om trängsel i härbärget

Al Gore fick Nobels fredspris 2007. Emil Jensen fick både Malmö stads miljöpris och Rebells fredspris. Båda kämpar aktivt för hållbar utveckling. Och vad är det som svenska folket ska packa upp i kväll?

Jo, GPS-navigatorer en masse så att de kan okynnesköra bil hela julhelgen.
Guld, rökelse och myrra i all ära. Men ska vi tro reklammakare och handelns profitörer är det helt andra saker som gör julen god. Linda Skugge förbereder julafton redan i oktober kan vi läsa på löpsedlarna. Tunnelbanan är full av guldsmedernas och underklädesbutikernas generösa erbjudanden om delbetalning. Elektronikförsäljarna har annonserat om ”räntefritt till i påsk” i flera veckor.

Och däremellan kommer fastanÖ som tenderar bli ganska lång i familjer där klapparna köps på avbetalning. Sifo rapporterar att det folk helst av allt vill hitta under granen är personliga upplevelser.

Ändå spås julhandeln för elfte året i rad att överträffa sig själv. Den förmodade ökningen med 7,5 procent jämfört med förra året innebär decembershopping för totalt 6700 kronor per svensk. En hisnande summa för mig som trots hyfsad lön kanske lägger en tusing sammanlagt på klappar. En fullkomlig otänkbarhet för den ensamstående trebarnsmamman. Och för pensionären som efter nyår ska betala halva pensionen i så kallad uppskovsavgift på grund av hon en gång råkade sälja villan och flyttade till en handikappanpassad tvåa.

Det är alla oss som Svenskt näringsliv vill åt i annonskampanjen som de senaste veckorna kritiserat LAS och uppmanat läsarna att ”inte underskatta konsumtionen”. Det är fint att köpa.

Så nog kommer det att vara många som i kväll försöker döva den bittra smaken av skuldbelastning med ett par extra snapsar. Skål för att barnbarnen fått x-box. Skål för att frun fått diamanter. Skål för att den ohängde sonen fått sin GPS. Skål för att den som är satt i skuld är den finaste tomten.

Köttfuskaffären till trots gissar jag att det har köpts rikliga mängder färs att trilla köttbullar av också i år. Nya pappstjärnor och sjuarmat i fönstren, knäckkok på spisen. Att titta på Kalle Anka kostar 52 öre i el. Under december är elförbrukningen dubbelt så hög som i juli. Vi köper också när vi tror oss softa i soffan. Frivilligorganisationens uppmaning om att köpa en get till en familj i Kenya står sig slätt i kampen mot kalvsylta, skinka och hackekorv. Här ska borden digna så att det inte finns risk för tabellras.

Rekordhandel eller ej. För många kommer julen att smaka bittermandel. Ända till påska. Och det finns fortfarande inte plats för alla i härbärget.

om ring P1

Att lyssna på Ring P1 en vardagsmorgon får mig att tänka precis som Mark Levengood brukar säga i fråga om rasisters uttalanden: Om Sveriges televisions dramaavdelning hade skrivit sådana repliker hade de inte uppfattats som trovärdiga. Men P1 är på riktigt och slår tv med hästlängder:

”Det är verkligen viktigt att alla får säga vad de vill, jag är helt och hållet för yttrandefrihet. Ja, alltså, för alla utom araber då.”
”Nej, ta och skaffa en riktig kvinna från Thailand som kan sköta män, barn och hem så slipper ni feministsubborna som bara djävlas med allt och alla.”
”Könsneutrala äktenskap går mot skapelseordningen. Det är att peta i guds ögon, att dra olycka över vårt land.”

Det fina med Ring P1 är att alla får framföra sin åsikt och att alla kan höra dem. Yttrandefrihet är programmets signum.

I USA finns grupperingar som verkar för att förhindra spridning och läsning av böcker som de av olika anledningar finner olämpliga. Genom historien har de fått igenom sina krav fler gånger än vi vill veta. Bland böckerna som genom tiderna censurerats, förbjudits eller varit föremål för vild diskussion finns inte helt oväntat Nabokovs Lolita och Slakthus nummer fem men även böcker som Rödluvan (sägs bidra till fylleri) och Alice i underlandet (anses uppmana till onani). Moderna favoriter på listan saknas förstås inte. Harry Potter sägs främja satanism och minska respekt för överheter.

Ibland går det dock inte vägen för censurivrarna och i år har en kvinna vägrat att lämna tillbaka en bok till biblioteket med motiveringen att den är pornografisk och att hon anser att den inte bör finnas för allmän utlåning. Boken handlar som sexualundervisning.

Den brittiska liberala dagstidningen The Independent har gjort en insats för att sprida omdiskuterat material med en något djärvare och coolare klassikersatsning än Expressen. De lät tidigare i år ge ut och sälja nyutgåvor av klassiker men valde endast böcker som en gång varit förbjudna.

I höstas gick jag till Kulturen i Lund på en fantastisk fotoutställning. Snyggt arrangerade bilder på temat sexskildringar men mil ifrån kioskporren - som jag för min del upplever som betydligt mer stötande. Döm om min förvåning när jag senare kunde följa en debatt där folk förfasade sig över bilderna från utställningen som också vandaliserades.

Så vilka är vi att bestämma vad som väcker anstöt? En rondellhund, en bil med porr-reklam på taket, Harper Lees prisbelönta klassiker Dödssynden eller Rödluvan? Jag vet vad jag tycker, men jag sätter mig inte över andra. Så länge också jag får säga mitt.

om att släpa andras flyttlådor

Min vän Sofia skulle gå på bröllop. Som present skulle brudparet få dra lott om olika tjänster att nyttja i framtiden. Någon erbjöd sig att sitta barnvakt, en annan att städa hos brudparet. Så kom någon på att en av kamraterna kunde lova att bistå med flytthjälp. Då protesterade Sofia som verkligen hatar att flytta. Det skulle hon inte ha gjort. Allas blickar vändes mot henne. ”Du är ju deras kompis, du måste ju ändå hjälpa till när de ska flytta.”

Så lyder ett oskrivet elfte bud: Hjälp den som ska flytta eller var paria - välj själv. Precis som Sofia är jag förundrad och motvalls. Måste jag verkligen hjälpa till att flytta? Är det i tjänsten flytthjälp som det bevisas vilka de riktiga vännerna är?

För min del skulle det aldrig vara något problem att laga middag och åka till andra sidan stan för att leverera den till en sjuk vän. Jag skulle aldrig tveka att ta ett samtal när som helst på dygnet. Förtroenden bevarar jag som den tystaste av murar. Men - jag drar mig för att släpa flyttlådor om det inte är en krissituation.
Och nej, en back öl och pizza är ingen kompensation för att kånka saker i runda trappor fem våningar. Gud förbjude alla former av alkoholintag i samband med att jag ska balansera mig själv och värdefulla prylar i en okänd trapp.

Således förutsätter jag inte heller att alla jag känner ska hjälpa mig att flytta. Jag är rent av extremt nöjd med vissheten om att vänner med förkärlek för att dribbla eller jonglera aldrig ska bära några av de älsklingsprylar som jag är rädd om. Mitt hem vimlar knappast av dyrgripar, men jag har valt mina saker med omsorg. Jag vågar inte ens tänka på hur en framtida vänskap skulle se ut med nån som lyckats tappa pianot. Än mindre vågar jag fantisera om ifall jag själv skulle bli ersättningsskyldig efter att ha råkat förstöra någon annans släktklenoder.

Jag räknar inte med att alla i vänkretsen ska hålla tal på mina födelsedagar. Dessutom räcker det gott och väl att den som tycker tal är kul gör det nån gång då och då. Det är inte till alla som jag ringer när jag är ledsen och jag tar inte illa upp för att vissa kompisar inte vill hänga med på karaoke. När någon ska flytta står jag mer än gärna för lunchen till alla som burit.

Visst har jag flyttat åt vänner. Och visst har jag fått flytthjälp. Men trots att jag avskyr att dansa skulle jag hellre bjuda ett brudpar på valfri svängom än en heldags flytthjälp. Nästa gång jag själv flyttar ska det bli ett sant nöje att anlita flyttfirma. Gissar att både jag och flyttarbetarna får flunsan och att jag tvingas ringa och be alla jag känner om hjälp.

om högklackat

Jag tar tåget från Malmö till Helsingborg en söndagsmorgon. I Lund går två tjejer på och sätter sig mittemot. De kommer av klädsel och småprat att döma direkt från gårdagskvällens fest.

”Snälla pappa, kan du inte hämta oss vid tåget, det regnar och vi fryser”, ringer de och bönar till en säkerligen helgtrött fader. Jag misstänker att pappan för sig själv muttrar att de minsann inte frös kvällen innan, men flickornas nöjda miner låter mig förstå att han ger med sig och är på väg att sätta sig i bilen.

Den ena tjejen har tagit av sig de högklackade lackskorna. Hon gnider hälen försiktigt och genom nylonstrumpan där en maska gått syns ett rejält köttsår där skon skavt. Trots att mina tassar är varma och lena i fotriktiga allväderstövlar kan jag minnas att mina hälar såg ut just sådär en skolavslutning på gymnasiet. Den som vill vara fin får lida pin. Och gymnasietjejer vill vara fina. Det är med köldargumentet, inte köttsårsargumentet, de ber sina pappor om skjuts.

Några dagar senare ser jag en dokumentär från Kina. Ett föräldrapar har skuldsatt sig två årslöner för att få råd med dotterns plastikoperationer. Hon har bland annat förlängt näsan, förminskat ögonlocken och förstorat bröst och rumpa. Mamma och pappa som bor i en tvåa säger att det var värt varje krona, nu är ju dottern vacker och skönhet kan inte mätas i pengar.

Till 2003 var skönhetstävlingar förbjudna i det kommunistiskt styrda Kina. Nu står landet gärna värd för internationella tävlingar som Miss World.
Dokumentären rapporterar från en av de byar där den äldre generationen kvinnor fortfarande har fötter som i deras barndom böjdes och knäcktes för att göras så små som möjligt. De små klumpfötterna är inte ens 10 centimeter långa och lindas för att göra sig i små broderade skor av sammet.

En av de äldre som får veta att den senaste trenden bland unga kinesiskor är att förlänga smalbenen undrar om det är som det var för henne - för att de inte blir gifta annars. Men det är med jobbargumentet som många operationer görs. Alla vill ha vackra anställda.

I de glädjerika sköna är det okej att gå på stylthöga klackar som förvandlar fötterna till öppna köttsår, men inte att förlängningsoperera smalbenen.
Vi förfasas i tv-soffan över skönhetsingreppen men samtidigt kan inte jag säga var en klockren gräns går för vad som är okej. Vem är jag att avgöra?
För egen del tar jag chansen, med mina dryga en och en halv meter över marken känner jag ingen fruktan för att inte bli gift eller få behålla jobbet.

om att vara räddare än nånsin

1955 undersökte Forskningsgruppen för samhälls- och informationsstudier, FSI, för första gången svenska folkets missnöjesnivåer. 13 procent av de tillfrågade instämde i påståendet ”det finns olidliga förhållanden” i Sverige. Krigen var över, motboken avskaffad, folkhemmet hade byggts med hjälp av egnahemslån och införandet av folkpension. Framtidstro och hopp härskade.

När samma undersökning upprepas femtio år senare anser nära två tredjedelar av svenskarna att det finns olidliga förhållanden i landet. Rent statistiskt har vi det förstås betydligt bättre i dag. Sjukförsäkring, arbetslöshetskassa, fem veckors semester, lagstiftning som ger rätt till personlig assistans för en stor grupp utsatta och föräldraförsäkring för alla är bara några exempel på vad nittonhundratalets andra hälft fört med sig i socialpolitiska konkreta förändringar.

Så vad är det som gör att folks oro och svartsyn uppenbarligen växt? Är vi extrempessimister som har fått det för bra eller kanske helt enkelt bättre informerade och har större kunskap i dag?
Trots att vi sägs leva i ett kunskapssamhälle har vi faktiskt inte särskilt bra koll på det fantastiska framåtskridande som ägt rum. I en opinionsundersökning från Demoskop visade sig de högst utbildade ha sämst kunskap om levnadsstandardutvecklingen i ett globalt perspektiv. Exempelvis trodde tre fjärdedelar av de tillfrågade att fler människor lever i svår fattigdom i dag jämfört med 1980. I själva verket har andelen halverats.

Ändå känns statistiken någorlunda förståelig när ett större historieperspektiv och ett getöga på medierapporteringen finns med. De förändringar som skedde under åren efter andra världskrigets slut saknar motsvarighet. På femtiotalet fanns fortfarande fattigvården dit de minst bemedlade kunde vända sig. Men på de ynka tre åren 1947-50 minskade andelen som behövde nyttja sig av instansen från 16 till 7 procent.
I dag uppskattar Statistiska Centralbyrån att ungefär vart femte hushåll är bidragsberoende. Sätt femtiotalets rekordsnabba utvecklingstakt bredvid nittonhundranittiotalets svångremspolitik, effektiviseringarna av vårdapparat, byråkrati och informationsförmedling - klart att det inte framstår som någon guldålder 2007. Vi är räddare än nånsin och ändå kan ingen tryggare vara.

om trygghet

Paniklarm igen. Den här gången är det rött kött som utgör faran. Max ett halvt kilo i veckan gäller om vi ska tro forskarna. Lyd, annars blir det cancer. Jag tänker att Atkinskonsulterna kommer att gå i taket. Sen läser jag att forskarna har funnit övertygande bevis för att den som håller vikten, motionerar regelbundet och inte röker minskar risken för att drabbas av cancersjukdomar. Då skrattar jag bara. De råden kunde vilket dagisbarn som helst gett.

Det är bara ett par dagar sedan jag på lunchen gick förbi löpsedeln ”trötthet och värk kan vara okänd sjukdom” och hela vägen tillbaks till kontoret funderade på vad som inte skulle kunna vara en okänd farsot.

Enligt författaren David Eberhard är vi trygghetsnarkomaner. Vi vill ha statligt garanterad trygghet och en syndabock som kan ställas till svars om något inte går enligt planen. MEN - samtidigt som vi har blivit experter på att utkräva ansvar, begära kristeam och få skadestånd blir vi för helt egen hand allt fetare, kör bil oftare och dricker mer och mer alkohol. Blivande mödrars oro är kanske mest talande för de verkliga farorna, dem som vi helst blundar för:
- Jag drack ett glas vin och åt Brie de Meux förra helgen och nu visar graviditetstestet positivt. Har jag skadat mitt barn? Måste jag göra abort?

Min vän barnmorskan berättar att när hon har lugnat de uppjagade blivande mammorna pustar de rutinmässigt ut och unnar sig utan tvekan ett halvt kilo lösgodis och en liter cola om dagen under resterande delen av graviditeten.

I England rekommenderar läkarkåren max ett glas vin om dagen under graviditeten. Det är inte för att britter hatar sina barn eller för att brittiska läkare har undermålig utbildning. Rekommendationerna grundar sig snarare i att det inte finns bevis för att ett begränsat alkoholintag under graviditeten skulle skada fostret. Svenska läkare har läst samma studier, men i trygghetsknarkande anda drar de slutsatsen att det inte är bevisat att små mängder alkohol inte skulle kunna vara farligt.

Vilka riskbedömningar är vi egentligen beredda att göra själva? Vad kräver vi att få sanktionerat från någon som vi inbillar oss har auktoritet på området? Och vart tog det egna ansvaret vägen? För egen del gissar jag att det är samma forskare som skriver alkoholrekommendationer som kollar nitriter i korv. Och jag är ganska säker på att de då och då efter en arbetsdag tillsammans äter hamburgare, tar ett par öl och kanske till och med tjuvröker - fast förvissade om att vi alla ska dö och att trötthet och värk kan vara en okänd sjukdom.

om ett eget tjänstepensionskonto

Jag har en last. Unga svenska medelklassmammors bloggande om sin vardag fascinerar mig. Bloggarna innehåller information om husbygge, barnvagnar, maxtaxa, hushållsbudget, män som inte hjälper till hemma, matrecept och förlossningsdetaljer.
Lena skriver att det var synd att hennes kille missade Ellens första steg, han var ju på golfresa den veckan. Maria bloggar om att det är skönt när hennes man tar barnen till parken så att hon får städa radhuset i lugn och ro. Karin hoppade av sjuksköterskeutbildningen. Hennes Micke konstaterade att hon ändå inte kom att tjäna så mycket mer än hon gör nu som vårdbiträde och när de fick barn blev det ju ändå mest förmånligt och praktiskt att han jobbar och hon är hemma med Kevin.

Mest förmånligt? Krasst ekonomiskt, säkert. På kort sikt, definitivt. Praktiskt? Ja alldeles säkert för Micke som kommer hem till dukat bord och en badad och nattad Kevin på kvällarna. Men Karins pensionsgrundande inkomst? Och Kevins relation till sin pappa då? Räknas inte sånt?

Jag undrar när Lena senast åkte bort en vecka och när Marias man senast städade villan med två barn hemma samtidigt som han förberedde middagen. Kvinnorna som bloggar är mina hjältar, de kokar soppa på spik med vänstran samtidigt som de trollar gamla kläder till nya på symaskinen med högran. De är genomgående kungar på att ta hand om sina barn vilket är tur, för lika genomgående beskriver de sina partners, de frånvarande papporna.

Jag må vara patetisk, privilegierad och kapitalt okunnig om hur det är att vara förälder. Men min spontana önskan är att åka hem till dessa fantastiska mammor och berätta att så här behöver det inte vara, du måste inte ha det så här.
Du ska inte behöva be dina barns pappa om lov för att köpa scrapbookingklister och visa tacksamhet för att han tar barnen en eftermiddag när du träffar en kompis. Du kan skaffa dig en utbildning, tjäna dina egna pengar, få ett eget tjänstepensionskonto och samtidigt vara mamma.

Men så kan man ju inte lägga sig i andras liv. Det är förstås privat hur man väljer och varje familj vet väl bäst vad som funkar för den, eller?
Sällan. Jag sätter mig gärna på den högsta av hästar för jag vill bestämt hävda att det är en missuppfattning. Det så kallade privata valet har konsekvenser politiskt, men framför allt för bloggande hemmamammor. Så länge vård av frisk man i hemmet förtäcks i termer som vårdnadsbidrag och valfrihet finns en kvinnofälla att bekämpa.