- Varför det? Han var ju en så kär påg.
Mamma frågade varför jag hade dumpat min senaste date.
- Han hade urtvättade, ribbade boxershorts i något som en gång kan ha varit gräsgrönt med vit resår. De fladdrade runt låren.
De uttjänta underkläderna var förstås inte hela anledningen till att jag hade tröttnat. Hade jag varit rejält förblindat kär hade jag kanske inte lagt märke till de soptunneklara exemplaren. Och hade bara intresset för personen varit mer ihållande kunde jag naturligtvis ha sett till att med väl valda metoder låta uppgradera underklädesgarderoben på kort sikt.
Men faktum kvarstod. Underbyxor i ribbad, nopprig bomull har sällan fått någon jag känner att gå igång. Till och med mamma förstod.
Flera år och flera partners senare läser jag en artikel baserad på en opinionsundersökning om svenskars underklädesvanor. Genomsnittsmannen köper 3,9 par om året. Inte konstigt att det fladdrar runt den svenske mannens lår.
Ponera att varje svensk karl har 15 par i garderobslådan och bara fyra byts ut årligen. Då måste han tvätta åtminstone varannan vecka, det vill säga 30 tvättar om året. Och varje exemplar måste vara i tre år. Nittio rundor i tvättrumman. Vilka plagg i bomull fixar det med bibehållen glans? Och även om tvättmaskinen sliter på textilier konstaterar Konsumentverkets laboratorier att det är en myt att tvätt och torktumling är det som nöter ut våra kläder. Själva användningen, när kalsongtyget gnids mot svettiga ljumskveck dag ut och dag in dag efter dag efter dag, är det som gnager mest på klädesplaggen.
I snitt betalar män dessutom 45 kronor per par underbyxor. Då lär de inte ens vara från Hennes & Mauritz standardsortiment. Snarare ICA, något lågprisvaruhus eller Dressmans realåda. Klart att det fladdrar och noppras långt innan de nittio tvättarna är uppnådda.
Den svenska kvinnan köper 5,9 par underbyxor och 2,7 bhar om året. Knappast är det exemplarisk resår i de byrålådorna heller överallt. Själv shoppar jag mångfaldigt mer och ser till att ha de nyare exemplaren om jag riskerar utsättas för granskning. Framför allt är jag restriktiv med vilka som tillåts utföra någon form av granskning. Närmast sörjande, doktorn om nödvändigt, de i omklädningsrummet på badhuset elller gymmet och själfallet en partner. Men aldrig mer nån som min mamma bedömer vara ”en kär påg” – då vet jag att det inte är någon för mig. Oavsett underkläderna.
Monday, January 15, 2007
Friday, January 12, 2007
om att starta eget
Här kommer jag, nybakad ekonom. Tror jag startar egen bank. Kandidat i litteraturvetenskap var det här. Startar eget förlag på studs. Hon där borta är läkare, håller på att starta eget akutsjukhus. Låter det osannolikt och kanske lite komiskt? Kanske inte ens önskvärt.
Ska vi tro en känd ekonomiprofessor borde vi inte skratta utan klappa händer. Högutbildade vill helst av allt få en anställning efter studierna, näst därefter fortsätta att studera och i sista hand bli företagare. Professorn ser faror med studenternas inställning och Sveriges regering har hakat på. Om den förra regeringen predikade omsorg, förkunnar den nya, företagande som lösningen på många problem.
Vad som ofta glöms bort i hyllandet av ivriga bävrar är att de flesta anställda har betydligt större ekonomisk trygghet än företagare - och för de flesta är det prio att kunna betala hyra, studielån och mat. Medan en anställd som förlorar jobbet oftast har rätt till a-kassa och kan byta jobb för att utveckla karriären är det betydligt krångligare som företagare. Inte nog med att egenföretagaren personligen i många fall har tagit en stor ekonomisk risk - den som blir sjuk eller går back har ett svagt och stormaskigt skyddsnät.
Otaliga är de fotterapeuter, taxichaufförer och pizzabagare som fått starta-eget-lån för att den lokala arbetsförmedlingens statistik ska förbättras. Ganska många av dem måste jobba på julafton, oroar sig för pensionen och har en klump i magen varje gång det kommer en räkning.
Nu startas kvalificerade yrkestutbildningar i företagande. För egen del associerar jag till många av dem jag mötte under min studenttid. Oftast var de ekonom- eller ingenjörsstudenter och när jag frågade vad de ville bli när de växt ur sparkdräkten svarade de så gott som rutinmässigt ”starta eget”. De hade sällan någon aning om inom vad och de kunde inte specificera sin kompetens eller beskriva några affärsidéer.
Med examen i hand inser de flesta att det kan vara en bättre idé att jobba ett tag, lära sig något på en etablerad arbetsplats, för att senare komma på en bra idé och starta eget. Det är nämligen idén som är grunden, har du den där superbra idén, då jävlar.
För min del tror jag inte att en framgångsrik entreprenör måste vara universitetsutbildad och jag är ganska säker på att många akademiska examina inte utgör nån vidare bra bas för företagande.
Jag vill också ha eget. Eget lönekonto med säkrad utbetalning den tjugofemte, en bra egen pensionsförsäkring och minst fem egna semesterveckor. Utöver det har jag inget emot att jobba som företagare.
Ska vi tro en känd ekonomiprofessor borde vi inte skratta utan klappa händer. Högutbildade vill helst av allt få en anställning efter studierna, näst därefter fortsätta att studera och i sista hand bli företagare. Professorn ser faror med studenternas inställning och Sveriges regering har hakat på. Om den förra regeringen predikade omsorg, förkunnar den nya, företagande som lösningen på många problem.
Vad som ofta glöms bort i hyllandet av ivriga bävrar är att de flesta anställda har betydligt större ekonomisk trygghet än företagare - och för de flesta är det prio att kunna betala hyra, studielån och mat. Medan en anställd som förlorar jobbet oftast har rätt till a-kassa och kan byta jobb för att utveckla karriären är det betydligt krångligare som företagare. Inte nog med att egenföretagaren personligen i många fall har tagit en stor ekonomisk risk - den som blir sjuk eller går back har ett svagt och stormaskigt skyddsnät.
Otaliga är de fotterapeuter, taxichaufförer och pizzabagare som fått starta-eget-lån för att den lokala arbetsförmedlingens statistik ska förbättras. Ganska många av dem måste jobba på julafton, oroar sig för pensionen och har en klump i magen varje gång det kommer en räkning.
Nu startas kvalificerade yrkestutbildningar i företagande. För egen del associerar jag till många av dem jag mötte under min studenttid. Oftast var de ekonom- eller ingenjörsstudenter och när jag frågade vad de ville bli när de växt ur sparkdräkten svarade de så gott som rutinmässigt ”starta eget”. De hade sällan någon aning om inom vad och de kunde inte specificera sin kompetens eller beskriva några affärsidéer.
Med examen i hand inser de flesta att det kan vara en bättre idé att jobba ett tag, lära sig något på en etablerad arbetsplats, för att senare komma på en bra idé och starta eget. Det är nämligen idén som är grunden, har du den där superbra idén, då jävlar.
För min del tror jag inte att en framgångsrik entreprenör måste vara universitetsutbildad och jag är ganska säker på att många akademiska examina inte utgör nån vidare bra bas för företagande.
Jag vill också ha eget. Eget lönekonto med säkrad utbetalning den tjugofemte, en bra egen pensionsförsäkring och minst fem egna semesterveckor. Utöver det har jag inget emot att jobba som företagare.
Monday, January 8, 2007
om brott och straff
Senast i slutet av november avrättades en man i Iran. Brottet? Homosexualitet. I Sri Lanka har högsta domstolen kritiserat sig själv för sina bedömningar i fall som rör liknande så kallade illdåd. Rätten har agerat särbehandlande och diskriminerande. Dags för upplyftning, menar man. Hög tid att döma åtalade lesbiska till lika hårda straff som män som åtalas för homosexuella handlingar.
Den internationella organisationen ILGA, International Lesbian and Gay association, med säte i Bryssel har funnits sedan 1978. Den är alltså ett år äldre än jag och samma år fastslog Socialstyrelsen att det inte finns något vetenskapligt stöd för att homosexualitet skulle vara en psykisk sjukdom. Sedan dess har mycket hänt, speciellt i Europa men även länder som Taiwan, Thailand och Filippinerna har gått i bräschen. Allt fler länder inför könsneutrala äktenskap och just nu har Paris och Berlin öppet homosexuella borgmästare.
Samtidigt sker en uppstramning. De flesta av de länder som svenska Sida ger stöd till kriminaliserar samkönade relationer. Organisationer som arbetar med hbt-frågor är därför illegala i många länder och eftersom de inte kan registrera sin verksamhet har de svårt att ansöka om externt ekonomiskt stöd. Sverige kan som ett av få länder erbjuda alla oavsett sexuell läggning att adoptera barn, men trots det sätts käppar i hjulen för internationell adoption eftersom många länder endast låter heterosexuella adoptera.
ILGA berömmer Sverige och RFSL men också Sverige har en bra bit kvar på vägen till lika rättigheter för alla och det finns många inhemska lik i garderoben. Så sent som för ett par år sedan röstade svenska parlamentariker emot EU-förslaget att homosexuella skulle ha samma rätt som heterosexuella att ta med sig en partner vid flytt till ett annat EU-land. För den som glömt bort uppståndelsen 2003-2004 räcker det kanske med ett namn: Åke Green.
Nyligen kom boken Gay, en världshistoria ut i Sverige. Den ges ut på sju språk samtidigt. Efterfrågan på en bok om vad som ofta benämns som den tysta historien är stor på många håll, till och med i USA där striden om könsneutrala äktenskap pågår för fullt och den kristna högern gör sitt bästa för att motarbeta en liberalisering.
På dem amerikanska centrets anslagstavla i Yangon kunde en turistande vän till mig nyligen läsa:
”Jag skulle vilja se filmen Brokeback Mountain. Den visas inte här i Burma. PS. Jag är inte Gay.”
Den internationella organisationen ILGA, International Lesbian and Gay association, med säte i Bryssel har funnits sedan 1978. Den är alltså ett år äldre än jag och samma år fastslog Socialstyrelsen att det inte finns något vetenskapligt stöd för att homosexualitet skulle vara en psykisk sjukdom. Sedan dess har mycket hänt, speciellt i Europa men även länder som Taiwan, Thailand och Filippinerna har gått i bräschen. Allt fler länder inför könsneutrala äktenskap och just nu har Paris och Berlin öppet homosexuella borgmästare.
Samtidigt sker en uppstramning. De flesta av de länder som svenska Sida ger stöd till kriminaliserar samkönade relationer. Organisationer som arbetar med hbt-frågor är därför illegala i många länder och eftersom de inte kan registrera sin verksamhet har de svårt att ansöka om externt ekonomiskt stöd. Sverige kan som ett av få länder erbjuda alla oavsett sexuell läggning att adoptera barn, men trots det sätts käppar i hjulen för internationell adoption eftersom många länder endast låter heterosexuella adoptera.
ILGA berömmer Sverige och RFSL men också Sverige har en bra bit kvar på vägen till lika rättigheter för alla och det finns många inhemska lik i garderoben. Så sent som för ett par år sedan röstade svenska parlamentariker emot EU-förslaget att homosexuella skulle ha samma rätt som heterosexuella att ta med sig en partner vid flytt till ett annat EU-land. För den som glömt bort uppståndelsen 2003-2004 räcker det kanske med ett namn: Åke Green.
Nyligen kom boken Gay, en världshistoria ut i Sverige. Den ges ut på sju språk samtidigt. Efterfrågan på en bok om vad som ofta benämns som den tysta historien är stor på många håll, till och med i USA där striden om könsneutrala äktenskap pågår för fullt och den kristna högern gör sitt bästa för att motarbeta en liberalisering.
På dem amerikanska centrets anslagstavla i Yangon kunde en turistande vän till mig nyligen läsa:
”Jag skulle vilja se filmen Brokeback Mountain. Den visas inte här i Burma. PS. Jag är inte Gay.”
Monday, November 27, 2006
om fula ord
En insändarskribent har låtit sig förfasas över alla fula ord som skrivs av hds krönikörer. Själv har jag inte sett till ett enda. Jag kan nämligen inga fula ord, har aldrig hört några.
För vem bestämde att exempelvis ordet fatta med första vokalen utbytt skulle vara fult? Och när bestämdes detta? Finns det ett riksdagsbeslut? Är det reglerat i brottsbalken med påföljer om någon skulle drista sig att använda ordet trots allt?
Naturligtvis har ingen bestämt att det är så. Däremot kan vi anta att ordet brukats i nedsättande bemärkelse så länge att det till slut inte använts alls i sin ursprungliga mening, ängsmark. Jag har aldrig hört någon säga ”din ängsmark” som skällsord. Hör vi någon tala om en sur ängsmark är det snarare i miljösammanhang.
Jag fascineras av språket och ords föränderliga betydelser. Hur kan till exempel höra utan prickar vara tabu medan ingen höjer på bråkdelen av ett ögonbryn av ordet med prickar? Inte heller hörapparat eller hörsam väcker uppståndelse, men prova att ta bort prickarna och se vad som händer.
Ofta har jag undrat hur folk som har problem att uttrycka vissa ord klarar av att lära sig främmande språk eller jobba på vissa arbetsplatser. Hur funkar det att vara supporter på engelska om man nitiskt vägrar använda så kallade svordomar? Går det att överhuvudtaget jobba som redigerare om man inte kan ta hörunge utan prickar i sin söta mun? Eller är det helt enkelt så att vi kan få oss själva att förändra vår syn på en kombination bokstäver? I så fall kan ju et fult ord bli fint om vi bara vill.
Visst har också jag ibland känt mig kränkt i olika sammanhang av ord som jag uppfattar som hårda men det går lika bra att såra mig på byråkratsvenska som med vedertagna svordomar, kanske till och med bättre. Den som uttrycker sig i annat än standardfraser har troligen tänkt efter lite längre och får därmed mer kraft bakom orden.
Det är min sanna förvissning att vi genom språket och orden organiserar världen och vår syn på densamma. Säger vi ”herr president” tillräckligt många gånger kommer vi att tänka på presidenter som män. Används fatta med ”i” istället för ”a” i början tillräckligt många gånger i nedlåtande bemärkelse för att uttrycka något negativt, så visst, då kommer vi inte längre att tänka på ordet som ängsmark.
Måndag idag. Jag tror jag ska klä mig i mina thailändska shorts av märket kuk.
För vem bestämde att exempelvis ordet fatta med första vokalen utbytt skulle vara fult? Och när bestämdes detta? Finns det ett riksdagsbeslut? Är det reglerat i brottsbalken med påföljer om någon skulle drista sig att använda ordet trots allt?
Naturligtvis har ingen bestämt att det är så. Däremot kan vi anta att ordet brukats i nedsättande bemärkelse så länge att det till slut inte använts alls i sin ursprungliga mening, ängsmark. Jag har aldrig hört någon säga ”din ängsmark” som skällsord. Hör vi någon tala om en sur ängsmark är det snarare i miljösammanhang.
Jag fascineras av språket och ords föränderliga betydelser. Hur kan till exempel höra utan prickar vara tabu medan ingen höjer på bråkdelen av ett ögonbryn av ordet med prickar? Inte heller hörapparat eller hörsam väcker uppståndelse, men prova att ta bort prickarna och se vad som händer.
Ofta har jag undrat hur folk som har problem att uttrycka vissa ord klarar av att lära sig främmande språk eller jobba på vissa arbetsplatser. Hur funkar det att vara supporter på engelska om man nitiskt vägrar använda så kallade svordomar? Går det att överhuvudtaget jobba som redigerare om man inte kan ta hörunge utan prickar i sin söta mun? Eller är det helt enkelt så att vi kan få oss själva att förändra vår syn på en kombination bokstäver? I så fall kan ju et fult ord bli fint om vi bara vill.
Visst har också jag ibland känt mig kränkt i olika sammanhang av ord som jag uppfattar som hårda men det går lika bra att såra mig på byråkratsvenska som med vedertagna svordomar, kanske till och med bättre. Den som uttrycker sig i annat än standardfraser har troligen tänkt efter lite längre och får därmed mer kraft bakom orden.
Det är min sanna förvissning att vi genom språket och orden organiserar världen och vår syn på densamma. Säger vi ”herr president” tillräckligt många gånger kommer vi att tänka på presidenter som män. Används fatta med ”i” istället för ”a” i början tillräckligt många gånger i nedlåtande bemärkelse för att uttrycka något negativt, så visst, då kommer vi inte längre att tänka på ordet som ängsmark.
Måndag idag. Jag tror jag ska klä mig i mina thailändska shorts av märket kuk.
Subscribe to:
Comments (Atom)
