om att ha samma efternamn

Nu heter vi Persson alla tre. Så löd annonsen i tidningen efter att mina föräldrar gift sig med mig som treårig brudnäbb. Ja jag vet, avlad och född i synd och så vidare. Men det har gått bra för mig ändå. Helt okej i alla fall. Inte helt illa. .

Av övriga närvarande att döma lyssnade ingen överhuvudtaget på vad prästen sa. Alla hade fullt upp med att titta på mig som studsade runt som en gummiboll i kyrkan och var nära att krascha ett meterhögt stearinljus.

Det är oklart varför mina föräldrar gifte sig överhuvudtaget. De tyckte förstås om varandra men såg egentligen inte det som nödvändigt att få sin kärlek välsignad i kyrkan. Praktiska detaljer kan ha bidragit. Mamma och jag hette Nilsson innan.

2008 blev ett rekordår för svenska par att gifta sig. Flest gifte sig i augusti. Allra flest, 1920 par, den åttonde i åttonde nollåtta. Det är inte helt orimligt att anta att nionde september blir hett i år trots att det är en onsdag. Och innan dess ska riksdagen ha tagit beslut om en förändrad lagstiftning på området som troligen ger ännu fler möjligheten att gifta sig.

Det var rena rama första aprilvarningen när jag läste de olika förslagen och insåg att Kristdemokraternas förslag egentligen är den enda liberala varianten. De må gömma sig bakom förslaget för att slippa ta ställning i de interna homofobifrågorna. Men att frånta trossamfunden vigselrätten efter det att stat och kyrka gick skilda vägar för snart tio år sedan vore faktiskt det enda logiska.

Så tycker inte gemene svensk. Bröllopsmässorna, där patentverket numera har monter och tipsar om hittepånamn att byta till, har köer. Persson riskerar snart bli ovanligt. Svensken gifter sig som aldrig förr och allt fler vill göra det i kyrkan.

Själv fattar jag inte grejen med kyrkbröllop. Varför ska trossamfund över huvud taget ha att göra med någons juridiska status? Jag förstår helt och fullt att samkönade par inte vill ha ett andraklassens registrerat partnerskap. Men vad är det som de vill in i kyrkan och göra? I en kyrka som i många fall ser dem som mindre värda än andra.

Min vän Sebastian är betydligt mer upprörd än jag. Låt folk fira bröllop bäst de vill, menar han. I kyrka, på satanistsällskap eller på sin kennel. Men låt myndigheterna fixa det juridiska med registrering, skatte- och arvsrätt. Sebastian vill sambeskattas med sin katt. Jag tänker på Jens Orbacks mormors syster som levde med en häst. Undrar om de hette Orback båda två?

om Olle

Jag hörde Olle Ljungström på The Tivoli 1998. Jag tror det var på påsken. Han hade svart skjorta och en vidunderligt vacker blondin bredvid sig i baren efter spelningen. Vi var nitton och kunde alla texterna på nya skivan utantill. Vi skulle ta studenten. Och vi sa till varandra att det är anmärkningsvärt att man kan vara över trettiofem och så snygg.

I augusti fyller Olle 48. Jag fyllde trettio häromveckan. Samma vecka som dokumentären En film om Olle Ljungström hade premiär. Nu glittrar Olle inte i barerna längre. Nu har han efter mycket möda och stort besvär tagit sig samman och skrivit in sig på ett behandlingshem. Han är tärd och sliten. Hans mamma är orolig. Olles mamma. Olles fina mamma som är modigast i världen när hon blottar sin rädsla och kärlek framför kameran. Nu ringer Olle från psyket och ber sin vän ta ut pengar på hans visakort för att kronofogden inte ska komma över dem.

Och jag som hade viss vånda över att fylla trettio och bli äldre känner mig plötsligt ung och frisk. Vad har Olle gjort de senaste tolv åren? Och vad har jag gjort? Jag är i bättre form än någonsin sa astmaläkaren innan jul. Jag har ett schysst jobb. Jag har rest mycket de här åren – ofta med Olle i hörlurarna. Genom Kambodjas regnskog med Som man bäddar som soundtrack. Det har, med smärre undantag, bara gått uppåt de senaste tolv åren. Och alla säger att det egentligen bara blir bättre efter trettio. Den ljusnande framtid är min. Men filmen om Olle påminner mig om att det också snabbt kan vända neråt.

När vi går från biografen säger Sofia "tänk att förut, då hade vi bara levt nu. NU har vi levt både förr och nu." Så är det. Vi är inte längre nitton. Vi är trettio och har blivit varse att det säkert finns nittonåringar som bedömer oss utifrån sina variabler om vad som är inne, ute, fräscht och mossigt. Var är vi om tolv år? Och var är Olle?

Jag har aldrig varit någon idoldyrkare. Men Olle, Olle. Ögonen med de täta ögonfransarna i de gamla konsertklippen. Läpparna mellan vilka den bräckliga rösten får liv. En ung sminkad Olle i båtringat randigt. Vi är kära i Olle som han var nittiofem.

Ett par år efter konserten på The Tivoli såg jag Olle på Hultsfred. I en vit tröja med ett svart ankare på. Det var fint, men inte samma magi. Sen blev det tystare och tystare. Olle bäddade dåligt de här åren. Och som man bäddar får man ligga. I dokumentären konstaterar han utan bitterhet eller ältande att saker blivit som de blivit. Och filmen tonar ut till hans röst som sjunger: man kan älska trots att världen är som den är.

om att Finlands sak är vår

Nu dissekeras Obama i varje fikarum, på varje buss, i varje kök. Hobbyanalytikerna uttalar sig om allt från presidentens val av skor till hans potential att bidra till varaktig fred i mellanöstern.

Jag orkar inte vara med. Allt är redan sagt. Nu får vi vänta och se. Jag blickar österut så länge. Till ett annat land med en president. Finland.

Två hundra år har passerat sedan Sverige och Finland skildes åt. Det kan tyckas som en evighet. Men i mer än sex hundra år innan dess var vi enade kring Bottenviken. Och sedan 1994 är vi båda medlemmar i Europeiska unionen.

Och banden ska firas. Under 2009 slår både Sverige och Finland på stort. Vi ska spöa varandra i hockey lite oftare än vanligt, hålla mässor, festivaler och utställningar till varandras ära.

DN:s ledarsida föreslår kontroversiellt att Svenska Akademien, året till ära, ska utvidgas att omfatta Finland med motiveringen att svenska faktiskt är modersmål för 300 000 finländare. Det är bara drygt fem procent av landets befolkning men språket är trots allt en av de saker vi fortfarande har gemensamt. Finländare är den största gruppen migranter i Sverige. Finska är ett av våra minoritetsspråk. Banden är fortfarande starka. Det hade suttit fint med Märta Tikkanen på en numrerad stol.

Jag fantiserar om att söka stödmedborgarskap i Finland. Ett land, inte bara med en president, utan med en kvinnlig president. Finland införde redan 1906 som första land i världen rösträtt för kvinnor. Och idag är sextio procent av ministrarna i regeringen kvinnor. Men också solen har sina fläckar. Finska kvinnor har en femtedel lägre lön än sina manliga kollegor. Och jämställdheten i praktiken ser det lite si och så ut med om vi ska tro dem som vet.

I början av 70-talet kom ungefär hundratusen finländare till Sverige som arbetskraft. Det har forskats på hur de hanterade sin nya situation. Många, alltför många, tog till flaskan. Finska män är överrepresenterade inom missbruksvården. 1978 publicerades Märta Tikkanens bok Århundradets kärlekssaga. Nu, trettio år senare, ställer Vin & Sprithistoriska Museet i Stockholm ut ett urval av dikterna på temat att leva med alkoholmissbruk i familjen.

Nu hör jag hur nån citerar Obama i korridoren. Igen. Jag stänger dörren och drömmer om att få välja sitt statsöverhuvud, att bada bastu, äta kinuskisås och dricka kaffe på Stockman. Till helgen ska jag nog gå på museum.

om språk och drömmar

Jag funderar på en kurs i vår. Jag kanske skulle friska upp min franska, eller underhålla thaien så att jag inte glömmer bort hur jag beställer chokladcroissant, bananpannkaka och åker taxi.

Medborgarskolan i Stockholm har låtit göra en genomgång av anmälningarna till sina kurser. Det är mest populärt att läsa språk. Kvinnor föredrar italienska. De har sannolikt sett dansk film och gillar pasta. Män däremot, toppar anmälningslistorna till de tolv kurserna i thai. Thai konkurrerar till och med ut kursen ”radarintyg för fritidsbåt”. Medborgarskolan ska förresten också locka män med singelkurser i vår. Men de förutspår att trubadurkursen kommer bli fulltecknad först.

När jag senast bodde i Bangkok besökte jag Empower, en organisation som arbetar i Patpong, ett av stadens sexhandelscentrum och nöjeskvarter. Där kan kvinnor och män som säljer sex bland annat gå engelskkurser. Jag vet inte vad som lärs ut på Medborgarskolan. Kanske att thaier alltid ler, är vänliga och lagar god mat. På Empower innehåller lektionerna övningar som nästan alltid är på temat "när jag har träffat en västerländsk man och flyttat till landet X". På så vis lär sig eleverna namnen på alla europeiska länder. Färger, länder och bilmärken på engelska repeteras med övningen, "när jag bor i Tyskland ska jag ha en röd Volvo". Adjektiv tragglas genom att beskriva sin drömpartner.

Som kursmaterial används Empower planner, en rosa kalender med ett flygplan på. Den blir en påminnelse om att vara på väg någon annanstans. Kalendern innehåller praktiskt nog en parlör med fraser skrivna på engelska, thai och fonetiskt: Om du inte slutar nu, skriker jag. Jag har fortfarande ont efter igår. Du måste duscha först. Testet var positivt.

Det är annat än je m’appelle eller an, auf, hinter, in, neben. Och det var inte utan viss känsla av ledsamhet jag första gången bläddrade i Empowerkalendern som också innehöll telefonnumren till alla thailändska ambassader i världen – i händelse av en nödsituation. Men ingen kan påstå att kalendern inte är ändamålsenlig. Vi kan tycka vad vi vill om fenomenet men Empowers engelsklektioner och kalender är pragmatiska. Deltagarna skulle leta västerlänningar oavsett vilket.

Så ser världen ut – det sitter män och kvinnor på varsin sida jordklotet och drömmer om varandra. Och försöker lära sig varandras språk i förebyggande syfte. Kanske blir singelkursen succé och plockar förstaplatsen från thai. Men jag tror inte det. Jag tror att trubadurkillarna kommer att fortsätta åka till Thailand.

Kunde inte sagt det bättre själv

(På stan 20090115)

Till alla med synpunkter om vad kvinna som krönikör ska skriva om: om du tror dig göra det bättre själv, gör det då! Sök jobb på närmaste tidning nu!

När jag tror mig dribbla en boll bättre än Zlatan ska jag börja kommentera fotbollsmatcher från soffan.

om att vara dumsnål och inkonsekvent

Aldrig har jag känt mig så rik som när jag gick från att leva på lönen som deltidstimanställd i butikskassa till ett vanligt heltidsjobb. Jag kände mig aldrig fattig och saknade ingenting. Eftersom jag gick från ett minimum kunde jag plötsligt spara och ändå leva gott. Mina gamla vanor att ständigt jämföra priser och aldrig shoppa förrän veckan innan lönen höll i sig.

Det var det som gjorde att jag plötsligt kunde få infall som att gå in på Åhléns och säger att jag vill ha en concealer och att den fick kosta vad den ville. Bara den är bra. Och sen låta mig övertygas om att jag även behövde en foundation och en ansiktsmask. Faktum är att min hy är avsevärt mycket bättre numera. Men frågan är om det är värt det. Om det är meningen att vi ska drivas till perfektion genom konsumtion och sluta titta på prislappen. Framför allt får jag ångest över att tänka på att det dessutom är en lyx oerhört få förunnad.

Förra året lade jag tusentals kronor på en resa till Kina. Förvisso hade jag jämfört flygpriser in absurdum tills jag hittat absolut billigaste sättet att resa på. Resrutten innebar sega mellanlandningar i mellanöstern. Men det var ju billigt. Att jag på ena hållet drev runt på bazaren i Doha, okynnesshoppade sjalar, fikade dyrt och köpte parfym för de av de inväxlade pengarna jag inte lyckats spendera är sånt som händer. Behöver jag lägga till att det aldrig ens föll mig in att klimatkompensera med utsläppsrätter?

I Kina letade jag och mitt ressällskap efter ett billigt rum. Vi jämförde kronor och ören och kände oss nöjda när vi fick ett rum med badrum billigt. Sen gick vi ut och åt och passerade en affär med fina tygväskor. Jag kunde inte välja vilken jag skulle köpa. Så jag tog tre.

Tillbaks i Sverige höll jag hov för vännerna på första advent. Plötsligt fann jag mig mitt i en intensiv diskussion och hörde mig själv ihärdigt argumentera emot alla tänkbara droger. Med en mugg konjaksspetsad glögg i handen.

Jag skäms. Ändå känner jag att jag kommer undan nästan jämt. Jag upplever ju att jag nästan alltid maximerar värde för pengarna eller insatsen. Det kan vara värt en mailväxling för att få reklamera en ost som inte smakar som det var tänkt och få en tjuga i värdecheck på ica. Men det kan också vara värt att åka taxi två kvarter när det är tio minus ute. 2009 kanske kan bli året då jag blir mer konsekvent. Kanske.

om att lova att välja

Då är det bara att verkställa. Sätt igång. Första måndagen på ett nytt år – vad kan vara mer ångestbringande? Nyårslöftena ska omsättas i handling. Skinkan och knäcken ska svettas bort på gymmet. Vi ska våga kolla kontoutdraget för att se hur lång januari kommer att kännas.

Förra året vid den här tiden hade jag bestämt mig för att jag skulle resa mycket under 2008. Det gjorde jag också. Jag besökte åtta länder. Höjdpunkten bland de besökta platserna var nog Jerusalem. Men det hände så mycket mer, sånt som varken kunde uttryckas i löften eller förutspås. Under 2008 började jag så sakta att springa, lärde mig allt som tål att vetas om vägglöss, besökte över hälften av Sveriges residensstäder och vann ett fint pris för andra gången i rad. Det var ett spännande år med massor av nya erfarenheter, helt klart.

Men nu är det dags att blicka framåt. Och finanskrisen till trots tyder inget på att 2009 kommer att bli ett mindre händelserikt år. Vad ska du till exempel göra den sjunde juni? Själv ska jag rösta. I en EU-omspännande undersökning svarade endast två procent av de tillfrågade rätt på vilken månad valet till EU-parlamentet ska hållas. Så lägg datumet på minnet om du inte redan kände till det.

Under fyra dagar röstar alla EU-länder fram ledamöter till vår gemensamma församling där 18–20 svenskar sedan får ta plats. Det är förstås en stor apparat att arrangera. På landsbygden i Thailand gick det utmärkt för den forne premiärministern Thaksin att köpa röster för en kossa eller en get. I Bangladesh förra veckan var det tio kronor och en sari som gällde i landets första val. Det är egentligen inte så svårt att förstå utifrån den situation som många lever i. Varför inte tjäna en hacka om du ändå inte hade tänkt rösta eller inte bryr dig? Men det faktum att ca 70 procent av de röstberättigade faktiskt tog sig till vallokalen i Bangladesh inger hopp. I ett land som ofta hamnar i absoluta botten vad gäller korruptionsindex vill trots allt många tro på att förändring är möjlig.

Så om jag ska skicka med mig själv och mina läsare några klämkäcka lärdomar från det föregående året in i 2009 blir det följande tre: För det första, hångla mer när tillfälle ges. För det andra, gå på fler fester och ät middag med vänner oftare. Och för det tredje, ryck på axlarna lite oftare – alla strider måste inte utkämpas. Men du, glöm inte gå till vallokalen.