om priset som tycks ha snopp som grundkrav

Så har årets Nobelpristagare utsetts, tillkännagivits och fått ett par månader på sig att putsa pälsen riktigt blank inför tionde december och en magisk kväll i Stockholms stadshus. Det kommer att bli som vanligt – festligt, högtidligt, god mat - och så en ynka kvinna av totalt tolv pristagare. Det är ändå dubbelt så bra som snittet. Sammantaget har 809 Nobelpris delats ut. 35 till kvinnor och 20 till organisationer. Resten till män. Det innebär att det går 21,5 män på varje kvinna.

Fysikpriset i år går till tre män som upptäckt en av naturens allra minsta pusselbitar. Så sade de på radion vid lunchtid nån gång i oktober. Och innan de kom fram till kvark hann jag tänka: har gubbarna hittat sin egen pillesnopp nu igen?

På litteratursidan är överraskningspotentialen 2008 om möjligt mindre än någonsin. En medelålders man som tillbringat stora delar av sin uppväxt utanför sitt ursprungsland får utmärkelsen för böcker där han reflekterar över främlingskap och skriver om att han känner sig missförstådd. Vi har liksom läst den förr. Gäsp.
Årets enda kvinna har tillsammans med sina medpristagare tack och lov gjort en insats som heter duga för frågor som rör något så kontroversiellt och ohippt som kvinnors sexuella hälsa.

När 1215 kvinnor i en undersökning svarade på frågan "Vem i hushållet tar i störst utsträckning hand om hushållsekonomin i din familj?" svarade endast tretton procent "min partner". Fyrtio procent uppgav att de tog lika stort ansvar. Resterande nästan hälften menade att de själva tog huvudansvaret.
Samma kvinnor fick svara på frågan "vem i hushållet har mest kunskap om hushållsekonomi?". Lite förvånande sjönk siffran för kvinnorna till trettioåtta procent. Två tredjedelar av kvinnorna gissade dessutom att deras partner skulle få högre pension än dem.

Allt är helt enkelt precis som vanligt under solen. Kvinnor tar huvudansvaret för familjeekonomin, får budgeten att gå ihop, tror sig ändå veta mindre och är obehagligt medvetna om att de kommer att vara fattigare än män som gamlingar.
Och tänka sig - inte enda fantastisk kvinna har en enda gång fått Nobelpriset i ekonomi för sin förmåga att koka soppa på en spik när lönen är uppsupen av den äkta maken och det är massa månad kvar till den tjugofemte.

om hacka-ambivalens

Hacka eller inte hacka på Linda Rosing - det är frågan som de lärde knappast tvistar om. Inget särskilt viktigt spörsmål kan tyckas. Men ändå tycks det angå så många. Alla läser hennes blogg. Och lika många som vill dejta henne vill hacka på henne. Men oavsett svaret. Jag bara undrar: HUR försörjer sig kvinnan? Går det verkligen att bli rik på att blondera sig, förstora brösten och stava sämre än jag gjorde på mellanstadiet?

På tidningen Mamas hemsida redovisas Lindas dagsschema. Två timmar på förmiddagen läser hon e-post och "styr upp möten". I sin blogg skriver hon att alla borde unna sig lyxiga skönhetssalongsbesök nu när det är höst. Det "känns det alltid lite lättare om man unnar sig sånt" skriver hon.

Jag tror att massor av ensamstående mammor skulle hålla med. Men jag tror också att deras hektiska undersköterskejobb och kassa ekonomi knappast tillåter ögonbrynsfärgning eller powerwalk mellan åtta och tio på morgnarna.

När sonen kommer hem från skolan lagar Rosing middag åt honom. I övrigt förefaller det som om Rosing lever någon form av hemmafruliv i singeltappning. Jag förstår inte hur hon betalar hyran och räkningarna. Hon är ju ensamstående mamma. Enligt Ratsit är hon skriven på Hagagatan i Vasastan vilket knappast kan vara gratis. Jag vill veta vilken haken är!

Och jag behöver inte undra länge innan en god vän upplyser mig efter att ha sett Rosing förklara i tv att hon tjänar nära 80 000 kronor i månaden på sin blogg. Svaret på frågan blir: inte hacka. Hur skulle jag kunna göra så mot nån som tjänar så mycket mer än jag på så mycket mindre jobb än jag utför? Vad gör jag på ett kontor i snitt tio timmar om dagen medan Linda powerwalkar?

Så Linda Rosing, jag söker härmed jobb hos dig. Jag skulle kunna effektivisera din vardag hur mycket som helst. Jag börjar med att korrläsa blogginläggen. När vi powerwalkar tillsammans på morgnarna övar vi samtidigt bokstavering av krångliga ord.

om matchning

För den som söker en partner utger sig Internet för att vara fullt av singlar av alla tänkbara varianter. Sagt och gjort. Jag signar upp mig på den rekommenderade sidan Match.com och ägnar säkert minst en timme åt att värdera påståenden och kartlägga min personlighet för att jag ska kunna matchas.

Husdjur, dryckesvanor, frukostpreferenser, hårfärg – allt ska dissekeras. Jag måste även beskriva hur jag ställer mig till företeelser som pengar, piercing, nakenbad, tatueringar och erotisk konst. Jag kan välja att specificera att jag söker en partner i den så kallade intelligenseliten. Hur Match.com sållar fram dessa individer är oklart. Majoriteten punkter är fullkomligt oväsentliga för mig i partnerjakten men sidan tillåter mig inte att söka förrän allt är ifyllt.

Så när jag äntligen är klar letar jag upp matchningsfunktionen och knappar förväntansfullt in mitt egentligen enda absoluta grundkrav ”feminist”. Datorn jobbar snabbt och vips visas svaret på skärmen: ”Vi hittade inga medlemmar för den sökningen – men låt det inte hindra dig. ”

För säkerhets skull söker jag på hela åldersspannet. 18 till 105, here we go! Då får jag en matchning på en ung man som söker betydligt yngre kvinnor än jag. Lägg till detta att ungefär 300 000 svenska singlar sägs vara aktiva på Match.com. Och att vi schablonmässigt kan anta att hälften är män. En av hundrafemtiotusen vill aktivt definiera sig som feminist – en.

Må sökresultatet vara talande endast för dem som reggat sig på sidan. Vi kan ju tänka oss att feminister håller sig från dejtingsidor. Men vad i helvete tur och retur menar Match.com med att det här sökresultatet inte ska hindra mig? Vad vet deras Vd Johan Siwers om hur det är när ojämställdheten dagligen hindrar en? Han säger sig inte ha haft anledning att nätdejta själv. Kul för honom. Grattis.

Vad Match.com sannolikt försöker säga mig är att jag bör bli en klämkäck tjej som rättar in sig i könsrollsledet, basta. Äta ojämställdhet till frukost resten av mitt liv. Låt bara inte det här hindra mig. Män mellan 28 och 32 är i vilket fall inte hindrade av att de INTE är feminister. Inte de som söker en partner på Match.com i alla fall. Män kör på för det får män göra. Män måste erövra, säger Oprah och Dr Phil. Så män får tuppa sig medan kvinnor förväntas tona ner sig. Det rådet fick en bekant när hon hade reggat sig på en betaldejtingsida, tona ner sig. Det enda jag ska tona ner den här veckan är mitt engagemang på Match.com.

om skuld och val

My debt is beyond measure. Säger Barack Obama i årets tal, alla kategorier. Det är det finaste jag hört sedan jag konfirmerade mig. Ja, för jag är faktiskt konfirmerad fastän jag är en sån där som kristna pitbullterriers anklagar för att vilja döda barn och gå ondskans ärenden.

Jag vaknar natten mellan den 4e och 5e vid fyratiden och kan inte somna om. Ska jag slå på teven eller inte? Jag fingrar nervöst på fjärrkontrollen men kan sen tryggt, om än exalterat, sova ett par timmar till.

Allt som kan sägas om Obamas släkt och bakgrund är sagt. Det är sagt bättre än jag skulle kunna göra det. Men det finns också andra släkter vars historier tål att berättats. Jag lever med en ständig känsla av obetalbar skuld till alla som lagt grunden till det liv jag lever idag.

Farmor ville gå på hushållsskola men det blev inget med det. Det blev inte ens smörgåsar med till folkskolan när det var knapert. Detta medan jag och mina kusiner lever bekymmerslösa liv som från första början karakteriserats av välfyllda kylskåp och ett samhällsbudskap om att vi kan göra vad vi önskar, nå hur långt som helst om vi bara vill. Våra enda begränsningar är just viljan och det stora antalet valmöjligheter som kan riskera att handlingsförlama oss.

Vi kan tillåta oss att fundera på om vi ska orka gå till vallokalen eller ej. Allt medan mormor och farmor föddes utan egen rösträtt.

Här sitter jag 2008 – i en moderniserad sekelskifteslägenhet med kakelugn och trådlöst Internet, äter italienska ostar och planerar nästa semesterresa när den förra precis har avslutats. Jag torkar disken med mormors broderade linne och jag dukar med hennes porslin.

Med vilken rätt smaskar vi fyra farmors barnbarn helt ogenerat delikatesser och förverkligar oss själva genom att oja oss över de ständiga val vi tvingas göra i en värld full av möjligheter? Vi kostar ständigt på oss att ändra oss, tröttna på det vi påbörjat och göra något annat istället. Sån är vår generation. Vi är sannolikt varken sämre eller bättre än någon annan som fötts med samma privilegier.

På soffans ryggstöd i min lägenhet hänger två saker. En filt som mormor virkat och farmors slitna, mjuka gröna sjal. Från fönsterkarmens svartvita bröllopsfoton blickar de på mig – mormor, morfar, farmor och farfar. Ingen av dem kan komma och hälsa på sitt första barnbarn. Men de kan få vara med och påminna mig om att aldrig stanna i soffan när det är val.

om vuxenbolibompa

Vernissage på moderna museet en torsdagskväll. I svart klänning, kavaj och lackskor. Jag har en väska i plast men i likhet med övriga besökare är jag medveten om sånt som en liten lapp som signalerar att jag betalat en hel del för den. Det vimlar av kulturella pensionärer, dinks – double income no kids – och konstfackstudenter.

Vi är på vernissage, bjudna av ett kreditkortsföretag som vill muta mig att fortsätta shoppa. Men vi får så mycket gratis vin vi vill ha så vi är glada. Vi dricker tills vi skäms. Och passar på att gruffa över att de inte bjuder på snacks.

Max Ernst genom tiderna är temat för utställningen. Vi gillar bäst de tidigare verken, dem som påminner om Dalí. Det är färgglatt och surrealistiskt. Lite som Bolibompa, säger kamrat Göran och vi skålar i gratisvinet för den här sortens Stockholmsvuxna aktiviteter – vuxenbolibompa.

Några veckor senare är jag i Dafen painting village i utkanten av Shenzhen. Jag har reseanpassat min klädsel och bär birkenstocksandaler, tights och en sliten oformlig blommig bomullsklänning. Här lever innehavarna av små pittoreska färgglada butiker av att sälja kopior av konst. Vill du ha din egen Mona Lisa eller Monets näckrosor? Inga problem.

Byn är om möjligt mer surrealistisk än Ernst tavlor. Alla världens antipiratbyråer kan dra något gammalt över sig. Här förfalskas friskt och ogenerat i alla tänkbara format. Jag ser inga Max Ernst, men jag är säker på att det går att ordna.

Ja, ärligt talat är jag säker på att det mesta går att ordna i 2008 års Kina. När jag några timmar senare samma eftermiddag går runt i ett köpcentrum och butikssäljarna drar i och ropar efter mig får jag aningen panik. Jag har läst boken, Välkommen till paradiset, nyligen och påverkats i den mån att jag faktiskt verkligen vill vara en så god turist det nu går att vara. Jag vill att de jag besöker ska tycka om mig. Men det gör de inte. Inte ens när jag köper det de vill sälja. De tycker bara om mina pengar.

Och varför skulle de? Av vilka anledningar skulle de se annorlunda på mig än på andra turister som kommer och prutar på kopior av märkesväskor, klockor och kläder? Också i köpcentrumet är det mesta kopior. Att bedöma någots värde känns omöjligt, onödigt och overkligt men ändå absolut nödvändigt på en plats där precis allting kostar. Och jag är en kopia av dem som shoppade här förra veckan. Mitt kreditkort funkar lika bra i Kina som i Stockholm.

om saker hon är bra på

När lågstadiebarn får i uppgift att skriva ner tre saker de är bra på och tre som de är dåliga på går det så här. Pojkarna skriver snabbt ner hur bra de är på fotboll, klättra i träd och artbestämma dinosaurier. Flickorna skriver lika snabbt ner hur dåliga de är på att teckna, dansa balett och sjunga. Sen sitter de där, de arma skolbarnen, och vrider och vänder på sig för att komma på hur de ska göra klar uppgiften.

Det är svårt tragiskt. Men redan där i skolbänken har en av de två strukturella principerna för ojämställdhet grundlagts – isärhållandet av könen. Vi har alla varit där, suttit i klassrummet och haft olika färg på bänkpappret, väskan och strumporna beroende på kön. Redan där har vi varit så omedvetna om den isärhållande konstruktionen att vi tagit den för som av naturen given.

Så småningom kommer vi också att bli rejält varse den andra principen, den manliga normens primat, att mannen är norm och utgångspunkt medan kvinnan är den avvikande. Det är finare och bättre att rabbla dinosaurier än barbiedockor. Pojkar som känner igen en brontosaurus spås en ljusnande framtid som forskare i geovetenskap. Flickor som syr kläder till Barbie kan bli…eh, hemmafruar.

Sen sitter det här i hela livet. När journalister ringer och ber folk att delta i en debatt eller ställa upp på en intervju ställer kvinnor ofta inte upp även om de har dokumenterad gedigen bakgrund på området som ska diskuteras. Män däremot säger på sin höjd "jag vet ju inget om det här men jag kommer gärna". Sen kommer de till studion och talar tills ingen orkar lyssna längre och programtiden är slut.
En ny undersökning av Statistiska centralbyrån visar hur svårt det är att var kvinna på en ledande post. Medan 20 procent av kvinnliga chefer uppger att de har blivit trakasserade på grund av kön har endast tre procent av männen upplevt samma sak. Betydligt fler kvinnor än män känner sig otillräckliga och stressade. Mest utsatta är kvinnorna som i sin chefsroll aktivt försöker arbeta för att förändra de gamla normerna.

Så, innan du går till jobbet idag. Skriv ner tre saker du är bra på och tre som du är dålig på. Själv är jag bra på att koka soppa på en spik, på att formulera mig och uttrycka mig i ord. Och så har jag schysst simultankapacitet. Jag är dålig på idrott, ögonkontakt och att slappna av.

om köpbegär

Om några veckor är det dags för Buy Nothing Day, en köpfri dag och årlig internationell kampanjför att belysa konsumtionen i världen. Syftet är att få så många som möjligt att låta bli att köpa något en dag om året. I år blir det troligen extra svårt för många då dagen är tänkt att äga rum den 29 november helgen efter löning, helgen då julskylningen drar igång på allvar. Hur ska vi kunna hålla plånboken stängd?

Vissa år har jag tänkt att jag ska vara med och manifestera, skippa konsumtion. Men så plötsligt har jag funnit mig själv vid kassan i en affär. Å andra sidan finns det gott om dagar då jag inte spenderar en krona. Det svåra är förstås att prioritera sina inköp. Vad är ett faktiskt behov och vad är förströelse och egentligen onödigt?

Författaren Ann-Christin Gramming levde ett helt köpfritt år för att utmana sig själv. Hon kallar sig konsumtionsrebell efter att under ett år bara ha köpt absolut nödvändiga ting såsom mat. Hon fick bli bjuden på sånt som fika på stan men aldrig själv köpa något och bara om hon först föreslagit att bjuda hem sällskapet på hemmakaffe i stället. Sen skrev hon boken "Köp inte den här boken" om sina erfarenheter. Det är svårt att inte känna sig förvirrad av motstridiga budskap.

20 procent av världens befolkning förbrukar 86 procent av resurserna. Jag och de flesta andra svenskar hör alldeles säkert till de 20. Och mer ska det tydligen bli. I Sverige finns över 18 miljoner kvadratmeter butiksyta, nästan två kvadrat per invånare. Skånesnittet är en och en halv per skåning och Burlöv leder Sverigeligan med sex kvadrat shopping per kommuninvånare. Burlöv petar Strömstad efter att ha satsat på rejäl utbyggnad. Sex kvadrat det är mer yta än vad vissa trångbodda familjer i närheten har i boyta per person. Snart är Burlövsmarken slut.

Frågan är när efterfrågan på köpcentrum upphör. Efter att ha begått misstaget att åka till Kungens kurva för att storhandla mat söndagen efter den 25e för ett tag sedan blev mitt shoppingbegär stillat för ett bra tag. Men också jag är förstås inkonsekvent. Lyckoforskarna får säga vad de vill. Shopping kan tillfredställa behov. Jag har gett mig själv shoppingförbud. Men av en anledning. Jag ska till Kina på höstsemester och har redan gjort en inköpslista.