arbete. Mittemot sitter en man i manchesterkavaj och fyrkantiga glasögon och läser en bok. Han skulle se ut som precis vem som helst och jag skulle troligen inte ens lägga märke till honom. Om det inte vore för symbolen på rockslaget. Ett rosa band.

Jag inser att jag som jämställdhetsförkämpe borde bli glad. Men jag blir enbart misstänksam. Min erfarenhet av killar som flashar rosa band säger mig att de är tillrättalagda och förutsägbara. Så tvärsäker är jag på att människor tjänar på att vara man i en värld som den här, att jag tänker att män med rosa band på kavajslaget inte har rent mjöl i påsen.

När rosabandetmän öppnar munnen önskar jag att jag blev varm och glad inombords. Men dessvärre säger mig erfarenheten att det kommer ut ett memorerat citat från standardverket Under det rosa täcket eller en floskel om pappors känsla av underlägsenhet för att de inte kan amma. Dessvärre uppfattar jag sällan männen med rosa band som trovärdiga.

Forskningens resultat är dessutom entydiga. Förekomsten av ett könsorgan som det går att stå och kissa med innebär mycket för de olika möjligheterna en individ har i vardagen. Lönekuvertet, karriärmöjligheterna, frågorna vi får på jobbintervjun, föräldrarollen, möjligheterna till sjukvård, självkänslan och tron på sig själv och sina förmågor – alla är de aspekter som påverkas av vilket kön vi har. På var och en av punkterna gäller för kvinnor att vi ligger ett steg efter också när vi springer till synes lika snabbt. Varför i hela fridens namn ska män då bry sig om bröstcancer? Frågar jag mig uppgivet. Jag inser förstås att jag fördomsfullt nog drar alla rosabandmän över en kam. Jag intalar mig att en del av dem bör känna någon som drabbats och vill visa solidaritet och är fina och bra. Och jag tvingar mig själv att försöka omvärdera.

När jag så någon dag efter tågresan läser en artikel om män och föräldraledighet får jag vatten på min kvarn. Medan kvinnor generellt halkar efter löne- och karriärmässigt till följd av graviditet ses det närmast som meriterande och leder till påökt för män som tar ut föräldraledighet.

Så jag kostar på mig att ha akilleshälen att fortsätta irritera mig på rosabandetsnubbarna som drar barnvagnar genom stan i sommar. De går trots allt och jobbar passivt på en kommande löneökning. Jag tar mig den friheten. Också solen har ju sina fläckar.