om skolstart

Höstterminen börjar i dagarna och jag minns den genomvidriga känslan av att gå till höstens första gympalektion. Värst var det just i början av terminen när alla kollade in varandra lite noggrannare än vanligt i omklädningsrummet. Hon där borta hade fått bröst. Hon i andra hörnet smög in på toaletten, tydligt tecken på mens. Och hon längst bort hade samma fula gympakläder som vanligt.

Uppvärmning tre kilometer löpning. Till Statoil och tillbaka. Ständigt detta Statoil. Så ofta som vi joggade dit skulle jag inte förvånas det minsta om det visade sig att hela generationen i kommunen har inre frätskador av bensinångorna från macken.

Sen valdes det lag. De dammiga och illaluktande kulörta tygbanden som markerade vilka som hörde till vilket lag delades ut. Volleyslag och dribblingar skulle drillas. Vi som flyttade oss när en boll kom emot oss var förlorade. Det var nittiotal och lärarna hade för länge sedan slutat godkänna mens som en giltig ursäkt för frånvaro.

Av alla aktiviteter som försiggick på skolidrottstimmarna föredrog jag friidrott. Men inte heller det blev särskilt festligt när löp- och kastresultat skulle antecknas och jämföras högt och ljudligt inför det årliga distriktsmästerskapet på idrottsplatsen.

Nu rasar kända idrottsprofiler. De är oroliga för hur lite gymnastik det är i skolan. Jag tror förvisso inte alls att det är gymnastiken de oroar sig för. Få av dem hoppar bock eller trampolin och jag har aldrig sett någon av dem på en bom. I vanlig ordning är det lag- och bollsportens utövare som hörs, syns och kräver. Och rasar.

Anmärkningsvärt är förstås att de kända idrottsprofilerna är helt fel ute om vi ska tro forskare på området. En skollektion innebär i snitt 6-8 minuters egentlig aktivitet. Att barn inte skulle röra sig utanför gympasalen är dessutom en myt. En 10-åring rör sig i snitt 200 minuter om dagen. Då spelar åtta extra väldigt liten roll.

Precis som forskarna tror jag i betydligt högre utsträckning på vardagsmotionen. Som nån sa: kalla det fysisk aktivitet. Det köper jag att alla behöver. Gå i stället för att cykla eller åka bil. Bär hem de tunga kassarna från affären. Anlägg ett grönsaksland och odla dina egna rädisor. Ta trapporna.
Uppmärksammandet med kända idrottare lockar bara de redan frälsta. Vi som aldrig träffade tennisbollen blir inte taggade att försöka mer, om så självaste Björn Borg kommer hem till oss.

om boendekvalitet

Få nyheter fångar mitt intresse så som när det görs jämförelser av kommuner. Det kan gälla allt från benägenhet att ägna sig åt universitetsstudier och sport till dagisköer och kriminalitet. I somras mättes boendekvalitet. Bara Lilla Edet och Munkfors hamnade längre ner på listan än nordvästskånska Bjuv.

Som boende i det gamla gruvsamhället under nästan halva mitt liv är jag inte sen att hålla med. Visst har jag mina smultronställen i den fantastiska naturen men det höjde sannerligen inte min familjs boendekvalitet när grannarna fick bygglov för cerise tillbyggnad på tegelhus eller tillstånd att bedriva bilskrot en meter från en spannmålsodling.

Att gå längs en gata i Bjuv är som att vara på Kiviks marknad. Blinkande ljusslingor året om, en begagnad busskur på uppfarten och mångkulörta tillbyggnader blandas med övergivna trädgårdar, hus med masonit i stället för fönster eller plåt i stället för fasad och självklart, med perfekt skötta villaträdgårdar som Svensson vårdar i strikt Sköna hem-anda.

Centrum håller samma mångfacetterade nivå - kring de gamla och älskade mötesplatserna som fotoaffären och ett förträffligt bibliotek samsas pizzerior som försvinner lika snabbt som de uppstod och byns enda restaurang med rättigheter som årligen går i konkurs och uppstår med nytt namn.

Tomma lokaler vittnar om det självklara: det finns ingen marknad för ett levande centrum i en kommun där folk jobbar skift i traditionella industrier och där ett enormt köpcentrum finns på cykelavstånd. I Bjuv finns ingen efterfrågan på kultur eller bildning. Det räcker med en Volvo av senaste modell på uppfarten, en elektrisk grill i anslutning till pensionärskuvösen och buskis på tv så är lyckan fullkomlig.

Det är denna anspråkslöshet som gör att jag mycket väl kan förstå att en del kommuninvånare i Bjuv höjer förvånat på ögonbrynen över boendekvalitetsresultatet. Bjuv är ju alldeles säkert ett paradis för den snåle som köper överblivet byggmaterial på Bauhausrean och för den som inte eftertraktar något annat än en fast anställning på en tillverkningsindustri. Anspråkslösheten och janteidealen har i sig en hämmande effekt på kraven, något som känns både skrämmande och befriande. I Bjuv nöjer man sig.

När en gymnasieskola i Bjuv diskuterades på 90-talet, fanns det elever som i skolans korridorer, måhända teatraliskt, talade om kollektivt självmord. Det säger något om vilken kvalitet det har att vara femton i en kommun där det mest spektakulära som händer är att miss Ärta koras varje år.

om högt blodtryck och goda råd

- Använd solkräm. Fick jag bara ge dig ett ord på vägen skulle det var solkräm.
Jonas har tagit studenten och innan han beger sig iväg för en av hans förhoppningsvis mest minnesvärda nätter av fest, vin och sång låter hans mamma Rikard Wolffs ”Solkräm” visa vägen. Vi som är kvar på festen sitter runt bordet på altanen med levande ljus som fladdrar lätt i den stilla och ovanligt varma försommarkvällen. Doften av jordgubbstårta, punsch och stearin blandas med dagg och jasmin. Vi är i alla åldrar, sådär som det nästan bara är vid stora högtider som studentfester. Alla ler och alla känner igen sig i sångtextens goda råd, var och en på sitt sätt.

Tidigare samma vecka har jag fått diagnosen högt blodtryck. Jag ordineras motion, lång avkopplande sommarledighet och framför allt att sluta stressa. Lätt som en plätt, eller?

Blotta tanken på motion gör mig stressad. Jag tänker, att nu skulle jag haft hunden jag drömmer om att strosa med. Den som ska vara allergivänlig, ha mjuk päls och älska mig mest av alla. Hade jag bara haft hunden hade jag varit på många fler promenader och aldrig fått nån diagnos. Sen minns jag att hundar är rätt krävande. Tanken på att alltid finna tid att gå ut med hunden stressar.

Kanske vore bättre med det där huset på Österlen som jag bygger luftslott om. Ett hus med grönsaksland, kryddträdgård och en liten altan med hammock som gjord för att läsa böcker i. Som om det inte räcker att stressa över lägenheten jag städar enbart när den blivit en sanitär olägenhet. Nej, hus skulle nog jäkta en del.

Semester ska jag ju ha ändå. Hade planer på långresa som dock ställts in. Det är kanske lika bra, mindre stress så, eller? Nu är det bara vännerna i Västergötland, Stockholm och Gotland som tycker att det är läge för påhälsning. Vem ska prioriteras (bort)? Stressande att ta ställning till.

För den nybakade studenten är framtiden ett ljust, oskrivet blad. Och stor. Bara det kan framkalla förhöjd puls. Tur med en mamma och Rikard Wolff som ger goda råd då:

- Kom ihåg att oro är ungefär lika effektivt som att lösa en räkneekvation med att tugga tuggummi. De verkliga bekymren i livet kommer troligen vara sådana du aldrig ens brytt din oroliga hjärna med, såna som slår ner som en blixt klockan fyra en seg tisdag.

För både mig och nittonåringen på väg ut i natten är sommaren 2007 precis i startgroparna. Tacka fan för det. Och för solkräm.

om män med rosa band

Så har jag funnit en fördom som jag inte visste att jag hade. Det blir klart och tydligt för mig när jag tar tåget hem efter en sen kvälls arbete. Mittemot sitter en man i manchesterkavaj och fyrkantiga glasögon och läser en bok. Han skulle se ut som precis vem som helst och jag skulle troligen inte ens lägga märke till honom. Om det inte vore för symbolen på rockslaget. Ett rosa band.

Jag inser att jag som jämställdhetsförkämpe borde bli glad. Men jag blir enbart misstänksam. Min erfarenhet av killar som flashar rosa band säger mig att de är tillrättalagda och förutsägbara. Så tvärsäker är jag på att människor tjänar på att vara man i en värld som den här, att jag tänker att män med rosa band på kavajslaget inte har rent mjöl i påsen.

När rosabandetmän öppnar munnen önskar jag att jag blev varm och glad inombords. Men dessvärre säger mig erfarenheten att det kommer ut ett memorerat citat från standardverket Under det rosa täcket eller en floskel om pappors känsla av underlägsenhet för att de inte kan amma. Dessvärre uppfattar jag sällan männen med rosa band som trovärdiga.

Forskningens resultat är dessutom entydiga. Förekomsten av ett könsorgan som det går att stå och kissa med innebär mycket för de olika möjligheterna en individ har i vardagen. Lönekuvertet, karriärmöjligheterna, frågorna vi får på jobbintervjun, föräldrarollen, möjligheterna till sjukvård, självkänslan och tron på sig själv och sina förmågor – alla är de aspekter som påverkas av vilket kön vi har. På var och en av punkterna gäller för kvinnor att vi ligger ett steg efter också när vi springer till synes lika snabbt. Varför i hela fridens namn ska män då bry sig om bröstcancer? Frågar jag mig uppgivet. Jag inser förstås att jag fördomsfullt nog drar alla rosabandmän över en kam. Jag intalar mig att en del av dem bör känna någon som drabbats och vill visa solidaritet och är fina och bra. Och jag tvingar mig själv att försöka omvärdera.

När jag så någon dag efter tågresan läser en artikel om män och föräldraledighet får jag vatten på min kvarn. Medan kvinnor generellt halkar efter löne- och karriärmässigt till följd av graviditet ses det närmast som meriterande och leder till påökt för män som tar ut föräldraledighet.

Så jag kostar på mig att ha akilleshälen att fortsätta irritera mig på rosabandetsnubbarna som drar barnvagnar genom stan i sommar. De går trots allt och jobbar passivt på en kommande löneökning. Jag tar mig den friheten. Också solen har ju sina fläckar.

om kulturkrockar

Det sägs att skådespelaren Örjan Ramberg för någon vecka sedan ilsknade till och skrek ”kom upp på scenen och drick lite vatten om du har sån jävla hosta”. På Dramaten är det tabu att snora. Nåde den som vågar sig på teater och inte är kärnfrisk eller råkar lida av parfymallergi.

För några veckor sedan var jag på konfirmation. Av majoriteten kyrkobesökares uppförande att döma hade de aldrig någonsin tidigare satt sin fot i en kyrka – vilket förefaller märkligt eftersom jag gissar att föräldrarna döpt kidsen för sisådär 14 år sedan. De vuxna i raden bakom mig kommenterade konstant allt som hände. Hade de hållit sig till att hosta hade jag varit lycklig. Min coola konfirmandkusin spelade trombon och jag fick blänga rejält för att de bakom åtminstone skulle viska.

”Kolla, där springer Hugos lillebror och skriker, så charmig han är. Vill du sitta eller stå? Nähä, vill du hellre sitta i gången? Har ni sett att Maria har gått upp i vikt? Åh nu ska de sjunga. Den här sången kan jag. La la la la la”.

När det var dags för nattvard fick jag känslan av kafferep. Folk stannade till vid varandras bänkar, kollade läget, uppdaterade sig på de senaste grannfejderna och kommenterade varandras barn som ohejdat övade inför Stockholm maraton i gångarna. Jag upprepade mantrat ”låt barnen komma till mig” för mig själv gång på gång för att inte tappa behärskningen.

Samtidigt som jag inte förstår hur lite hosta på teatern kan föranleda ett raseriutbrott är jag aningen konservativ och tycker att det finns ett egenvärde i att känna till vett, etikett och seder. När det passar sig - och för att inte tala om när det krävs – tvekar jag inte att bryta konvenansen och vara besvärlig, men jag ser en poäng i att vara insatt i och ofta följa regler som gör det trevligt och bra för så många som möjligt.

Det finns ett tydligt klassperspektiv på kultur och underhållning – kanske mer påtagligt än någon annanstans i samhället. Det är klart att den som aldrig varit på teatern, gudstjänst eller Skansen inte vet att det är bannlyst att mata djuren, hosta under akterna och svära i kyrkan. Medelklassen går på krogshow med Lena PH eller Allsång på Skansen där publiken uppmuntras att låta högt och mycket. De kulturella kväver hostan på Dramaten. Det är två sidor av samma mynt menar en god vän som anser att anledningen till att Kicki, Bettan, Lotta har krogshower är att ”alla äktenskap blir trista förr eller senare”.

om skamstraff på modet

På semester i Kambodja för några år sedan upptäckte mitt ressällskap Sofia en skylt och en stor anslagstavla i Phnom Penhs enda välsorterade snabbköp. Snattar du hamnar du på bild i affären, stod det. Och mycket riktigt, väl tilltagna färgfoton på modfällda ansikten fyllde anslagstavlan. För ett fnissigt ögonblick övervägde vi att stjäla en sockerbulle för att komma med på bild. Vi såg framför oss hur semestrande vänner och bekanta skulle tappa hakan när de upptäckte oss på anslagstavlan senare.

Sen kom vi på att snatteri skulle kunna leda till vissa problem med att besöka Kambodja igen. Och Kambodja är ju fint. Så vi betalade bullarna.

Men Kambodja är inte det enda landet som använder sig av skamstraff. Det stora landet i väst ligger i vanlig ordning långt fram när det kommer till innovativa och kontroversiella metoder inom rättsväsendet. I Alabama får dömda snattare välja mellan sextio dagars fängelse och offentlig förnedring på brottsplatsen. Texasbor som gjort sig skyldiga till sexualbrott måste ha varningsskyltar utanför sina hem. Och är du dömd för pedofili kräver många stater att du själv uppsöker och berättar för dina grannar och att du har speciella registreringsskyltar på bilen.

För ett par år sedan gick debatten i Europa het kring ett turkiskt lagförslag som skulle göra otrohet straffbar. Turkiska parlamentet fick snällt dra tillbaka förslaget eftersom det vållade internationell kritik och antogs försvåra ett potentiellt EU-inträde. Det talades om medeltida fasoner och i debatten tydliggjordes skillnaderna mellan vi och dem. Vi – som är civiliserade, sofistikerade och humana. De – som är barbariska och okultiverade.

I Sverige hade vi länge horpallen. På den fick personer som hade begått äktenskapsbrott stå och skämmas inför församlingsborna i kyrkan under ett antal gudstjänster. 1855 avskaffades den ihop med skampålen. Vi kan kalla det ett tecken på bildning och civilisation om vi vill. Men jag är inte lika säker på att det är en utveckling som har fäste hos dagens svenska befolkning.

I en opinionsundersökning tyckte 67 procent av svenskarna att det är rätt att hänga ut snattare som i Alabama. Dokumentären Sheriffen i Ryd visade nyligen hur en samling smålänningar tar lagen i egna händer och bildar medborgargarde. Bilder och kontaktuppgifter på sexköpare sätts upp på lyktstolpar. Civiliserat värre.

I Florida begick en dömd sexualförbrytare självmord kort efter att hans bild och namn tejpats upp på skyltar i trakten. Det skulle inte jag kalla humant.

om klimat, skuld och skam

När jag läser att medel-Svensson bidrar till 6 tons koloxidutsläpp per år och att en Thailandsresa motsvarar 3 ton tänker jag:
- Tur att inte alla vill åka till Thailand då.

Århundradets skuld- och skamkampanj är i full gång. Men den biter inte på mig. Jag blir inte rädd. Jag ligger inte sömnlös över isbjörnar som drunknar, glaciärer som smälter eller kuster som försvinner eller tanken på sommar året runt.
Det är inte så att jag inte bryr mig. Jag sopsorterar, åker kollektivt, kör lågenergilampor, shoppar måttligt och köper närproducerat när det bjuds. Men jag kan inte förmå mig själv att begränsa mitt leverne när det kommer till exempelvis resor – jag är en inkonsekvent miljöidiot. Handen på hjärtat – jag skulle aldrig frivilligt betala för en utsläppsrätt för att döva det så kallade samvetet och moderiktigt klimatkompensera min semestervecka.

Det jag framför allt vänder mig emot är skuld- och skammarnas skapande av ett nytt klassamhälle. Det är nämligen väldigt lätt att vara miljövänlig för den som har gott om pengar och har god utbildning. Miljööverklassen klimatneutraliserar sitt semestrande och får SNF-diplom att känna sig nöjda med när de haft råd med en ekologisk elefanttrekking i Laos. Den med väl tilltagen lön kan fylla kylen med ekologiskt, köpa bensinsnål bil och skaffa villa med solcellstak. Miljöunderklassen däremot kan på sin höjd spara ihop till en regelrätt charter till en exploaterad strand på solkusten. Och det är svårt att byta från en hostande och svårstartad golf från åttioåtta till ett modernt etanolåk med motorvärmarplats för den ensamstående trebarnsmamman. Och vem mer än klimatmaffian har mage banna henne för att skafferiet inte är fullt med svanar, pandor, rättvisemärkt och kravetiketter?

Jag kräks vid blotta tanken på västvärldsmiljööverklassens samvetesresor till utvecklingsländer där de berömmer den globala miljöunderklassens leverne nära naturen. Det kanske hör ihop med att inte vara religiös, men nånstans har jag helt och fullt accepterat att det här jordklotet inte är tänkt att vara för evigt. Vilka är vi att förvägra eller hindra en miljard kineser utveckling? Argument om att lämna ett arv till framtida generationer håller inte. Nog kommer vi att lämna något, men jag ser det som en självklarhet att detta något kommer att bestå av både bra och dåligt.

För egen del har jag till och med förlikats med tanken på att jorden skulle kunna gå under redan under min egen livstid. Det enda som skulle gräma mig är att jag inte hunnit resa tillräckligt.