Jag lever gott och fint. Jag har i princip bara i-landsproblem. Som att välja färg på ipod. Jag hör mig själv stå i affären och säga att jag inte vet om lila funkar. För jag har ju röd vinterkappa. Snart är det förvisso vår. Men jag kan ju rimligen inte ha någon ANING om vad jag ska ha för vårjacka redan.
Hade någon spelat in konversationen mellan mig och min vän där i affären hade den redan legat på youtube (den kanske ligger där, hemska tanke.) Butiksförsäljaren har säkert underhållit sin vänkrets med att återge oss. Eller inte. Han kanske är avtrubbad av att höra sånt varje dag. Sen ser jag Mammut. Och jag minns inte senast jag blev så berörd av en film. Om jag nånsin blivit det. Det här är något helt annat. Det är alldeles för nära mig och mitt liv. I filmens början rumlar den lyckliga familjen runt på en fantastisk röd jättekudde i sin vita lägenhet. En sån kudde skulle göra sig framför min kakelugn. Tänker jag.
I filmens slutscen syns kudden igen. Och jag äcklas. Jag vill sälja min lägenhet med kakelugnen och alla ägodelar. Jag vill bli moder Theresa junior. Det är så påtagligt hur alla i filmen gör fel också när de vill göra rätt. Män är djur. Vita män är värst. Vita kvinnor är inte långt efter. Ändå är det den vite mannen som är den enda som kommer undan i filmen. Varför kommer HAN undan? Det bankar och slår i mitt huvud fortfarande en månad efter att jag sett filmen. När jag går på stan och lyssnar på filmmusiken i min ipod.
Den här vintern märker jag för första gången i livet i min egen vardag hur snabbt och tydligt klasskillnaderna ökar. Handeln rapporterar att försäljningssiffrorna för blodpudding och korv stiger. Jag har sett tre välutbildade bostadsrättsinnehavare bli arbetslösa på en och samma vecka. Och samtidigt fläskas det på som aldrig förr vid alla konferensmiddagar jag bjuds på. Det serveras pilgrimsmussla och råbiff. Det uppgraderas till sviter när jag bor på hotell. När jag checkar ut får jag värdebevis så att jag ska lockas att komma snart igen, också som privatperson. Det är så oerhört tydlig skillnad mellan dem som har och inte har – ipods och annat.
Hur var det då, var det svårt att välja färg och så? Undrar min kompis när jag säger att jag köpt en ipod. Färgen är det första hon tänker på. Vi är så lika, så moderna, så bortskämda.
Monday, March 16, 2009
Monday, March 9, 2009
om konst
Debatten pågår som bäst kring vem som ska betala klottersaneringen efter att konstnären bakom pseudonymen NUG trashade en tunnelbanevagn. Kulturministern förfäras och Konstfacks rykte har för andra gången på kort tid tufsats i kanten efter att filmningen av incidenten dessutom har godkänts som ett examensarbete.
NUG skriver på sin blogg att om det är så dyrt att sanera – skit i det då, låt grafittin vara kvar. Han har en poäng där. För när blir det egentligen orimligt att lägga skattepengar på sisyfossanering istället för god mat åt åldringar eller skolböcker åt barn bara för att det principiellt inte ska vara obeställd konst på offentliga platser?
Så har förstås frågan om vad som egentligen är konst kommit att debatteras lika länge och detaljerat som städfrågan. Alla har en åsikt, vilket i sig känns som ett fantastiskt lyft för kulturdebatten. När senast diskuterades konstpolitik vid fikaborden på vårdboendet eller på verkstaden?
För egen del har jag svårt att förstå det roliga med att spreja sprejburk. Men ännu svårare har jag för det som kallas videokonst. Jag tänker på en installation jag såg i Liverpool för många år sedan. En man klädde på sig lager på lager på lager tills han svettades något enormt. Då klädde han av sig naken. Och så på med kläderna, av med kläderna om och om igen. Jag blev irriterad och förstod aldrig poängen. Men det faktum att jag minns filmen så väl kanske innebär att den trots allt gjorde intryck.
Bortsett från vad som är konst eller ej så hade SL faktiskt inte beställt några sprejburksdekorationer av tunnelbanevagnen. Än mindre någon krossad ruta. Det är det sannolikt få fastighetsägare som gör. Å andra sidan är det väl betydligt bättre att NUG sprejar allmännytta än privat egendom som enskilda individer har sparat ihop till och inte på egen hand har råd att betala städning av.
I förra veckans avsnitt av en ny favoritserie, Sarah Silverman show, avslöjades en komplott i snabbköpet. Det är samma företag som står bakom försäljningen av de fettfria chipsen som man blir dålig i magen av, diarrémedicin och toalettpapper.
Jag gissar att NUG egentligen inte alls är konstnär. Han jobbar säkert egentligen för saneringsföretaget Klottrets Fiende No 1.
NUG skriver på sin blogg att om det är så dyrt att sanera – skit i det då, låt grafittin vara kvar. Han har en poäng där. För när blir det egentligen orimligt att lägga skattepengar på sisyfossanering istället för god mat åt åldringar eller skolböcker åt barn bara för att det principiellt inte ska vara obeställd konst på offentliga platser?
Så har förstås frågan om vad som egentligen är konst kommit att debatteras lika länge och detaljerat som städfrågan. Alla har en åsikt, vilket i sig känns som ett fantastiskt lyft för kulturdebatten. När senast diskuterades konstpolitik vid fikaborden på vårdboendet eller på verkstaden?
För egen del har jag svårt att förstå det roliga med att spreja sprejburk. Men ännu svårare har jag för det som kallas videokonst. Jag tänker på en installation jag såg i Liverpool för många år sedan. En man klädde på sig lager på lager på lager tills han svettades något enormt. Då klädde han av sig naken. Och så på med kläderna, av med kläderna om och om igen. Jag blev irriterad och förstod aldrig poängen. Men det faktum att jag minns filmen så väl kanske innebär att den trots allt gjorde intryck.
Bortsett från vad som är konst eller ej så hade SL faktiskt inte beställt några sprejburksdekorationer av tunnelbanevagnen. Än mindre någon krossad ruta. Det är det sannolikt få fastighetsägare som gör. Å andra sidan är det väl betydligt bättre att NUG sprejar allmännytta än privat egendom som enskilda individer har sparat ihop till och inte på egen hand har råd att betala städning av.
I förra veckans avsnitt av en ny favoritserie, Sarah Silverman show, avslöjades en komplott i snabbköpet. Det är samma företag som står bakom försäljningen av de fettfria chipsen som man blir dålig i magen av, diarrémedicin och toalettpapper.
Jag gissar att NUG egentligen inte alls är konstnär. Han jobbar säkert egentligen för saneringsföretaget Klottrets Fiende No 1.
Monday, March 2, 2009
om längtar efter republik
Nu söker jag politisk asyl i Finland. Terve Suomi! Hej Finland! Med tanke på svenska folkets aldrig sinande rojalistiska förkärlek lär det inte precis vara kö vid finska ambassaden. Monarkistödet har ökat kraftigt under hela min livstid. När frågan började mätas vid 70-talets mitt låg stödet för monarkin på runt 65 procent. Nu är det fler än var femte som vill behålla monarkin.
Inte ens då kungen trampade djupt ner i det sydostasiatiska klaveret och kallade Brunei för ”ett mer öppet land än man kan tänka sig” sjönk svenska folkets krampaktiga tag om monarkin. Och det är väl nånstans ungefär här som jag inte känner igen mig i det land där reflektion, transparens och delaktighet brukar råda. Eller är det rent av så att om man själv, som kungen, är en produkt av en uråldrig och omodern tradition har svårt att reflektera självständigt och skilja på demokrati och diktatur?
Men kungen är i gott förvirrat sällskap. För ett par år sedan intervjuade jag ordföranden i föreningen, Förenade monarkister. Han tyckte att det var olämpligt att kungabarnen gifte sig med annat än prinsar och prinsessor. Victoria borde ha letat i tyska furstehus snarare än i Ockelbo menade han. Dessutom kunde (eller ville?) han inte svara på om republik eller diktatur var att föredra. Jag drömde om Finland.
Dagen då Victorias förlovning offentliggjordes vaknade jag med feber, hosta och halsont. Jag är övertygad om att det var kroppens sätt att säga ifrån och reagera på icke-nyheten. Kroppen visste att dagen skulle föra med sig obehagligheter som allmänt tyckande om vilket efternamn makarna ska ha och vad det ska bli för möhippa på bästa sändningstid.
Jag skäms när nyhetsprogrammen intervjuar Ahmed i Karlskoga, Lina i Tensta och Jörgen i Hässleholm om vad de tycker om bröllopet. Vad har de med saken att göra? Och hur orkar de bry sig? Kan inte Victoria bara få gifta sig med vem hon vill när hon vill? Tänk om hon egentligen helst ville gifta sig borgerligt på lunchrasten en tisdag?
Istället borde medierna ägna sig åt att kritiskt granska monarkin som fenomen och fråga sig vad dess blotta existens står för i ett av världens i övrigt modernaste länder 2009. Jag skulle så gärna ha möjlighet att välja statsöverhuvud. Jag skulle kanske rent av rösta på Victoria om hon ställde upp som presidentkandidat. Till dess, Terve Suomi!
Inte ens då kungen trampade djupt ner i det sydostasiatiska klaveret och kallade Brunei för ”ett mer öppet land än man kan tänka sig” sjönk svenska folkets krampaktiga tag om monarkin. Och det är väl nånstans ungefär här som jag inte känner igen mig i det land där reflektion, transparens och delaktighet brukar råda. Eller är det rent av så att om man själv, som kungen, är en produkt av en uråldrig och omodern tradition har svårt att reflektera självständigt och skilja på demokrati och diktatur?
Men kungen är i gott förvirrat sällskap. För ett par år sedan intervjuade jag ordföranden i föreningen, Förenade monarkister. Han tyckte att det var olämpligt att kungabarnen gifte sig med annat än prinsar och prinsessor. Victoria borde ha letat i tyska furstehus snarare än i Ockelbo menade han. Dessutom kunde (eller ville?) han inte svara på om republik eller diktatur var att föredra. Jag drömde om Finland.
Dagen då Victorias förlovning offentliggjordes vaknade jag med feber, hosta och halsont. Jag är övertygad om att det var kroppens sätt att säga ifrån och reagera på icke-nyheten. Kroppen visste att dagen skulle föra med sig obehagligheter som allmänt tyckande om vilket efternamn makarna ska ha och vad det ska bli för möhippa på bästa sändningstid.
Jag skäms när nyhetsprogrammen intervjuar Ahmed i Karlskoga, Lina i Tensta och Jörgen i Hässleholm om vad de tycker om bröllopet. Vad har de med saken att göra? Och hur orkar de bry sig? Kan inte Victoria bara få gifta sig med vem hon vill när hon vill? Tänk om hon egentligen helst ville gifta sig borgerligt på lunchrasten en tisdag?
Istället borde medierna ägna sig åt att kritiskt granska monarkin som fenomen och fråga sig vad dess blotta existens står för i ett av världens i övrigt modernaste länder 2009. Jag skulle så gärna ha möjlighet att välja statsöverhuvud. Jag skulle kanske rent av rösta på Victoria om hon ställde upp som presidentkandidat. Till dess, Terve Suomi!
Monday, February 23, 2009
om surdeg och sprängdeg
Vad är det med män och bröd? Och specifikt med surdegsbröd? En kompis började baka surdegsbröd minst en gång i veckan. Jag trodde att det var en övergående fascination som hade att göra med att han flyttat till villa, plötsligt fått ett stort kök och saknade en hobby. Men det höll i sig. Han förevisade med andakt sin surdegsbok och obsessade toppings medan jag mest smaskade i mig nybakad limpa med hemkokt marmelad. En annan bekant åker på surdegskurs där han lär sig bagarnas specialtips.
Sen får jag veta att en tredje väns favoritblogg är den hajpade Pain de Martin och att han tog med sig sin surdeg som handbagage när han skulle till Skåne en helg – för att kunna MATA den. Hallå flygbolagen, har ni gått fortbildning i att skilja mellan surdeg och sprängdeg?
Nog för att mina fritidsintressen emellanåt inte är mer sofistikerade än att läsa bloggar, googla kändisars längd och vikt eller träna combat. Men har han inte hört talas om tamagochi? Och är det egentligen helt okej att sprida brödrecept sådär vind för våg på Internet? Surdegsmaffian sysslar definitivt med degdelning och möjligen även okontrollerad spridning av recept som nån kanske har upphovsbakat. Hallå antipiratbyrån, dags att agera?
Jag njuter gärna av nybakt nån gång då och då. Men jag har sålt min själ lite lätt till GI-sekten. Från att för några år sedan ofta äta ostsmörgås till frukost, lunch och middag har jag reducerat brödintaget rejält. Nu är det bara i december jag ogenerat frossar skivad julvört med ost.
Min mamma snackade för övrigt glykemiskt index långt innan killen Paulun hade kidnappat sin första sektmedlem. Hemma hos oss tuggade vi fiberbullar, fiberpannkakor och råkostblandningar fulla av långsamma kolhydrater. Mamma smugglade ner kruskakli i allt som fanns på köksbordet tills vi hade glömt hur rostat franskbröd smakade. Kokboken med det dunderhonungslika müslireceptet fick jag som hemgift när jag flyttade hemifrån. Lätt ekologisk a-fil och just den müslin är fortfarande det enda jag vill ha till frukost.
Surdegsbröd har tydligen lägre GI än andra bröd. Frågan är dock huruvida mina vänner i surdegssekten håller sig inom ramen för rekommendationer om 6-8 brödskivor om dagen. För det är faktiskt fortfarande rekommendationen – om än ej med stöd från någon statlig myndighet.
Sen får jag veta att en tredje väns favoritblogg är den hajpade Pain de Martin och att han tog med sig sin surdeg som handbagage när han skulle till Skåne en helg – för att kunna MATA den. Hallå flygbolagen, har ni gått fortbildning i att skilja mellan surdeg och sprängdeg?
Nog för att mina fritidsintressen emellanåt inte är mer sofistikerade än att läsa bloggar, googla kändisars längd och vikt eller träna combat. Men har han inte hört talas om tamagochi? Och är det egentligen helt okej att sprida brödrecept sådär vind för våg på Internet? Surdegsmaffian sysslar definitivt med degdelning och möjligen även okontrollerad spridning av recept som nån kanske har upphovsbakat. Hallå antipiratbyrån, dags att agera?
Jag njuter gärna av nybakt nån gång då och då. Men jag har sålt min själ lite lätt till GI-sekten. Från att för några år sedan ofta äta ostsmörgås till frukost, lunch och middag har jag reducerat brödintaget rejält. Nu är det bara i december jag ogenerat frossar skivad julvört med ost.
Min mamma snackade för övrigt glykemiskt index långt innan killen Paulun hade kidnappat sin första sektmedlem. Hemma hos oss tuggade vi fiberbullar, fiberpannkakor och råkostblandningar fulla av långsamma kolhydrater. Mamma smugglade ner kruskakli i allt som fanns på köksbordet tills vi hade glömt hur rostat franskbröd smakade. Kokboken med det dunderhonungslika müslireceptet fick jag som hemgift när jag flyttade hemifrån. Lätt ekologisk a-fil och just den müslin är fortfarande det enda jag vill ha till frukost.
Surdegsbröd har tydligen lägre GI än andra bröd. Frågan är dock huruvida mina vänner i surdegssekten håller sig inom ramen för rekommendationer om 6-8 brödskivor om dagen. För det är faktiskt fortfarande rekommendationen – om än ej med stöd från någon statlig myndighet.
Monday, February 16, 2009
om försäkringskassebingo
Bjud hem vännerna på försäkringskassebingo. Sätt er runt köksbordet med en flaska tequila och varsin mobiltelefon. Sen ringer ni Försäkringskassan upprepade gånger och ställer samma fråga. Den som lyckas få samma svar fyra gånger i rad får dricka en tequilashot.
De som vet säger att det med all sannolikhet blir en nykter tillställning. Försäkringskassan ligger i botten när det gäller svenskarnas förtroende för olika myndigheter. Det visar inte mindre än tre olika undersökningar. Polisen borde utan tvekan vara en hård konkurrent efter den senaste tidens stripp- och apskandaler. Det lär kommande mätningar visa. Bäst i myndighetsligan är helt otippat Bolagsverket och Skatteverket – trots det faktum att Skatteverket generellt tar medan Försäkringskassan ger pengar. Skatteverkets personal sägs inte bara ha gått på charmkurs, de är pedagogiska och hjälpsamma också.
Själv är jag förundrad över vissa myndigheters oförmåga att sända ut positiva vibbar. Häromdagen fick jag brev från Centrala Studiestödsnämnden, CSN. Jag hade knappast väntat mig någon humorkavalkad från någon som rutinmässigt driver in delar av min lön. Men något festligare än ett konstaterande om att min skuld nu är reglerad, hade varit välkommet. Speciellt när jag lyckats betala av ett stort lån innan jag ens fyllt trettio. Brevet var inte ens undertecknat av en person. Hej byråkrati-Sverige i ett nötskal.
Jag menar inte att det måste vara rosendoftande tjockt papper med guldbokstäver. Det slöseriet skulle säkert många skattebetalare gruffa över. Men varför måste det vara ett så stelt och sterilt datagenererat brev? Som om inte en enda levande homo sapiens finns på CSN. Bara en tuggande maskin som skriver ut beslut. Tugg tugg.
De kunde väl kosta på sig nåt uppmuntrande. Till exempel: Hej Kristina. Nu har du betalat av hela studielånet. Vi föreslår att du firar med att shoppa dig nåt fint som du länge velat ha. En i-pod eller kanske nya boxningskängor. Då blir du inte bara glad utan bidrar också till den allmänna konsumtionen så att vi slipper så mycket finanskris. Puss och kram CSN.
Det kostar inte mer att skriva med glada bokstäver eller svara glatt när någon ringer. Det är bara så mycket trevligare. Jag funderar på att ringa CSN och fråga hur stor min skuld är. Säger de noll, fyra gånger ska jag fira.
De som vet säger att det med all sannolikhet blir en nykter tillställning. Försäkringskassan ligger i botten när det gäller svenskarnas förtroende för olika myndigheter. Det visar inte mindre än tre olika undersökningar. Polisen borde utan tvekan vara en hård konkurrent efter den senaste tidens stripp- och apskandaler. Det lär kommande mätningar visa. Bäst i myndighetsligan är helt otippat Bolagsverket och Skatteverket – trots det faktum att Skatteverket generellt tar medan Försäkringskassan ger pengar. Skatteverkets personal sägs inte bara ha gått på charmkurs, de är pedagogiska och hjälpsamma också.
Själv är jag förundrad över vissa myndigheters oförmåga att sända ut positiva vibbar. Häromdagen fick jag brev från Centrala Studiestödsnämnden, CSN. Jag hade knappast väntat mig någon humorkavalkad från någon som rutinmässigt driver in delar av min lön. Men något festligare än ett konstaterande om att min skuld nu är reglerad, hade varit välkommet. Speciellt när jag lyckats betala av ett stort lån innan jag ens fyllt trettio. Brevet var inte ens undertecknat av en person. Hej byråkrati-Sverige i ett nötskal.
Jag menar inte att det måste vara rosendoftande tjockt papper med guldbokstäver. Det slöseriet skulle säkert många skattebetalare gruffa över. Men varför måste det vara ett så stelt och sterilt datagenererat brev? Som om inte en enda levande homo sapiens finns på CSN. Bara en tuggande maskin som skriver ut beslut. Tugg tugg.
De kunde väl kosta på sig nåt uppmuntrande. Till exempel: Hej Kristina. Nu har du betalat av hela studielånet. Vi föreslår att du firar med att shoppa dig nåt fint som du länge velat ha. En i-pod eller kanske nya boxningskängor. Då blir du inte bara glad utan bidrar också till den allmänna konsumtionen så att vi slipper så mycket finanskris. Puss och kram CSN.
Det kostar inte mer att skriva med glada bokstäver eller svara glatt när någon ringer. Det är bara så mycket trevligare. Jag funderar på att ringa CSN och fråga hur stor min skuld är. Säger de noll, fyra gånger ska jag fira.
Monday, February 9, 2009
om att ha samma efternamn
Nu heter vi Persson alla tre. Så löd annonsen i tidningen efter att mina föräldrar gift sig med mig som treårig brudnäbb. Ja jag vet, avlad och född i synd och så vidare. Men det har gått bra för mig ändå. Helt okej i alla fall. Inte helt illa. .
Av övriga närvarande att döma lyssnade ingen överhuvudtaget på vad prästen sa. Alla hade fullt upp med att titta på mig som studsade runt som en gummiboll i kyrkan och var nära att krascha ett meterhögt stearinljus.
Det är oklart varför mina föräldrar gifte sig överhuvudtaget. De tyckte förstås om varandra men såg egentligen inte det som nödvändigt att få sin kärlek välsignad i kyrkan. Praktiska detaljer kan ha bidragit. Mamma och jag hette Nilsson innan.
2008 blev ett rekordår för svenska par att gifta sig. Flest gifte sig i augusti. Allra flest, 1920 par, den åttonde i åttonde nollåtta. Det är inte helt orimligt att anta att nionde september blir hett i år trots att det är en onsdag. Och innan dess ska riksdagen ha tagit beslut om en förändrad lagstiftning på området som troligen ger ännu fler möjligheten att gifta sig.
Det var rena rama första aprilvarningen när jag läste de olika förslagen och insåg att Kristdemokraternas förslag egentligen är den enda liberala varianten. De må gömma sig bakom förslaget för att slippa ta ställning i de interna homofobifrågorna. Men att frånta trossamfunden vigselrätten efter det att stat och kyrka gick skilda vägar för snart tio år sedan vore faktiskt det enda logiska.
Så tycker inte gemene svensk. Bröllopsmässorna, där patentverket numera har monter och tipsar om hittepånamn att byta till, har köer. Persson riskerar snart bli ovanligt. Svensken gifter sig som aldrig förr och allt fler vill göra det i kyrkan.
Själv fattar jag inte grejen med kyrkbröllop. Varför ska trossamfund över huvud taget ha att göra med någons juridiska status? Jag förstår helt och fullt att samkönade par inte vill ha ett andraklassens registrerat partnerskap. Men vad är det som de vill in i kyrkan och göra? I en kyrka som i många fall ser dem som mindre värda än andra.
Min vän Sebastian är betydligt mer upprörd än jag. Låt folk fira bröllop bäst de vill, menar han. I kyrka, på satanistsällskap eller på sin kennel. Men låt myndigheterna fixa det juridiska med registrering, skatte- och arvsrätt. Sebastian vill sambeskattas med sin katt. Jag tänker på Jens Orbacks mormors syster som levde med en häst. Undrar om de hette Orback båda två?
Av övriga närvarande att döma lyssnade ingen överhuvudtaget på vad prästen sa. Alla hade fullt upp med att titta på mig som studsade runt som en gummiboll i kyrkan och var nära att krascha ett meterhögt stearinljus.
Det är oklart varför mina föräldrar gifte sig överhuvudtaget. De tyckte förstås om varandra men såg egentligen inte det som nödvändigt att få sin kärlek välsignad i kyrkan. Praktiska detaljer kan ha bidragit. Mamma och jag hette Nilsson innan.
2008 blev ett rekordår för svenska par att gifta sig. Flest gifte sig i augusti. Allra flest, 1920 par, den åttonde i åttonde nollåtta. Det är inte helt orimligt att anta att nionde september blir hett i år trots att det är en onsdag. Och innan dess ska riksdagen ha tagit beslut om en förändrad lagstiftning på området som troligen ger ännu fler möjligheten att gifta sig.
Det var rena rama första aprilvarningen när jag läste de olika förslagen och insåg att Kristdemokraternas förslag egentligen är den enda liberala varianten. De må gömma sig bakom förslaget för att slippa ta ställning i de interna homofobifrågorna. Men att frånta trossamfunden vigselrätten efter det att stat och kyrka gick skilda vägar för snart tio år sedan vore faktiskt det enda logiska.
Så tycker inte gemene svensk. Bröllopsmässorna, där patentverket numera har monter och tipsar om hittepånamn att byta till, har köer. Persson riskerar snart bli ovanligt. Svensken gifter sig som aldrig förr och allt fler vill göra det i kyrkan.
Själv fattar jag inte grejen med kyrkbröllop. Varför ska trossamfund över huvud taget ha att göra med någons juridiska status? Jag förstår helt och fullt att samkönade par inte vill ha ett andraklassens registrerat partnerskap. Men vad är det som de vill in i kyrkan och göra? I en kyrka som i många fall ser dem som mindre värda än andra.
Min vän Sebastian är betydligt mer upprörd än jag. Låt folk fira bröllop bäst de vill, menar han. I kyrka, på satanistsällskap eller på sin kennel. Men låt myndigheterna fixa det juridiska med registrering, skatte- och arvsrätt. Sebastian vill sambeskattas med sin katt. Jag tänker på Jens Orbacks mormors syster som levde med en häst. Undrar om de hette Orback båda två?
Sunday, February 1, 2009
om Olle
Jag hörde Olle Ljungström på The Tivoli 1998. Jag tror det var på påsken. Han hade svart skjorta och en vidunderligt vacker blondin bredvid sig i baren efter spelningen. Vi var nitton och kunde alla texterna på nya skivan utantill. Vi skulle ta studenten. Och vi sa till varandra att det är anmärkningsvärt att man kan vara över trettiofem och så snygg.
I augusti fyller Olle 48. Jag fyllde trettio häromveckan. Samma vecka som dokumentären En film om Olle Ljungström hade premiär. Nu glittrar Olle inte i barerna längre. Nu har han efter mycket möda och stort besvär tagit sig samman och skrivit in sig på ett behandlingshem. Han är tärd och sliten. Hans mamma är orolig. Olles mamma. Olles fina mamma som är modigast i världen när hon blottar sin rädsla och kärlek framför kameran. Nu ringer Olle från psyket och ber sin vän ta ut pengar på hans visakort för att kronofogden inte ska komma över dem.
Och jag som hade viss vånda över att fylla trettio och bli äldre känner mig plötsligt ung och frisk. Vad har Olle gjort de senaste tolv åren? Och vad har jag gjort? Jag är i bättre form än någonsin sa astmaläkaren innan jul. Jag har ett schysst jobb. Jag har rest mycket de här åren – ofta med Olle i hörlurarna. Genom Kambodjas regnskog med Som man bäddar som soundtrack. Det har, med smärre undantag, bara gått uppåt de senaste tolv åren. Och alla säger att det egentligen bara blir bättre efter trettio. Den ljusnande framtid är min. Men filmen om Olle påminner mig om att det också snabbt kan vända neråt.
När vi går från biografen säger Sofia "tänk att förut, då hade vi bara levt nu. NU har vi levt både förr och nu." Så är det. Vi är inte längre nitton. Vi är trettio och har blivit varse att det säkert finns nittonåringar som bedömer oss utifrån sina variabler om vad som är inne, ute, fräscht och mossigt. Var är vi om tolv år? Och var är Olle?
Jag har aldrig varit någon idoldyrkare. Men Olle, Olle. Ögonen med de täta ögonfransarna i de gamla konsertklippen. Läpparna mellan vilka den bräckliga rösten får liv. En ung sminkad Olle i båtringat randigt. Vi är kära i Olle som han var nittiofem.
Ett par år efter konserten på The Tivoli såg jag Olle på Hultsfred. I en vit tröja med ett svart ankare på. Det var fint, men inte samma magi. Sen blev det tystare och tystare. Olle bäddade dåligt de här åren. Och som man bäddar får man ligga. I dokumentären konstaterar han utan bitterhet eller ältande att saker blivit som de blivit. Och filmen tonar ut till hans röst som sjunger: man kan älska trots att världen är som den är.
I augusti fyller Olle 48. Jag fyllde trettio häromveckan. Samma vecka som dokumentären En film om Olle Ljungström hade premiär. Nu glittrar Olle inte i barerna längre. Nu har han efter mycket möda och stort besvär tagit sig samman och skrivit in sig på ett behandlingshem. Han är tärd och sliten. Hans mamma är orolig. Olles mamma. Olles fina mamma som är modigast i världen när hon blottar sin rädsla och kärlek framför kameran. Nu ringer Olle från psyket och ber sin vän ta ut pengar på hans visakort för att kronofogden inte ska komma över dem.
Och jag som hade viss vånda över att fylla trettio och bli äldre känner mig plötsligt ung och frisk. Vad har Olle gjort de senaste tolv åren? Och vad har jag gjort? Jag är i bättre form än någonsin sa astmaläkaren innan jul. Jag har ett schysst jobb. Jag har rest mycket de här åren – ofta med Olle i hörlurarna. Genom Kambodjas regnskog med Som man bäddar som soundtrack. Det har, med smärre undantag, bara gått uppåt de senaste tolv åren. Och alla säger att det egentligen bara blir bättre efter trettio. Den ljusnande framtid är min. Men filmen om Olle påminner mig om att det också snabbt kan vända neråt.
När vi går från biografen säger Sofia "tänk att förut, då hade vi bara levt nu. NU har vi levt både förr och nu." Så är det. Vi är inte längre nitton. Vi är trettio och har blivit varse att det säkert finns nittonåringar som bedömer oss utifrån sina variabler om vad som är inne, ute, fräscht och mossigt. Var är vi om tolv år? Och var är Olle?
Jag har aldrig varit någon idoldyrkare. Men Olle, Olle. Ögonen med de täta ögonfransarna i de gamla konsertklippen. Läpparna mellan vilka den bräckliga rösten får liv. En ung sminkad Olle i båtringat randigt. Vi är kära i Olle som han var nittiofem.
Ett par år efter konserten på The Tivoli såg jag Olle på Hultsfred. I en vit tröja med ett svart ankare på. Det var fint, men inte samma magi. Sen blev det tystare och tystare. Olle bäddade dåligt de här åren. Och som man bäddar får man ligga. I dokumentären konstaterar han utan bitterhet eller ältande att saker blivit som de blivit. Och filmen tonar ut till hans röst som sjunger: man kan älska trots att världen är som den är.
Subscribe to:
Comments (Atom)
