om gröna fingrar

Nu har det ploppat upp påskliljor i trädgården och pärlhyacinter längs stallväggen. Pappa och jag planterade dem en typisk blåsig, skånsk vinterdag för några månader sedan. Då visste vi inte vad som skulle bli vad av de olika lökarna som nu förvandlats till blommor som vänder sig mot solen. Helst hade jag sett att de var tomater och kryddväxter i stället men man kan inte få allt, speciellt inte utan rejält med tid, energi och tålamod. Jag saknar samtliga. Det visade inte minst förra årets bravader i trädgården på.

Nån gång strax innan midsommar förra året drabbades jag av överskottsenergi och fick för mig att skapa stordåd av ett trädgårdsland som legat i träda. Det var roligt att åka och välja fröer. Kanske allra roligast var det att planera upplägget och utformningen av landet. Jag ritade en karta, mätte och skrev på färgade pinnar som märkte ut vad som var vad och var det var. En fyrkant till kryddor, rader med morötter, rädisor och bönor. Ätbara blommor i en cirkel, pumpor runt plommonträdet. Inte heller var det så dumt att vattna, gräva och luckra jorden, kratta den jämn och sedan så. Trötta armar, jord upp till knäna och hundra kliande myggbett senare började den trista delen. Att vänta.

Bara några få dagar efter sådd kom ett hällregn och jag insåg att en del av planen redan gått i stöpet. Bönorna regnade bort liksom thaibasilikan. Myggbetten kliade. Rädisorna och pumporna kom upp ganska snabbt men de första lyckades torka bort under några obevakade dagar och plötsligt var pumporna försvunna utan minsta spår. Jag misstänker mördarsniglar, rådjur eller någon annan av mina hungriga konkurrenter i trädgårdstrakten.

I augusti var det som jag hade föreställt mig som en prunkande örtagård ett oregerligt hörn vildvuxen dill. Morötterna växte sakta men säkert i sina rader. I övrigt inget nytt under solen. När jag skördade de två överlevarna i oktober var det något av ett antiklimax. Det mest bestående idag är ett litet märke på ena knäet som påminner om ett av de mest envisa irriterande myggbetten.

Ännu på artonhundratalet var Sverige malariaområde. Nu ryktas det att klimatförändringarna kan leda till att de ilskna smittospridarna kommer igen. Vi vaccinerar och stoppar i oss profylax så fort vi är på resande tass. Men hemma i villaträdgården? För egen del lär jag ta utvecklingen som ett argument för att sitta inomhus med en god bok medan de vinterplanterade lökarna letar sig upp.

om hur dålig kvinna kan vara

Alltså, så där dålig koll går det ju bara inte att ha, utbrister jag i tv-soffan en torsdag. Vi tittar på Lyxfällan, det dokusåpartade programmet där folk som vanvårdat sin ekonomi får besök av två proffsekonomer som styr upp och får deltagarna vid någorlunda stadd kassa igen.

Så skulle jag naturligtvis inte ha sagt. Beskäftiga uttalanden om hur andra bör göra faller alltid tillbaka på en själv. Fem minuter senare noterar jag i en reklampaus att jag fått ett mail från revisorn som ska ta hand om min firmas deklaration. Inte nog med att jag inte kan deklarera själv – han undrar var alla papper finns. Till exempel verifikationer. Jag vet vad verifiera betyder men har inte den blekaste aning om vad det har med det här att göra. När jag ringer upp revisorn berättar jag att jag har full koll på statusen på kontot men en kraftig motvilja mot blanketter och bokföring. Jag vill avregistrera mitt företag snarast möjligt. Så dålig koll går det tydligen att ha.

Det är likadant när jag ser tv-makarnas nyaste dokusatsning – Rent hus. Två städexperter med mastodontlaboratorieutrustning tar sig an Sveriges lortigaste hem. Så där smutsigt går det bara inte att ha det.

Sen kommer min städvecka och jag tänker att vi snart ska flytta och att den här gången ska jag inte fuska trots att badrummets kritvita golv blir dammigt snabbare än jag hunnit ut därifrån med moppen. Den här gången ska jag göra det ordentligt. Så det gör jag. Jag försöker förgäves få vattensamlaren i torktumlaren ren från mögel genom att skaka den med Yes diskmedel. Sen skrubbar jag kakelfogarna under badkaret tills borsten viker sig. Jag skrapar svarta suspekta svarta fläckar runt handfatet och drar tjocka hårtussar ur rören under vasken. Och jag inser att så där smutsigt går det tydligen att ha det.

Sen arrangerar mitt jobb en konferens. Någon har tagit med sin bebis som skriker och skriker. Ändå går ingen ut med den ur salen. Min kollega viskar att det är ofattbart att ta med bebisen, såna där friheter kan man bara inte ta sig, förstöra så för alla andra. Jag nickar instämmande. Sen tänker jag att jag vid eventuellt föräldraskap troligen kommer att ha med barnen överallt för att jag uppfostrat dem dåligt och ingen vill passa dem. Troligen kommer nån att anmäla mig anonymt till Nannyjouren. Svenska folket kommer att sitta i sofforna och oja sig och säga: så där kass morsa kan man bara inte vara.

om LAGET

Redan under skoltiden grundlades ett intresse för idrott hos mig liksom hos många andra. Vårt engagemang skiljde sig förvisso åt på flera punkter. Medan vissa ihärdigt tränade basket sju dagar i veckan gick andra och tittade på volleyboll.
Själv gjorde jag varken eller. Istället höll jag mitt föredrag på gymnasiets retorikkurs varför idrott är skadligt.

Min ena sambo älskar ishockey. När det går dåligt för Mora har vi(ssa av oss) sorg hemma och tröstäter kladdkaka. När det går bra för Mora har vi fest och firar med kladdkaka. För ett tag sedan snappade jag upp att det så här års våras för fotboll och tänkte visa mig intresserad och frågade vilket lag hon hejar på i fotboll. Hon såg helt frågande ut. Det räcker tydligen med en sport och ett lag. Laget. För nog stämmer det som jag redan på gymnasiet kunde konstatera: De flesta är inte ett dugg intresserade av spelarna utan laget som abstrakt begrepp. Rena sekterismen.

På ett uteställe för ett tag sedan presenterades jag för en bekants bekant som skåning varpå någon av de närvarande påpekade att då är du nöjd med hur det gick för Malmö idag eller? Jag hajade att det var sport, det vittnade blicken om. Men jag hade förstås inte den blekaste aning om vilken idrott han syftade på. Elle, belle, bi, nu är du bandy! Kunde lika gärna varit handboll. Var tydligen fotboll.

För det handlar alltid om lagsport när någons ögon börjar glöda av antingen förnöjsamhet eller irritation över lagets senaste insats. Min egen blick flackar mest av tristess i såna sammanhang. Det är ansträngande att hålla ordning på serier och målskillnader. Ja, och så vilken sport som hör hemma i vilken serie och i vilken årstid som vilken sport har sin blomningstid. Så här års tippar jag konstant på fotboll. Men framför allt gäller det att ha stenkoll på vem i vänkretsen som gillar vilket lag. För vilket Laget med stort L är varierar från konversation till konversation. Det viktiga är laget. Spelarna är legoknektar.

Många söker något större, resa jorden runt, globalisering. Men blir det för stort skakar världen. Då behövs något att gå upp i – blir det för stort söker vi den lilla gruppen. När jag läser en bok om sektavhoppare kan jag inte låta bli att dra paralleller till huliganism.

Det går tydligen dåligt för Mora i år, de riskerar åka ur serien. Ah, men då hamnar de väl i nån annan serie? sa jag obetänksamt häromdan. Jag tror att det är min tur att baka kladdkaka ikväll.

om MY turn

För något år sedan fick jag nys om spelet Carcassonne. Det är ett brädspel med brickor med vilka spelarna bygger landskap och kan muta in vägar, medeltida ringmuromgärdade städer, kloster och fält.
Det visade sig att en av mina nuvarande sambor också äger ett Carcassonnespel och vi började uppspelta fördriva kvällarna med att spela. Döm om lyckan när vi hittade en onlineversion och numera kan sitta i fåtöljer bredvid varandra med varsin dator i knäet och spela hejdlöst. En speakerröst berättar med ihålig röst, men ack så hjälpsamt, när det är ens tur: It’s YOUR turn.

Inte är vi ensamma om att vara spelnördar heller. När jag begav mig ut för att köpa en expansionsutgåva till spelet hamnade jag i affären Dragons Lair. Längst in i lokalen fanns Carcassonnehyllan och omgiven av i stort sett enbart killar mellan 15 och 25 som spelade brädspel eller dataspel väckte jag genast uppmärksamhet.

— Carcassonne, det är ett trevligt spel det, hördes från en finnig yngling bredvid mig medan jag jämförde olika varianter.

Till Dragons Lair ska jag gå om jag vill ragga lammkött nån gång. Två år i rad har spelaffären utsetts till bästa fritidsställe i Stockholm. Det är helt enkelt där kidsen helst hänger. Hellre en mörk sunkig lokal fylld med spel än plattan, kommunala musikskolan eller fritidsgården.

Sverok, paraplyorganisationen för svenska spelföreningar, har 1700 medlemsorganisationer och över 70 000 medlemmar och är därmed landets största ungdomsorganisation. Det är som ett helt Kristianstad fullt med spelare. Eller fem gånger så många som är med i samtliga de politiska partiernas ungdomsförbund. Det är nästan så att jag undrar hur ungdomar har tid att hänga på gator och torg. Har de inte ett spelföreningsmedlemskap att förvalta?

Nyligen fick jag göra ett arbetspsykologiskt test som visade vilken roll jag har i ett lag eller en grupp. Teamworker kom långt ner på listan och kursledaren förklarade att det inte behöver vara någon nackdel, men jag kanske inte är en sån som uppskattar att fixa de sociala jobbaktiviteterna precis. Jag protesterade bums. Jag skulle verkligen gå igång på att organisera dem. Ja, alltså, med fokus på att just organisera och strukturera dem. Tipsrundor, lagaktiviteter utan boll, frågesport, pussel eller förstås brädspel – jag älskar dem alla. Ingår bordsplacering är lyckan fullkomlig. Nu hinner jag inte skriva mer. It’s MY turn.

om koll

Scenario:
— Hej Bildt, vad anser du om amerikansk utrikespolitik?

— Jag vet inte, jag har inte fått någon information om den.

— Hej Borg, vad tror du om reporäntan framöver?

— Jag vet inte, det är ingen som har informerat mig.

Det sägs att vi lever i ett informationssamhälle men ibland undrar jag. Ovanstående konversationer är förvisso otänkbara, så gott som löjeväckande. Men alla har inte koll.

Det är söndag i början av april och jag tar en promenad i Fruängen medan jag lyssnar på en radiodokumentär om riksdagsvalet 2006. Solen strålar och jag befinner mig i kvarter där gatorna fått namn efter svenska kvinnor som kämpat för kvinnors rättigheter, fri och allmän rösträtt. På andra sidan motorvägen i en annan stadsdel är gatorna döpta efter kungar.

Samma söndag röstar Zimbabwe. Ett par veckor senare ska det bli Italiens tur. USA primärväljer för fullt inför slutspurter i höst. Sverige har två år kvar till nästa gång. Och jag tänker att vid varje av dessa tillfällen kommer några att inte pallra sig till vallokalen för att påverka sitt lands styre i den mån det går, siffror som förstås varierar länderna emellan.

Journalisten i dokumentären frågar några ungdomar om de har fått information, om någon har informerat dem, inför valet. Hon borde ha frågat: har ni skaffat information? Har ni tagit reda på det ni behöver veta? Men det är som om det egna ansvaret inte ses som nödvändigt när det kommer till gräsrotsnivå.

Författaren och teologie doktorn Ann Heberleins nya bok Det var inte mitt fel, handlar om att skylla ifrån sig. Den behandlar bristen på ansvarstagande i trygghetsnarkomanernas land. Medan många faktiska offer för fruktansvärda handlingar eller omständigheter har en tendens att inte erkänna att de är utsatta eller kränkta har gemene svensk utvecklat en förmåga att ständigt utnämna sig till offer för sådant hon eller han inte anser sig kunna påverka själva. Maciej Zarembas omdebatterade artikelserie Först kränkt vinner tangerar samma ämne. Genom att låta bli att ta ansvar och att skylla ifrån oss på andra undviker vi att behöva ta trista konsekvenser.

Heberlein menar att skuldkänslor är en naturlig del av livet, något som gör att vi kan reflektera över konsekvenserna av våra beslut och val. Vem skulle tolerera en minister som inte låter informera sig? Jag tänker att jag gärna skulle bo på Ellen Keys gata. Och att jag skulle skämmas för att göra det utan att nyttja min rösträtt när tillfälle ges.

om vuxenliv med terminsräkning

Jag har gjort mitt sista reportage för studentradion i Lund. Tror jag. Kanske får jag ett återfall, möter ett spännande intervjuobjekt en dag då jag råkar ha bandspelaren med mig och är tillbaks igen trots att jag passerat bäst-före-datum för studentlivet.

Jag ska sluta betala terminsräkningarna som ramlar in i brevinkastet varje termin. Tror jag. Åtminstone på sikt. Men studentkortet kommer per automatik så länge jag betalar. Och det är praktiskt med studentrabatt.

Jag har tagit ut examen. Eller, om rätt ska vara rätt, en av dem. Jag har en kvar. Det är bara att fylla i blanketten och skicka in den, alla poäng som krävs är tagna. Om jag inte tar några fler som kan bakas in och bredda, fördjupa eller helt enkelt bara utöka.

Jag ska sälja min lägenhet i studentstaden. Det är helt sant. Jag har tömt den på prylar, alla dessa prylar. Flest prylar när vi dör vinner. Jag vinner lätt. När vi bar ut skrivbordet rös jag. En epok är över. Den blå skivan som burit datorer, böcker, temuggar och läslampa har gjort sitt, åtminstone i mitt studentliv. Utan den hade min studenttid varit något annat. Kartongerna i källaren vittnade om lika mycket minnen. Uppsatser jag opponerat på, tidskrifter jag prenumererat på, maskeradkläder jag gått på nationsfest i.

När jag vräker hela årgångar av Ordfront och Amnesty press i pappersinsamlingen hittar jag en bok som jag hade glömt att jag läst, Målinriktad projektstyrning. Visst minns jag den, men framför allt inser jag hur mycket just denna bok har präglat hur jag arbetar idag. Tänket som boken representerar går helt i linje med hur jag planerar och organiserar mitt jobb. Aldrig någonsin i min vardag tänker jag på teorierna i den knappt ihophängande boken som uppenbarligen legat i en kartong i några år, men arbetssättet och de systematiska metoderna finns med mig. Jag är en sån som skriver projektplan för sommarsemestern och flytten.

Vad lärde studentlivet mig? En hel del, antar jag. De akademiska poängen kan ingen ta ifrån mig och jag är stolt över dem. Men det var så mycket mer. Att bli vuxen antar jag, hur man tvättar utan att vitt blir rosa, vilka så kallade vänner som var fullgoda exempel på ovänner, att omsätta skrala studiemedel i näringsriktiga måltider OCH utekvällar.

Jag är nostalgisk. Men skulle knappast byta ordning och reda, pengar varje 25:e mot sovmorgon och nationsfest. Jag ler för mig själv i källaren när jag konstaterar att jag tänker som en skolbok. Målinriktad projektstyrning undgår pappersinsamlingsdöden, läggs i en plastficka och får följa med till mitt nya hem.

om medianen

I den senaste reklamen för att få folk att börja läsa till ingenjör på Kungliga tekniska högskolan berättar journalisten Fredrik Strage vad han hade velat göra om han blivit ingenjör. Han drömmer om att ha uppfunnit självknytande skor och en teleportör. Så vad hade jag själv gjort?

För jag blev aldrig ingenjör. Och allt är mina mattelärares fel. Det är i alla fall så det känns. Varför lyckades ingen inspirera mig att tycka om matte? Varför är jag så pinsam att jag alldeles nyss har insett det rakt igenom genialiska med medianvärde i jämförelse med medelvärde? Mina sambor lyfte förstrött på ett halvt ögonbryn när jag nästan 30 år gammal exalterat förklarade att jag har upptäckt medianen. Andra upptäcker snowboarding, hip hop eller facebook. Jag greppar världens enklaste årskursåttagrej femton år senare.

Jag misstänker starkt att det började med att jag inte förstod vad tredjegradsekvationer, derivata eller kosinus skulle användas till. För ärligt talat, jag har aldrig använt någotdera utanför mattelektionen. På lektionerna räknade jag snällt mina tal och lärde mig det jag skulle till proven men fick aldrig någon aha-upplevelse, förstod aldrig hur det jag lärde innantill skulle tillämpas.

Med tanke på att min högstadieklass var så dampig att rektorn periodvis övervakade mattelektionerna för att läraren skulle kunna undervisa har jag viss förståelse för lärarens preferens för de mer akuta problemen än min brist på halleluja-moments i fråga om algebra. Men bara viss. Antagligen fick en massa av de andra eleverna treor på bekostnad av min uteblivna femma. Jag står till fullo för det rågade måttet bitterhet och egoism som jag känner när det gäller min i efterhand konstruerade kraschade karriär inom matematiken.

Så om jag hade fått göra om? Hade jag blivit ingenjör då? Det är ingen omöjlighet, men jag är knappast säker. Det finns så fantastiskt många vägar och så lite tid. Jag har väldigt svårt för att tänka vad skulle jag ha blivit annars? För vad är jag egentligen? Ganska ung fortfarande. Helt övertygad om att jag ska hinna med massor av spännande saker – om jag, som det så fint heter, får ha hälsan.

Hade jag blivit ingenjör hade jag helt klart sysslat med att bygga saker. Slott, vägar och städer. Eller praktiska lagom stora lägenheter med rejäla kök och bra förvaringsutrymmen under varumärket median.