om trygghet

Paniklarm igen. Den här gången är det rött kött som utgör faran. Max ett halvt kilo i veckan gäller om vi ska tro forskarna. Lyd, annars blir det cancer. Jag tänker att Atkinskonsulterna kommer att gå i taket. Sen läser jag att forskarna har funnit övertygande bevis för att den som håller vikten, motionerar regelbundet och inte röker minskar risken för att drabbas av cancersjukdomar. Då skrattar jag bara. De råden kunde vilket dagisbarn som helst gett.

Det är bara ett par dagar sedan jag på lunchen gick förbi löpsedeln ”trötthet och värk kan vara okänd sjukdom” och hela vägen tillbaks till kontoret funderade på vad som inte skulle kunna vara en okänd farsot.

Enligt författaren David Eberhard är vi trygghetsnarkomaner. Vi vill ha statligt garanterad trygghet och en syndabock som kan ställas till svars om något inte går enligt planen. MEN - samtidigt som vi har blivit experter på att utkräva ansvar, begära kristeam och få skadestånd blir vi för helt egen hand allt fetare, kör bil oftare och dricker mer och mer alkohol. Blivande mödrars oro är kanske mest talande för de verkliga farorna, dem som vi helst blundar för:
- Jag drack ett glas vin och åt Brie de Meux förra helgen och nu visar graviditetstestet positivt. Har jag skadat mitt barn? Måste jag göra abort?

Min vän barnmorskan berättar att när hon har lugnat de uppjagade blivande mammorna pustar de rutinmässigt ut och unnar sig utan tvekan ett halvt kilo lösgodis och en liter cola om dagen under resterande delen av graviditeten.

I England rekommenderar läkarkåren max ett glas vin om dagen under graviditeten. Det är inte för att britter hatar sina barn eller för att brittiska läkare har undermålig utbildning. Rekommendationerna grundar sig snarare i att det inte finns bevis för att ett begränsat alkoholintag under graviditeten skulle skada fostret. Svenska läkare har läst samma studier, men i trygghetsknarkande anda drar de slutsatsen att det inte är bevisat att små mängder alkohol inte skulle kunna vara farligt.

Vilka riskbedömningar är vi egentligen beredda att göra själva? Vad kräver vi att få sanktionerat från någon som vi inbillar oss har auktoritet på området? Och vart tog det egna ansvaret vägen? För egen del gissar jag att det är samma forskare som skriver alkoholrekommendationer som kollar nitriter i korv. Och jag är ganska säker på att de då och då efter en arbetsdag tillsammans äter hamburgare, tar ett par öl och kanske till och med tjuvröker - fast förvissade om att vi alla ska dö och att trötthet och värk kan vara en okänd sjukdom.

om ett eget tjänstepensionskonto

Jag har en last. Unga svenska medelklassmammors bloggande om sin vardag fascinerar mig. Bloggarna innehåller information om husbygge, barnvagnar, maxtaxa, hushållsbudget, män som inte hjälper till hemma, matrecept och förlossningsdetaljer.
Lena skriver att det var synd att hennes kille missade Ellens första steg, han var ju på golfresa den veckan. Maria bloggar om att det är skönt när hennes man tar barnen till parken så att hon får städa radhuset i lugn och ro. Karin hoppade av sjuksköterskeutbildningen. Hennes Micke konstaterade att hon ändå inte kom att tjäna så mycket mer än hon gör nu som vårdbiträde och när de fick barn blev det ju ändå mest förmånligt och praktiskt att han jobbar och hon är hemma med Kevin.

Mest förmånligt? Krasst ekonomiskt, säkert. På kort sikt, definitivt. Praktiskt? Ja alldeles säkert för Micke som kommer hem till dukat bord och en badad och nattad Kevin på kvällarna. Men Karins pensionsgrundande inkomst? Och Kevins relation till sin pappa då? Räknas inte sånt?

Jag undrar när Lena senast åkte bort en vecka och när Marias man senast städade villan med två barn hemma samtidigt som han förberedde middagen. Kvinnorna som bloggar är mina hjältar, de kokar soppa på spik med vänstran samtidigt som de trollar gamla kläder till nya på symaskinen med högran. De är genomgående kungar på att ta hand om sina barn vilket är tur, för lika genomgående beskriver de sina partners, de frånvarande papporna.

Jag må vara patetisk, privilegierad och kapitalt okunnig om hur det är att vara förälder. Men min spontana önskan är att åka hem till dessa fantastiska mammor och berätta att så här behöver det inte vara, du måste inte ha det så här.
Du ska inte behöva be dina barns pappa om lov för att köpa scrapbookingklister och visa tacksamhet för att han tar barnen en eftermiddag när du träffar en kompis. Du kan skaffa dig en utbildning, tjäna dina egna pengar, få ett eget tjänstepensionskonto och samtidigt vara mamma.

Men så kan man ju inte lägga sig i andras liv. Det är förstås privat hur man väljer och varje familj vet väl bäst vad som funkar för den, eller?
Sällan. Jag sätter mig gärna på den högsta av hästar för jag vill bestämt hävda att det är en missuppfattning. Det så kallade privata valet har konsekvenser politiskt, men framför allt för bloggande hemmamammor. Så länge vård av frisk man i hemmet förtäcks i termer som vårdnadsbidrag och valfrihet finns en kvinnofälla att bekämpa.

om att byta erfarenhet

Hela svenska folket vallfärdade för att få se och höra musikalen om min namne från Duvemåla. Alla vill veta hur Kristina packade koffertarna fulla med svenskklingande förnödenheter, samlade sin svältande familj, omsatte sitt hemman i kontanter, stoppade astrakanfröerna i handväskan och så slutligen tog båten till det stora landet i väst. Under en hundraårsperiod utvandrade 1,5 miljoner svenskar. Många av dem hamnade i Minnesota. Idag består runt 8 procent av Minneapolis befolkning av svenskättlingar.

I början av 1990-talet tvingades hundratusentals somalier fly från sitt hemland till följd av inbördeskrig och svält. Runt tjugotusen hamnade i Sverige. Lika många i Minnesota. Det är lätt att dra paralleller och leta gemensamma beröringspunkter. Men det vill vi inte. Vi är totalt ointresserade av ifall Nima Hersi från Mogadishu gjorde precis som Kristina men hundra år senare och med slutdestination västra Götaland. Tog Nima Hersi dessutom med sig lokala kryddor i packningen är vi noga med att poängtera att det inte får osa annat än husmanskost i vår trappuppgång och om det ska odlas vill vi inte att ogräset sprider sig till vår tagetestäppa.
Om somaliers vardag i Sverige vill vi inte läsa eller höra. Vi tror oss redan veta vad som finns att säga i ämnet och associerar till att våra skattekronor kanske används till ett integrationsprojekt vi inte tror på.

Det är ett faktum att somalier i Sverige har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden. Men arbetslösheten är inte nödvändig. Det visar forskning från Lunds universitet. Bland somalierna som kom till Minnesota har dubbelt så många sysselsättning som dem som hamnade i Sverige. De driver företag och står för en entreprenörsanda. Faktum är att nu börjar Sverige snegla västerut. Vad är det egentligen som funkar i Minneapolis?

Minnesotasomalier bjuds numera till Malmö för att hålla seminarier om sitt framgångsrika företagande i USA. Sakta börjar vi trots allt fundera på om det kan finnas någon hake i vårt svenska system som försvårar, inte enbart för den specifika gruppen somalier, utan för invandrare i stort. Hur kommer det sig annars att flera av de invandrargrupper som i USA har inkomster som är markant högre än snittamerikanens, i Sverige tjänar knappt 2/3 av vad en svensk gör?

Det finns aldrig ett enda rätt sätt att göra något på. Vi har alltid något att lära av andra. Ska vi byta grejer? Jag byter ett astrakanäpple mot en sambusa.

om att vara rik

Jag hör till jordens rikaste 15 procent. Det är åtminstone vad hemsidan Global Rich List, globala rikedomslistan, räknar ut på ett kick när jag fyllt i min månadslön. Så ställs den lätt provocerande frågan: Var du rikare än du trodde?
Svårt att svara på. Klart att det låter väldigt bra att tillhöra övre halvan och dessutom ligga högt upp. Samtidigt är jag väl medveten om att jag knappast är någon höginkomsttagare. Så jag jämför med Statistiska centralbyrån för att se hur det ser ut i ett svenskt perspektiv.

Det är krångligt att tolka och dra tvärsäkra slutsatser av statistik. Med tanke på min utbildning ligger jag under medel, troligen för att jag ännu är ganska ung. Men jämför jag med genomsnittssvensken tjänar jag redan en bra bit mer.
Tydligast syns det i en jämförelse med vad en svensk kvinna i snitt drar in per månad. Då känner jag mig betydligt rikare än jag trott.

Ändå tjänar jag som kvinna i min yrkeskategori fortfarande bara 87 procent av vad motsvarande man gör. När jag inser det känner jag mig inte fattig, inte lurad, men faktiskt aningen snuvad på konfekt. Tretton procentenheter är långt ifrån obetydliga när det gäller pension, sjukersättning och förstås för att få varje månads budget att gå ihop.

När SCB jämför lönerna i Sveriges tio vanligaste yrkesgrupper täcks 43 procent av alla kvinnor och 34 procent av alla män in i jämförelsen. I nio av de tio yrkesgrupperna tjänar män mer än kvinnor. Bara i gruppen grundskollärare tjänar svenskar lika mycket oberoende av kön. I gruppen vårdpersonal som är starkt kvinnodominerad tjänar män ändå i snitt en hundring mer i månaden.

Allt är relativt. Kvinnors insatser och lärdomar relateras till mäns, är aldrig samma eller lika, alltid lägre värderade i det stora. Vi är rika på erfarenheter, vänner, kunskaper och färdigheter. Det är det som gör att kvinnor ofta får höra hur duktiga och oumbärliga de är, hur bra det är att de kan ställa upp efter stängning, hur mycket det där lilla extra betyder. Inte nog med att ansträngningarna på det betalda arbetet inte syns i lönekuvertet, kvinnor jobbar dessutom 14 timmar mer obetalt än män varje vecka. Faktum är att forskare kunnat visa att medan mäns puls sjunker när de beger sig från jobbet stiger kvinnornas. Då börjar det andra passet, det obetalda.

Var jag rikare än jag trodde? Kanske i det globala perspektivet där jag får veta att jag för en femtiolapp kan bära hem 15 ekologiskt odlade äpplen till mitt kök - eller köpa 25 äppelträd till bönder i Honduras. På hemmaplan är jag fortfarande i väntan på rättvisa, frihet och bröd. Allt är relativt.

om att landa mot asfalt

Det är måndag kväll och bussen far förbi precis när jag kommer ut från jobbet. Jag sätter lurarna i öronen för att promenera till nästa hållplats. Det är precis så patetiskt och melodramatiskt som det verkar. Mörkret faller. Laakso sjunger falskt om våndan över deprimerande saker som Västerbron kan få en att tänka på. Och jag inser att det är på Västerbron jag går. Då börjar jag gråta. Bara några kvarter bort sitter tre minderåriga häktade för att ha misshandlat en jämnårig till döds på en fest som ägde rum ytterligare några kvarter bort. Jag går och går och gråter och gråter.

Nu är det mer än tio år sedan jag kom till skolan en måndagsmorgon och fick veta att min klasskamrat hade mördats på skolgården av två av dem vi kände som hans vänner. Det var i november och varje år när det drar ihop sig mot höst minns jag ofrivilligt precis hur det var. Jag går på Västerbron och tänker att det är måndag och att i morse kom några till skolan och fick veta. De ska minnas varje höst, varje oktober.

Precis som då rapporterar medierna förfärat. Reinfeldt beklagar och säger sig vara oroad över den senaste tidens händelser som han kallar tonårsvåldet. När min skola var paralyserad 1994 talade man om videovåldet. Och statsministern har tveklöst fel, precis som politikerna hade då. Enligt Brottsförebyggande rådet finns ingen trend som tyder på ökat våld bland unga de senaste 20 åren. Tonåriga flickor utsätts inte för våld i någon större utsträckning alls. Det är pojkar. Och det är nästan utan undantag berusade pojkar med missbruk eller psykiska problem som utsätter andra pojkar för våld. Nästan undantagslöst är gatuvåldet, som till skillnad från sina hitte-på-kusiner är ett faktum att ta på största allvar, kopplat till alkoholintag. Ropen på ett regeringsprojekt: pojke skallar med rätta.

Flickor planerar för en kväll på stan för att undvika att råka illa ut. Inte för snygga underkläder eller för kort kjol, ingen väska som är lätt att rycka och om, gud förbjude, någon försöker ta nåt från dig: ge den allt den vill ha. Efter att en gång mirakulöst ha vunnit ett slagsmål mot en person som försökte stjäla min kamera är jag noggrann med att upprepa mitt mantra som kommit att symbolisera faran i att ge sig in i diskussion i en potentiellt våldsam situation: ge bort kameran. Det är ett billigt pris för att behålla livet.

Jag vet inte om pojken på Kungsholmen hade någon kamera att förhandla med förra lördagen. Och jag vet inte hur det känns att sitta i en cell på Kronoberg och begrunda en helg som kommit att förändra ens eget och många andras liv. Vad jag vet är att ytterligare ett huvud har landat mot höstlöv och asfalt för att för sista gången någonsin landa.

om att vara grym på att käfta

"Begrav mig med öppen mun så jag får fortsätta skrika till sista sekund." Det var på Hultsfred som jag haltade runt med en stukad tass. Svängiga rytmer lockade mig till ett av tälten nere vid vattnet. Navid Modiri och gudarna krävde ordet.

Jag har alltid fått höra att jag pratar för mycket. Varje kvartsamtal under min skoltid behandlade det faktum att jag var tämligen talför. I efterhand kan jag fråga mig om jag verkligen var så värst pratsam eller om jag i själva verket var så illa tvungen att höja rösten i ett kaotiskt klassrumsklimat.

Från skoldag ett placerades jag bredvid någon av de så kallade stökiga pojkarna i klassrummet. Jag vågar lova att jag är ytterst normalbegåvad, men jag lärde mig under skoltiden att bli högeffektiv, att arbeta under stress med många moment samtidigt. Jag lärde mig att ha många bollar i luften, analysera omgivningen, läsa trots kaos och att kräva ordet. De duktiga killarna brukade placeras i en egen bänkgrupp där de avskilt kunde fokusera på endast sin egen inlärning. De brukade få räkna i extramatteboken.

Självklart fanns det aldrig tid för någon lärare att stimulera mig att gå på de svårare talen, förstå experimenten i kemi eller öva bollsport. Hur skulle det ha gått till? Jag jobbade ju klart med allt jag skulle, hjälpte andra hinna med det nödvändigaste och läste sen en bok medan lärare och stödlärare hade fullt upp med att hjälpa dem som inte kunde läsa, dem som inte kunde svenska, dem som bara kunde slåss och dem som skrek "kom hit din jävla bög så ska jag slå ihjäl dig" till den kvinnliga matteläraren. Fastän jag var grym på att såga och hyvla hade jag syslöjd på högstadiet. Det var av självbevarelsedrift. För att få en paus från killarna "valde" jag att virka fast jag hatade det.

Flickor LÄR sig andra färdigheter än pojkar i skolan. Vi blir grymma på att läsa snabbt och effektivt, jobba i stökiga miljöer och hantera många problem samtidigt. Vissa lär sig tidigt att vara tysta för att undvika gruff. Andra av oss kämpar på för att faktiskt bli hörda. Allt detta medan pojkar blir duktiga på att räkna, jobba intensivt med ett problem i taget, klura på teoretiska frågeställningar och vara vana vid att få uppmärksamhet. Sen kallar samhället det för "läggning" och tror att det är naturligt att män pluggar till civilingenjörer och kvinnor är bra på omvårdnad.

I dag är jag grym på att käfta, analysera och strukturera. Språket är mitt verktyg, munnen mitt redskap. Däremot har jag glömt hur kvinna räknar ut volymen på en cylinder och kan inte laga en cykelpunktering.

om tv-licens

De folkvalda hamnar i blåsväder när deras synder hamnar i rampljuset. Jag skulle bli en dålig politiker. Länge betalade jag ingen tv-licens. Först hade jag ingen tv. Sen var jag en snål student. När Radiotjänst ringde lät jag bli att svara för att slippa ljuga. Den enda gång jag svarade när de ringde hade teven faktiskt gått sönder. Och sen förträngde jag lappen som kom i brevinkastet när jag väl hade teve. Sen gick den också sönder för jag hade alltid fallfärdiga apparater. Jag hade skygglapparna på och låtsades som ingenting. Som studenter i allmänhet utvecklade jag en avancerad förträngningsmekanism just ifråga om tv-licens. Ungefär som många känner inför cancer eller svältkatastrofer: det angår inte mig.

Senast Radiotjänst ringde på i min gamla bostad var jag nyhemkommen från en lång utlandsvistelse. Självfallet hade det uppmärksammats i registren att jag plötsligt ändrat folkbokföringsadress och vem skulle väl vilja hälsa mig välkommen hem om inte Radiotjänst? Jag var fortfarande jetlaggad och låg på soffan och sov. Min känsliga nos vädrade dock helt korrekt när det plötsligt plingade på dörren. Det var nästan som en uppenbarelse att tassa fram till dörren och mycket riktigt se en portföljnisse fylla i ett kort som damp ner mellan mina strategiskt särade ben - för att de inte skulle synas om han kikade genom brevinkastet. Jag hade inte ens en tv i lägenheten insåg jag sen.

Det var liknande vibbar jag fick när det ringde på dörren häromkvällen. Ensam hemma och inget planerat. Dessutom relativt nyinflyttad. En man med papper i handen kunde skönjas genom kikhålet. Trots licensradarn öppnade jag. Jag sa: hej. Mannen sa: Är det du som är Kristina? Jag sa: nej.

Jag sa nej. Jag ljög. Och jag har ingen rimlig förklaring. När mannen lätt konfunderad sa att han var där för att godkänna Kristina som hyresgäst kovände jag och lyckades på nåt underligt sätt få fram att jo, visst, jag är jag. Kristina alltså.

Jag är så dödligt pinsam. Det är faktiskt inte rimligt att instinktivt ljuga för att slippa betala något som alla ska och bör. Jag har inga ursäkter, jag ville genast ta mitt straff och var på väg att ringa Radiotjänst och ange hushållet när mannen gått. Döm om min lättnad när min sambo, tillika kontraktsinnehavare, berättade att vi redan betalar tv-licens.

Mina potentiella kids ska få vänja sig vid Radiotjänstfolk sådär som andra vänjer sina barn vid hundar och poliser för att de inte ska vara rädda. Att betala licens ska bli coolt. Dessutom har jag bekänt mina synder i tidningen. Kan jag bli minister nu?