om åtta pandor

Åtta pandor som är tänkta att förgylla OS-invigningen i Peking är i fara. Jordbävningen har gjort dem deprimerade. De vill inte äta längre.

När en studiodiskussion i morgonnyheterna ägnas åt att en zoolog får analysera pandadepressionen blir jag inte förvånad. Att ge djur samma uppvaktning som Ludvig den fjortonde på sjuttonhundratalet är högsta mode. När journalisten berättar att altruistiskt lagda kineser har samlat in ett ton färsk bambu bara för att få de sömnlösa pandorna att äta frukost kan zoologen inte hålla sig för skratt. Jag gissar att han diggar djur, men ändå hajat att tusentals människor har dött. Och att djur trots allt är djur.

Journalisten förfäras över alla potentiellt döda ormar, krokodiler, noshörningar, leoparder och elefanter i Burma. Det är som om han inte har fått bearbeta sorgen efter sin döda kanin som barn tillräckligt. Men han är långt ifrån ensam. Vem som helst kan frammana bilden av ett drunknat Kolmården och gråtande barn hemma vid tv-apparaterna. Svenska folket orkar inte med människomisär. De vill mycket hellre gråta för apan Olas skull.

Sveriges samlade veckopeng den här veckan kommer att bli till bambu innan vi hinner blinka. Allt medan kinesiska föräldralösa barn får dricka smutsigt vatten, drabbas av difteri och dör osaknade. I skrivande stund är troligen Johan Stael von Holstein redan framme i Kina med hojen och poserar framför kameran medan han delar ut kontanter. Pandorna kommer att få magknip av att äta sedlar.

Zoologen förklarar pedagogiskt att de flesta djurarter faktiskt är hyfsat väl förberedda på naturkatastrofer. De lever i naturen och är vana att hantera förändringar. Naturkatastrofer kan till och med balansera arters utbredning. Jag ser framför mig hur givmilda svenskar kommer att göda vilda asiatiska djur till fetma och förökning in absurdum.

Människor av annan nationalitet än svensk göre sig icke besvär, men främmande djur tar vi gärna om hand. Rumänska hundar fraktas till Sverige för att få ett nytt hem. Veterinärer åker till Bangkok för att hjälpa gathundar – inte till ett liv i de sälla jaktmarkerna utan till ett kastrerat liv i smutsen där det fortfarande inte finns något vitaminberikat foder. Av nån anledning tycker Svensson att rabiesråttor och sopor räcker fint åt thailändska jyckar.

Känner jag Kina rätt finns det reservpandor som otåligt väntar på att få putsa pälsen och transporteras till huvudstaden. Om inte har jag ett förslag till OS-invigningen. Visa upp åtta politiska fångar i stället.

om brevvänner

När jag vårstädar och rensar bland allt som samlats i förrådet de senaste tio åren fastnar jag vid en kartong med brev från tiden strax efter gymnasiet. Det var precis när alla reste jorden runt, bodde i London, flyttade hemifrån och smidde planer för den ljusnande framtid som var vår. Precis innan e-posten slog igenom.

Jag skäms lite när jag bläddrar i högarna. För ärligt talat minns jag inte att Jessica och jag brevväxlade (dagens ungdom, läs: typ mejla på papper) året efter gymnasiet. Det känns som om jag aldrig har sett fotot på henne och de två klasskamraterna på franskkursen. Jessica beskrev vardagen i ostarnas och champagnens hemland i detalj. Jag hoppas, men jag är tyvärr inte säker på, att jag skrev lika detaljerat om min vardag på kulturvetenskapliga institutionen i Lund. Någonstans, någon gång tröttnade uppenbarligen någon av oss – eller båda? – på att skriva. I dag mejlar vi som mest sporadiskt.

För det är ju så enkelt att mejla. Någon gång under 90-talets slut övergav vi alla de fina brevpappren och började mejla i stället. Kanske är det e-postens fel att brevväxlingen dog ut? Men frågan är varför en expansiv mejlväxling inte tog fart när allt plötsligt blev så mycket snabbare och enklare?

Dessutom har jag ingen aning om vad som hände med de brevvänner jag aldrig träffade i verkligheten (dagens ungdom, läs: IRL), dem jag aldrig bytte e-postadress med. Vad blev det av Yukiko i Japan? Sanna i Ryssland? Lena i Estland? Helena i Hälsingland? Vi bytte klistermärken, berättelser om vardagen, foton på våra husdjur. Men också smycken, längre texter vi skrivit, tidningar och utklipp.

De flesta av mina forna långväga brevvänner finns säkert på facebook idag. Och jag kan nog googla dem. Men av någon anledning gör jag inte det. Den nya tekniken ställer krav. Skulle jag väl hitta någon borde vi chatta eller skypa eller till och med ses. Men vad skulle vi säga varandra? Det skulle vara som blind dating.

Det mesta i kartongen bränner jag. Det är inte försvarbart att flytta brevhögar från hem till hem hela livet. Men vissa pärlor sparar jag. Till exempel Joakims skolarbete om sovjetiska ledare som jag hoppas kan utökas med Rysslands på sikt. Och när till exempel Anna fyller jämt nån gång kan brevet där hon listar barnboksfigurer och chokladkakor fem i topp komma till användning som talinspiration.

om gröna fingrar

Nu har det ploppat upp påskliljor i trädgården och pärlhyacinter längs stallväggen. Pappa och jag planterade dem en typisk blåsig, skånsk vinterdag för några månader sedan. Då visste vi inte vad som skulle bli vad av de olika lökarna som nu förvandlats till blommor som vänder sig mot solen. Helst hade jag sett att de var tomater och kryddväxter i stället men man kan inte få allt, speciellt inte utan rejält med tid, energi och tålamod. Jag saknar samtliga. Det visade inte minst förra årets bravader i trädgården på.

Nån gång strax innan midsommar förra året drabbades jag av överskottsenergi och fick för mig att skapa stordåd av ett trädgårdsland som legat i träda. Det var roligt att åka och välja fröer. Kanske allra roligast var det att planera upplägget och utformningen av landet. Jag ritade en karta, mätte och skrev på färgade pinnar som märkte ut vad som var vad och var det var. En fyrkant till kryddor, rader med morötter, rädisor och bönor. Ätbara blommor i en cirkel, pumpor runt plommonträdet. Inte heller var det så dumt att vattna, gräva och luckra jorden, kratta den jämn och sedan så. Trötta armar, jord upp till knäna och hundra kliande myggbett senare började den trista delen. Att vänta.

Bara några få dagar efter sådd kom ett hällregn och jag insåg att en del av planen redan gått i stöpet. Bönorna regnade bort liksom thaibasilikan. Myggbetten kliade. Rädisorna och pumporna kom upp ganska snabbt men de första lyckades torka bort under några obevakade dagar och plötsligt var pumporna försvunna utan minsta spår. Jag misstänker mördarsniglar, rådjur eller någon annan av mina hungriga konkurrenter i trädgårdstrakten.

I augusti var det som jag hade föreställt mig som en prunkande örtagård ett oregerligt hörn vildvuxen dill. Morötterna växte sakta men säkert i sina rader. I övrigt inget nytt under solen. När jag skördade de två överlevarna i oktober var det något av ett antiklimax. Det mest bestående idag är ett litet märke på ena knäet som påminner om ett av de mest envisa irriterande myggbetten.

Ännu på artonhundratalet var Sverige malariaområde. Nu ryktas det att klimatförändringarna kan leda till att de ilskna smittospridarna kommer igen. Vi vaccinerar och stoppar i oss profylax så fort vi är på resande tass. Men hemma i villaträdgården? För egen del lär jag ta utvecklingen som ett argument för att sitta inomhus med en god bok medan de vinterplanterade lökarna letar sig upp.

om hur dålig kvinna kan vara

Alltså, så där dålig koll går det ju bara inte att ha, utbrister jag i tv-soffan en torsdag. Vi tittar på Lyxfällan, det dokusåpartade programmet där folk som vanvårdat sin ekonomi får besök av två proffsekonomer som styr upp och får deltagarna vid någorlunda stadd kassa igen.

Så skulle jag naturligtvis inte ha sagt. Beskäftiga uttalanden om hur andra bör göra faller alltid tillbaka på en själv. Fem minuter senare noterar jag i en reklampaus att jag fått ett mail från revisorn som ska ta hand om min firmas deklaration. Inte nog med att jag inte kan deklarera själv – han undrar var alla papper finns. Till exempel verifikationer. Jag vet vad verifiera betyder men har inte den blekaste aning om vad det har med det här att göra. När jag ringer upp revisorn berättar jag att jag har full koll på statusen på kontot men en kraftig motvilja mot blanketter och bokföring. Jag vill avregistrera mitt företag snarast möjligt. Så dålig koll går det tydligen att ha.

Det är likadant när jag ser tv-makarnas nyaste dokusatsning – Rent hus. Två städexperter med mastodontlaboratorieutrustning tar sig an Sveriges lortigaste hem. Så där smutsigt går det bara inte att ha det.

Sen kommer min städvecka och jag tänker att vi snart ska flytta och att den här gången ska jag inte fuska trots att badrummets kritvita golv blir dammigt snabbare än jag hunnit ut därifrån med moppen. Den här gången ska jag göra det ordentligt. Så det gör jag. Jag försöker förgäves få vattensamlaren i torktumlaren ren från mögel genom att skaka den med Yes diskmedel. Sen skrubbar jag kakelfogarna under badkaret tills borsten viker sig. Jag skrapar svarta suspekta svarta fläckar runt handfatet och drar tjocka hårtussar ur rören under vasken. Och jag inser att så där smutsigt går det tydligen att ha det.

Sen arrangerar mitt jobb en konferens. Någon har tagit med sin bebis som skriker och skriker. Ändå går ingen ut med den ur salen. Min kollega viskar att det är ofattbart att ta med bebisen, såna där friheter kan man bara inte ta sig, förstöra så för alla andra. Jag nickar instämmande. Sen tänker jag att jag vid eventuellt föräldraskap troligen kommer att ha med barnen överallt för att jag uppfostrat dem dåligt och ingen vill passa dem. Troligen kommer nån att anmäla mig anonymt till Nannyjouren. Svenska folket kommer att sitta i sofforna och oja sig och säga: så där kass morsa kan man bara inte vara.

om LAGET

Redan under skoltiden grundlades ett intresse för idrott hos mig liksom hos många andra. Vårt engagemang skiljde sig förvisso åt på flera punkter. Medan vissa ihärdigt tränade basket sju dagar i veckan gick andra och tittade på volleyboll.
Själv gjorde jag varken eller. Istället höll jag mitt föredrag på gymnasiets retorikkurs varför idrott är skadligt.

Min ena sambo älskar ishockey. När det går dåligt för Mora har vi(ssa av oss) sorg hemma och tröstäter kladdkaka. När det går bra för Mora har vi fest och firar med kladdkaka. För ett tag sedan snappade jag upp att det så här års våras för fotboll och tänkte visa mig intresserad och frågade vilket lag hon hejar på i fotboll. Hon såg helt frågande ut. Det räcker tydligen med en sport och ett lag. Laget. För nog stämmer det som jag redan på gymnasiet kunde konstatera: De flesta är inte ett dugg intresserade av spelarna utan laget som abstrakt begrepp. Rena sekterismen.

På ett uteställe för ett tag sedan presenterades jag för en bekants bekant som skåning varpå någon av de närvarande påpekade att då är du nöjd med hur det gick för Malmö idag eller? Jag hajade att det var sport, det vittnade blicken om. Men jag hade förstås inte den blekaste aning om vilken idrott han syftade på. Elle, belle, bi, nu är du bandy! Kunde lika gärna varit handboll. Var tydligen fotboll.

För det handlar alltid om lagsport när någons ögon börjar glöda av antingen förnöjsamhet eller irritation över lagets senaste insats. Min egen blick flackar mest av tristess i såna sammanhang. Det är ansträngande att hålla ordning på serier och målskillnader. Ja, och så vilken sport som hör hemma i vilken serie och i vilken årstid som vilken sport har sin blomningstid. Så här års tippar jag konstant på fotboll. Men framför allt gäller det att ha stenkoll på vem i vänkretsen som gillar vilket lag. För vilket Laget med stort L är varierar från konversation till konversation. Det viktiga är laget. Spelarna är legoknektar.

Många söker något större, resa jorden runt, globalisering. Men blir det för stort skakar världen. Då behövs något att gå upp i – blir det för stort söker vi den lilla gruppen. När jag läser en bok om sektavhoppare kan jag inte låta bli att dra paralleller till huliganism.

Det går tydligen dåligt för Mora i år, de riskerar åka ur serien. Ah, men då hamnar de väl i nån annan serie? sa jag obetänksamt häromdan. Jag tror att det är min tur att baka kladdkaka ikväll.

om MY turn

För något år sedan fick jag nys om spelet Carcassonne. Det är ett brädspel med brickor med vilka spelarna bygger landskap och kan muta in vägar, medeltida ringmuromgärdade städer, kloster och fält.
Det visade sig att en av mina nuvarande sambor också äger ett Carcassonnespel och vi började uppspelta fördriva kvällarna med att spela. Döm om lyckan när vi hittade en onlineversion och numera kan sitta i fåtöljer bredvid varandra med varsin dator i knäet och spela hejdlöst. En speakerröst berättar med ihålig röst, men ack så hjälpsamt, när det är ens tur: It’s YOUR turn.

Inte är vi ensamma om att vara spelnördar heller. När jag begav mig ut för att köpa en expansionsutgåva till spelet hamnade jag i affären Dragons Lair. Längst in i lokalen fanns Carcassonnehyllan och omgiven av i stort sett enbart killar mellan 15 och 25 som spelade brädspel eller dataspel väckte jag genast uppmärksamhet.

— Carcassonne, det är ett trevligt spel det, hördes från en finnig yngling bredvid mig medan jag jämförde olika varianter.

Till Dragons Lair ska jag gå om jag vill ragga lammkött nån gång. Två år i rad har spelaffären utsetts till bästa fritidsställe i Stockholm. Det är helt enkelt där kidsen helst hänger. Hellre en mörk sunkig lokal fylld med spel än plattan, kommunala musikskolan eller fritidsgården.

Sverok, paraplyorganisationen för svenska spelföreningar, har 1700 medlemsorganisationer och över 70 000 medlemmar och är därmed landets största ungdomsorganisation. Det är som ett helt Kristianstad fullt med spelare. Eller fem gånger så många som är med i samtliga de politiska partiernas ungdomsförbund. Det är nästan så att jag undrar hur ungdomar har tid att hänga på gator och torg. Har de inte ett spelföreningsmedlemskap att förvalta?

Nyligen fick jag göra ett arbetspsykologiskt test som visade vilken roll jag har i ett lag eller en grupp. Teamworker kom långt ner på listan och kursledaren förklarade att det inte behöver vara någon nackdel, men jag kanske inte är en sån som uppskattar att fixa de sociala jobbaktiviteterna precis. Jag protesterade bums. Jag skulle verkligen gå igång på att organisera dem. Ja, alltså, med fokus på att just organisera och strukturera dem. Tipsrundor, lagaktiviteter utan boll, frågesport, pussel eller förstås brädspel – jag älskar dem alla. Ingår bordsplacering är lyckan fullkomlig. Nu hinner jag inte skriva mer. It’s MY turn.

om koll

Scenario:
— Hej Bildt, vad anser du om amerikansk utrikespolitik?

— Jag vet inte, jag har inte fått någon information om den.

— Hej Borg, vad tror du om reporäntan framöver?

— Jag vet inte, det är ingen som har informerat mig.

Det sägs att vi lever i ett informationssamhälle men ibland undrar jag. Ovanstående konversationer är förvisso otänkbara, så gott som löjeväckande. Men alla har inte koll.

Det är söndag i början av april och jag tar en promenad i Fruängen medan jag lyssnar på en radiodokumentär om riksdagsvalet 2006. Solen strålar och jag befinner mig i kvarter där gatorna fått namn efter svenska kvinnor som kämpat för kvinnors rättigheter, fri och allmän rösträtt. På andra sidan motorvägen i en annan stadsdel är gatorna döpta efter kungar.

Samma söndag röstar Zimbabwe. Ett par veckor senare ska det bli Italiens tur. USA primärväljer för fullt inför slutspurter i höst. Sverige har två år kvar till nästa gång. Och jag tänker att vid varje av dessa tillfällen kommer några att inte pallra sig till vallokalen för att påverka sitt lands styre i den mån det går, siffror som förstås varierar länderna emellan.

Journalisten i dokumentären frågar några ungdomar om de har fått information, om någon har informerat dem, inför valet. Hon borde ha frågat: har ni skaffat information? Har ni tagit reda på det ni behöver veta? Men det är som om det egna ansvaret inte ses som nödvändigt när det kommer till gräsrotsnivå.

Författaren och teologie doktorn Ann Heberleins nya bok Det var inte mitt fel, handlar om att skylla ifrån sig. Den behandlar bristen på ansvarstagande i trygghetsnarkomanernas land. Medan många faktiska offer för fruktansvärda handlingar eller omständigheter har en tendens att inte erkänna att de är utsatta eller kränkta har gemene svensk utvecklat en förmåga att ständigt utnämna sig till offer för sådant hon eller han inte anser sig kunna påverka själva. Maciej Zarembas omdebatterade artikelserie Först kränkt vinner tangerar samma ämne. Genom att låta bli att ta ansvar och att skylla ifrån oss på andra undviker vi att behöva ta trista konsekvenser.

Heberlein menar att skuldkänslor är en naturlig del av livet, något som gör att vi kan reflektera över konsekvenserna av våra beslut och val. Vem skulle tolerera en minister som inte låter informera sig? Jag tänker att jag gärna skulle bo på Ellen Keys gata. Och att jag skulle skämmas för att göra det utan att nyttja min rösträtt när tillfälle ges.