Jag gör glädjeskutt och gnuggar mig i ögonen för att vara säker på att se det jag ser. Här ska renoveras badrum, ropar jag muntert. På en och samma vecka har räntan sänkts, ROT-avdrag införts och jag har fått in årets skatteåterbäring på sparkontot. Jag har inte ens ett fast jobb men det känns som om Robin Hood kommit till min gata, svingat sig upp för ytterväggen, stegat rakt in i mitt sovrum och levererat säckar med guld.
När jag ringer och berättar om hur tryggt min motsvarighet till Sir Väs (nallen från 1979) slumrar gruffar min gode vän en aning. Nu äger ju inte hela Sveriges befolkning nån lägenhet att renovera framhåller hon. Och påpekar att invånarna i Uddevalla och Trollhättan sannolikt inte är lika glada som jag.
Det har hon säkert rätt i. 65 000 jobb kommer att försvinna under 2009 enligt Arbetsförmedlingens prognos. Det kan förstås få oerhörda konsekvenser för både enskilda och strukturellt.
Ändå blir jag gravt illa till mods när ett gäng Volvoarbetare sätts med Janne Josefsson i en tv-studio för att offentligt rikta sin ilska mot, hör och häpna, arbetsmarknadsministern. De åtta goa göbbarna skriker att Littorin ska ta sitt ansvar och "konfiskera klenoden Volvo".
Där står Littorin på länk med rosa bandet på kavajslaget och tvingas bemöta påståenden som skulle få vem som helst med lite samhällskoll att förlora förståndet. För Littorin har aldrig anställt några fabriksarbetare. Han driver ingen bilindustri. Ändå måste han i politisk självbevarelsedrift svara som om det var hans bilfabrik.
Jag förstår att de som mister jobbet blir besvikna. Jag får ont i magen för deras barns och bolåns skull. Men frustrationen får de varslade faktiskt ringa sin arbetsgivare om, inte regeringen. Det klagas i fikarum och på debattsidor på att regeringen inte tar ansvar för en fråga de aldrig haft med att göra. Men den som verkligen vill att just de 2721 Volvoarbetarna ska ha just det jobbet kvar, får gärna stödköpa personbilar för min del.
Mer än hälften av svenskarna äger sitt boende. Och tänka sig, i vad som benämns södra mellanbygden där just Trollhättan och Uddevalla är belägna är andelen avsevärt högre, nästan 70 procent. I Stockholm är det bara drygt var tredje som äger sitt boende. Med andra ord är ROT-avdrag i mångt och mycket också ett glesbygdsstöd. Möjligheterna är helt enkelt obegränsade för den drivna före detta fabriksarbetaren som startar renoveringsfirma och får mer jobb än hon kan klara av eftersom alla kommer att vilja renovera badrum 2009.
Monday, December 15, 2008
Friday, December 12, 2008
Monday, December 8, 2008
om priset som tycks ha snopp som grundkrav
Så har årets Nobelpristagare utsetts, tillkännagivits och fått ett par månader på sig att putsa pälsen riktigt blank inför tionde december och en magisk kväll i Stockholms stadshus. Det kommer att bli som vanligt – festligt, högtidligt, god mat - och så en ynka kvinna av totalt tolv pristagare. Det är ändå dubbelt så bra som snittet. Sammantaget har 809 Nobelpris delats ut. 35 till kvinnor och 20 till organisationer. Resten till män. Det innebär att det går 21,5 män på varje kvinna.
Fysikpriset i år går till tre män som upptäckt en av naturens allra minsta pusselbitar. Så sade de på radion vid lunchtid nån gång i oktober. Och innan de kom fram till kvark hann jag tänka: har gubbarna hittat sin egen pillesnopp nu igen?
På litteratursidan är överraskningspotentialen 2008 om möjligt mindre än någonsin. En medelålders man som tillbringat stora delar av sin uppväxt utanför sitt ursprungsland får utmärkelsen för böcker där han reflekterar över främlingskap och skriver om att han känner sig missförstådd. Vi har liksom läst den förr. Gäsp.
Årets enda kvinna har tillsammans med sina medpristagare tack och lov gjort en insats som heter duga för frågor som rör något så kontroversiellt och ohippt som kvinnors sexuella hälsa.
När 1215 kvinnor i en undersökning svarade på frågan "Vem i hushållet tar i störst utsträckning hand om hushållsekonomin i din familj?" svarade endast tretton procent "min partner". Fyrtio procent uppgav att de tog lika stort ansvar. Resterande nästan hälften menade att de själva tog huvudansvaret.
Samma kvinnor fick svara på frågan "vem i hushållet har mest kunskap om hushållsekonomi?". Lite förvånande sjönk siffran för kvinnorna till trettioåtta procent. Två tredjedelar av kvinnorna gissade dessutom att deras partner skulle få högre pension än dem.
Allt är helt enkelt precis som vanligt under solen. Kvinnor tar huvudansvaret för familjeekonomin, får budgeten att gå ihop, tror sig ändå veta mindre och är obehagligt medvetna om att de kommer att vara fattigare än män som gamlingar.
Och tänka sig - inte enda fantastisk kvinna har en enda gång fått Nobelpriset i ekonomi för sin förmåga att koka soppa på en spik när lönen är uppsupen av den äkta maken och det är massa månad kvar till den tjugofemte.
Fysikpriset i år går till tre män som upptäckt en av naturens allra minsta pusselbitar. Så sade de på radion vid lunchtid nån gång i oktober. Och innan de kom fram till kvark hann jag tänka: har gubbarna hittat sin egen pillesnopp nu igen?
På litteratursidan är överraskningspotentialen 2008 om möjligt mindre än någonsin. En medelålders man som tillbringat stora delar av sin uppväxt utanför sitt ursprungsland får utmärkelsen för böcker där han reflekterar över främlingskap och skriver om att han känner sig missförstådd. Vi har liksom läst den förr. Gäsp.
Årets enda kvinna har tillsammans med sina medpristagare tack och lov gjort en insats som heter duga för frågor som rör något så kontroversiellt och ohippt som kvinnors sexuella hälsa.
När 1215 kvinnor i en undersökning svarade på frågan "Vem i hushållet tar i störst utsträckning hand om hushållsekonomin i din familj?" svarade endast tretton procent "min partner". Fyrtio procent uppgav att de tog lika stort ansvar. Resterande nästan hälften menade att de själva tog huvudansvaret.
Samma kvinnor fick svara på frågan "vem i hushållet har mest kunskap om hushållsekonomi?". Lite förvånande sjönk siffran för kvinnorna till trettioåtta procent. Två tredjedelar av kvinnorna gissade dessutom att deras partner skulle få högre pension än dem.
Allt är helt enkelt precis som vanligt under solen. Kvinnor tar huvudansvaret för familjeekonomin, får budgeten att gå ihop, tror sig ändå veta mindre och är obehagligt medvetna om att de kommer att vara fattigare än män som gamlingar.
Och tänka sig - inte enda fantastisk kvinna har en enda gång fått Nobelpriset i ekonomi för sin förmåga att koka soppa på en spik när lönen är uppsupen av den äkta maken och det är massa månad kvar till den tjugofemte.
Monday, December 1, 2008
om hacka-ambivalens
Hacka eller inte hacka på Linda Rosing - det är frågan som de lärde knappast tvistar om. Inget särskilt viktigt spörsmål kan tyckas. Men ändå tycks det angå så många. Alla läser hennes blogg. Och lika många som vill dejta henne vill hacka på henne. Men oavsett svaret. Jag bara undrar: HUR försörjer sig kvinnan? Går det verkligen att bli rik på att blondera sig, förstora brösten och stava sämre än jag gjorde på mellanstadiet?
På tidningen Mamas hemsida redovisas Lindas dagsschema. Två timmar på förmiddagen läser hon e-post och "styr upp möten". I sin blogg skriver hon att alla borde unna sig lyxiga skönhetssalongsbesök nu när det är höst. Det "känns det alltid lite lättare om man unnar sig sånt" skriver hon.
Jag tror att massor av ensamstående mammor skulle hålla med. Men jag tror också att deras hektiska undersköterskejobb och kassa ekonomi knappast tillåter ögonbrynsfärgning eller powerwalk mellan åtta och tio på morgnarna.
När sonen kommer hem från skolan lagar Rosing middag åt honom. I övrigt förefaller det som om Rosing lever någon form av hemmafruliv i singeltappning. Jag förstår inte hur hon betalar hyran och räkningarna. Hon är ju ensamstående mamma. Enligt Ratsit är hon skriven på Hagagatan i Vasastan vilket knappast kan vara gratis. Jag vill veta vilken haken är!
Och jag behöver inte undra länge innan en god vän upplyser mig efter att ha sett Rosing förklara i tv att hon tjänar nära 80 000 kronor i månaden på sin blogg. Svaret på frågan blir: inte hacka. Hur skulle jag kunna göra så mot nån som tjänar så mycket mer än jag på så mycket mindre jobb än jag utför? Vad gör jag på ett kontor i snitt tio timmar om dagen medan Linda powerwalkar?
Så Linda Rosing, jag söker härmed jobb hos dig. Jag skulle kunna effektivisera din vardag hur mycket som helst. Jag börjar med att korrläsa blogginläggen. När vi powerwalkar tillsammans på morgnarna övar vi samtidigt bokstavering av krångliga ord.
På tidningen Mamas hemsida redovisas Lindas dagsschema. Två timmar på förmiddagen läser hon e-post och "styr upp möten". I sin blogg skriver hon att alla borde unna sig lyxiga skönhetssalongsbesök nu när det är höst. Det "känns det alltid lite lättare om man unnar sig sånt" skriver hon.
Jag tror att massor av ensamstående mammor skulle hålla med. Men jag tror också att deras hektiska undersköterskejobb och kassa ekonomi knappast tillåter ögonbrynsfärgning eller powerwalk mellan åtta och tio på morgnarna.
När sonen kommer hem från skolan lagar Rosing middag åt honom. I övrigt förefaller det som om Rosing lever någon form av hemmafruliv i singeltappning. Jag förstår inte hur hon betalar hyran och räkningarna. Hon är ju ensamstående mamma. Enligt Ratsit är hon skriven på Hagagatan i Vasastan vilket knappast kan vara gratis. Jag vill veta vilken haken är!
Och jag behöver inte undra länge innan en god vän upplyser mig efter att ha sett Rosing förklara i tv att hon tjänar nära 80 000 kronor i månaden på sin blogg. Svaret på frågan blir: inte hacka. Hur skulle jag kunna göra så mot nån som tjänar så mycket mer än jag på så mycket mindre jobb än jag utför? Vad gör jag på ett kontor i snitt tio timmar om dagen medan Linda powerwalkar?
Så Linda Rosing, jag söker härmed jobb hos dig. Jag skulle kunna effektivisera din vardag hur mycket som helst. Jag börjar med att korrläsa blogginläggen. När vi powerwalkar tillsammans på morgnarna övar vi samtidigt bokstavering av krångliga ord.
Monday, November 24, 2008
om matchning
För den som söker en partner utger sig Internet för att vara fullt av singlar av alla tänkbara varianter. Sagt och gjort. Jag signar upp mig på den rekommenderade sidan Match.com och ägnar säkert minst en timme åt att värdera påståenden och kartlägga min personlighet för att jag ska kunna matchas.
Husdjur, dryckesvanor, frukostpreferenser, hårfärg – allt ska dissekeras. Jag måste även beskriva hur jag ställer mig till företeelser som pengar, piercing, nakenbad, tatueringar och erotisk konst. Jag kan välja att specificera att jag söker en partner i den så kallade intelligenseliten. Hur Match.com sållar fram dessa individer är oklart. Majoriteten punkter är fullkomligt oväsentliga för mig i partnerjakten men sidan tillåter mig inte att söka förrän allt är ifyllt.
Så när jag äntligen är klar letar jag upp matchningsfunktionen och knappar förväntansfullt in mitt egentligen enda absoluta grundkrav ”feminist”. Datorn jobbar snabbt och vips visas svaret på skärmen: ”Vi hittade inga medlemmar för den sökningen – men låt det inte hindra dig. ”
För säkerhets skull söker jag på hela åldersspannet. 18 till 105, here we go! Då får jag en matchning på en ung man som söker betydligt yngre kvinnor än jag. Lägg till detta att ungefär 300 000 svenska singlar sägs vara aktiva på Match.com. Och att vi schablonmässigt kan anta att hälften är män. En av hundrafemtiotusen vill aktivt definiera sig som feminist – en.
Må sökresultatet vara talande endast för dem som reggat sig på sidan. Vi kan ju tänka oss att feminister håller sig från dejtingsidor. Men vad i helvete tur och retur menar Match.com med att det här sökresultatet inte ska hindra mig? Vad vet deras Vd Johan Siwers om hur det är när ojämställdheten dagligen hindrar en? Han säger sig inte ha haft anledning att nätdejta själv. Kul för honom. Grattis.
Vad Match.com sannolikt försöker säga mig är att jag bör bli en klämkäck tjej som rättar in sig i könsrollsledet, basta. Äta ojämställdhet till frukost resten av mitt liv. Låt bara inte det här hindra mig. Män mellan 28 och 32 är i vilket fall inte hindrade av att de INTE är feminister. Inte de som söker en partner på Match.com i alla fall. Män kör på för det får män göra. Män måste erövra, säger Oprah och Dr Phil. Så män får tuppa sig medan kvinnor förväntas tona ner sig. Det rådet fick en bekant när hon hade reggat sig på en betaldejtingsida, tona ner sig. Det enda jag ska tona ner den här veckan är mitt engagemang på Match.com.
Husdjur, dryckesvanor, frukostpreferenser, hårfärg – allt ska dissekeras. Jag måste även beskriva hur jag ställer mig till företeelser som pengar, piercing, nakenbad, tatueringar och erotisk konst. Jag kan välja att specificera att jag söker en partner i den så kallade intelligenseliten. Hur Match.com sållar fram dessa individer är oklart. Majoriteten punkter är fullkomligt oväsentliga för mig i partnerjakten men sidan tillåter mig inte att söka förrän allt är ifyllt.
Så när jag äntligen är klar letar jag upp matchningsfunktionen och knappar förväntansfullt in mitt egentligen enda absoluta grundkrav ”feminist”. Datorn jobbar snabbt och vips visas svaret på skärmen: ”Vi hittade inga medlemmar för den sökningen – men låt det inte hindra dig. ”
För säkerhets skull söker jag på hela åldersspannet. 18 till 105, here we go! Då får jag en matchning på en ung man som söker betydligt yngre kvinnor än jag. Lägg till detta att ungefär 300 000 svenska singlar sägs vara aktiva på Match.com. Och att vi schablonmässigt kan anta att hälften är män. En av hundrafemtiotusen vill aktivt definiera sig som feminist – en.
Må sökresultatet vara talande endast för dem som reggat sig på sidan. Vi kan ju tänka oss att feminister håller sig från dejtingsidor. Men vad i helvete tur och retur menar Match.com med att det här sökresultatet inte ska hindra mig? Vad vet deras Vd Johan Siwers om hur det är när ojämställdheten dagligen hindrar en? Han säger sig inte ha haft anledning att nätdejta själv. Kul för honom. Grattis.
Vad Match.com sannolikt försöker säga mig är att jag bör bli en klämkäck tjej som rättar in sig i könsrollsledet, basta. Äta ojämställdhet till frukost resten av mitt liv. Låt bara inte det här hindra mig. Män mellan 28 och 32 är i vilket fall inte hindrade av att de INTE är feminister. Inte de som söker en partner på Match.com i alla fall. Män kör på för det får män göra. Män måste erövra, säger Oprah och Dr Phil. Så män får tuppa sig medan kvinnor förväntas tona ner sig. Det rådet fick en bekant när hon hade reggat sig på en betaldejtingsida, tona ner sig. Det enda jag ska tona ner den här veckan är mitt engagemang på Match.com.
Monday, November 17, 2008
om skuld och val
My debt is beyond measure. Säger Barack Obama i årets tal, alla kategorier. Det är det finaste jag hört sedan jag konfirmerade mig. Ja, för jag är faktiskt konfirmerad fastän jag är en sån där som kristna pitbullterriers anklagar för att vilja döda barn och gå ondskans ärenden.
Jag vaknar natten mellan den 4e och 5e vid fyratiden och kan inte somna om. Ska jag slå på teven eller inte? Jag fingrar nervöst på fjärrkontrollen men kan sen tryggt, om än exalterat, sova ett par timmar till.
Allt som kan sägas om Obamas släkt och bakgrund är sagt. Det är sagt bättre än jag skulle kunna göra det. Men det finns också andra släkter vars historier tål att berättats. Jag lever med en ständig känsla av obetalbar skuld till alla som lagt grunden till det liv jag lever idag.
Farmor ville gå på hushållsskola men det blev inget med det. Det blev inte ens smörgåsar med till folkskolan när det var knapert. Detta medan jag och mina kusiner lever bekymmerslösa liv som från första början karakteriserats av välfyllda kylskåp och ett samhällsbudskap om att vi kan göra vad vi önskar, nå hur långt som helst om vi bara vill. Våra enda begränsningar är just viljan och det stora antalet valmöjligheter som kan riskera att handlingsförlama oss.
Vi kan tillåta oss att fundera på om vi ska orka gå till vallokalen eller ej. Allt medan mormor och farmor föddes utan egen rösträtt.
Här sitter jag 2008 – i en moderniserad sekelskifteslägenhet med kakelugn och trådlöst Internet, äter italienska ostar och planerar nästa semesterresa när den förra precis har avslutats. Jag torkar disken med mormors broderade linne och jag dukar med hennes porslin.
Med vilken rätt smaskar vi fyra farmors barnbarn helt ogenerat delikatesser och förverkligar oss själva genom att oja oss över de ständiga val vi tvingas göra i en värld full av möjligheter? Vi kostar ständigt på oss att ändra oss, tröttna på det vi påbörjat och göra något annat istället. Sån är vår generation. Vi är sannolikt varken sämre eller bättre än någon annan som fötts med samma privilegier.
På soffans ryggstöd i min lägenhet hänger två saker. En filt som mormor virkat och farmors slitna, mjuka gröna sjal. Från fönsterkarmens svartvita bröllopsfoton blickar de på mig – mormor, morfar, farmor och farfar. Ingen av dem kan komma och hälsa på sitt första barnbarn. Men de kan få vara med och påminna mig om att aldrig stanna i soffan när det är val.
Jag vaknar natten mellan den 4e och 5e vid fyratiden och kan inte somna om. Ska jag slå på teven eller inte? Jag fingrar nervöst på fjärrkontrollen men kan sen tryggt, om än exalterat, sova ett par timmar till.
Allt som kan sägas om Obamas släkt och bakgrund är sagt. Det är sagt bättre än jag skulle kunna göra det. Men det finns också andra släkter vars historier tål att berättats. Jag lever med en ständig känsla av obetalbar skuld till alla som lagt grunden till det liv jag lever idag.
Farmor ville gå på hushållsskola men det blev inget med det. Det blev inte ens smörgåsar med till folkskolan när det var knapert. Detta medan jag och mina kusiner lever bekymmerslösa liv som från första början karakteriserats av välfyllda kylskåp och ett samhällsbudskap om att vi kan göra vad vi önskar, nå hur långt som helst om vi bara vill. Våra enda begränsningar är just viljan och det stora antalet valmöjligheter som kan riskera att handlingsförlama oss.
Vi kan tillåta oss att fundera på om vi ska orka gå till vallokalen eller ej. Allt medan mormor och farmor föddes utan egen rösträtt.
Här sitter jag 2008 – i en moderniserad sekelskifteslägenhet med kakelugn och trådlöst Internet, äter italienska ostar och planerar nästa semesterresa när den förra precis har avslutats. Jag torkar disken med mormors broderade linne och jag dukar med hennes porslin.
Med vilken rätt smaskar vi fyra farmors barnbarn helt ogenerat delikatesser och förverkligar oss själva genom att oja oss över de ständiga val vi tvingas göra i en värld full av möjligheter? Vi kostar ständigt på oss att ändra oss, tröttna på det vi påbörjat och göra något annat istället. Sån är vår generation. Vi är sannolikt varken sämre eller bättre än någon annan som fötts med samma privilegier.
På soffans ryggstöd i min lägenhet hänger två saker. En filt som mormor virkat och farmors slitna, mjuka gröna sjal. Från fönsterkarmens svartvita bröllopsfoton blickar de på mig – mormor, morfar, farmor och farfar. Ingen av dem kan komma och hälsa på sitt första barnbarn. Men de kan få vara med och påminna mig om att aldrig stanna i soffan när det är val.
Monday, November 10, 2008
om vuxenbolibompa
Vernissage på moderna museet en torsdagskväll. I svart klänning, kavaj och lackskor. Jag har en väska i plast men i likhet med övriga besökare är jag medveten om sånt som en liten lapp som signalerar att jag betalat en hel del för den. Det vimlar av kulturella pensionärer, dinks – double income no kids – och konstfackstudenter.
Vi är på vernissage, bjudna av ett kreditkortsföretag som vill muta mig att fortsätta shoppa. Men vi får så mycket gratis vin vi vill ha så vi är glada. Vi dricker tills vi skäms. Och passar på att gruffa över att de inte bjuder på snacks.
Max Ernst genom tiderna är temat för utställningen. Vi gillar bäst de tidigare verken, dem som påminner om Dalí. Det är färgglatt och surrealistiskt. Lite som Bolibompa, säger kamrat Göran och vi skålar i gratisvinet för den här sortens Stockholmsvuxna aktiviteter – vuxenbolibompa.
Några veckor senare är jag i Dafen painting village i utkanten av Shenzhen. Jag har reseanpassat min klädsel och bär birkenstocksandaler, tights och en sliten oformlig blommig bomullsklänning. Här lever innehavarna av små pittoreska färgglada butiker av att sälja kopior av konst. Vill du ha din egen Mona Lisa eller Monets näckrosor? Inga problem.
Byn är om möjligt mer surrealistisk än Ernst tavlor. Alla världens antipiratbyråer kan dra något gammalt över sig. Här förfalskas friskt och ogenerat i alla tänkbara format. Jag ser inga Max Ernst, men jag är säker på att det går att ordna.
Ja, ärligt talat är jag säker på att det mesta går att ordna i 2008 års Kina. När jag några timmar senare samma eftermiddag går runt i ett köpcentrum och butikssäljarna drar i och ropar efter mig får jag aningen panik. Jag har läst boken, Välkommen till paradiset, nyligen och påverkats i den mån att jag faktiskt verkligen vill vara en så god turist det nu går att vara. Jag vill att de jag besöker ska tycka om mig. Men det gör de inte. Inte ens när jag köper det de vill sälja. De tycker bara om mina pengar.
Och varför skulle de? Av vilka anledningar skulle de se annorlunda på mig än på andra turister som kommer och prutar på kopior av märkesväskor, klockor och kläder? Också i köpcentrumet är det mesta kopior. Att bedöma någots värde känns omöjligt, onödigt och overkligt men ändå absolut nödvändigt på en plats där precis allting kostar. Och jag är en kopia av dem som shoppade här förra veckan. Mitt kreditkort funkar lika bra i Kina som i Stockholm.
Vi är på vernissage, bjudna av ett kreditkortsföretag som vill muta mig att fortsätta shoppa. Men vi får så mycket gratis vin vi vill ha så vi är glada. Vi dricker tills vi skäms. Och passar på att gruffa över att de inte bjuder på snacks.
Max Ernst genom tiderna är temat för utställningen. Vi gillar bäst de tidigare verken, dem som påminner om Dalí. Det är färgglatt och surrealistiskt. Lite som Bolibompa, säger kamrat Göran och vi skålar i gratisvinet för den här sortens Stockholmsvuxna aktiviteter – vuxenbolibompa.
Några veckor senare är jag i Dafen painting village i utkanten av Shenzhen. Jag har reseanpassat min klädsel och bär birkenstocksandaler, tights och en sliten oformlig blommig bomullsklänning. Här lever innehavarna av små pittoreska färgglada butiker av att sälja kopior av konst. Vill du ha din egen Mona Lisa eller Monets näckrosor? Inga problem.
Byn är om möjligt mer surrealistisk än Ernst tavlor. Alla världens antipiratbyråer kan dra något gammalt över sig. Här förfalskas friskt och ogenerat i alla tänkbara format. Jag ser inga Max Ernst, men jag är säker på att det går att ordna.
Ja, ärligt talat är jag säker på att det mesta går att ordna i 2008 års Kina. När jag några timmar senare samma eftermiddag går runt i ett köpcentrum och butikssäljarna drar i och ropar efter mig får jag aningen panik. Jag har läst boken, Välkommen till paradiset, nyligen och påverkats i den mån att jag faktiskt verkligen vill vara en så god turist det nu går att vara. Jag vill att de jag besöker ska tycka om mig. Men det gör de inte. Inte ens när jag köper det de vill sälja. De tycker bara om mina pengar.
Och varför skulle de? Av vilka anledningar skulle de se annorlunda på mig än på andra turister som kommer och prutar på kopior av märkesväskor, klockor och kläder? Också i köpcentrumet är det mesta kopior. Att bedöma någots värde känns omöjligt, onödigt och overkligt men ändå absolut nödvändigt på en plats där precis allting kostar. Och jag är en kopia av dem som shoppade här förra veckan. Mitt kreditkort funkar lika bra i Kina som i Stockholm.
Subscribe to:
Comments (Atom)
