om att vara grym på att käfta

"Begrav mig med öppen mun så jag får fortsätta skrika till sista sekund." Det var på Hultsfred som jag haltade runt med en stukad tass. Svängiga rytmer lockade mig till ett av tälten nere vid vattnet. Navid Modiri och gudarna krävde ordet.

Jag har alltid fått höra att jag pratar för mycket. Varje kvartsamtal under min skoltid behandlade det faktum att jag var tämligen talför. I efterhand kan jag fråga mig om jag verkligen var så värst pratsam eller om jag i själva verket var så illa tvungen att höja rösten i ett kaotiskt klassrumsklimat.

Från skoldag ett placerades jag bredvid någon av de så kallade stökiga pojkarna i klassrummet. Jag vågar lova att jag är ytterst normalbegåvad, men jag lärde mig under skoltiden att bli högeffektiv, att arbeta under stress med många moment samtidigt. Jag lärde mig att ha många bollar i luften, analysera omgivningen, läsa trots kaos och att kräva ordet. De duktiga killarna brukade placeras i en egen bänkgrupp där de avskilt kunde fokusera på endast sin egen inlärning. De brukade få räkna i extramatteboken.

Självklart fanns det aldrig tid för någon lärare att stimulera mig att gå på de svårare talen, förstå experimenten i kemi eller öva bollsport. Hur skulle det ha gått till? Jag jobbade ju klart med allt jag skulle, hjälpte andra hinna med det nödvändigaste och läste sen en bok medan lärare och stödlärare hade fullt upp med att hjälpa dem som inte kunde läsa, dem som inte kunde svenska, dem som bara kunde slåss och dem som skrek "kom hit din jävla bög så ska jag slå ihjäl dig" till den kvinnliga matteläraren. Fastän jag var grym på att såga och hyvla hade jag syslöjd på högstadiet. Det var av självbevarelsedrift. För att få en paus från killarna "valde" jag att virka fast jag hatade det.

Flickor LÄR sig andra färdigheter än pojkar i skolan. Vi blir grymma på att läsa snabbt och effektivt, jobba i stökiga miljöer och hantera många problem samtidigt. Vissa lär sig tidigt att vara tysta för att undvika gruff. Andra av oss kämpar på för att faktiskt bli hörda. Allt detta medan pojkar blir duktiga på att räkna, jobba intensivt med ett problem i taget, klura på teoretiska frågeställningar och vara vana vid att få uppmärksamhet. Sen kallar samhället det för "läggning" och tror att det är naturligt att män pluggar till civilingenjörer och kvinnor är bra på omvårdnad.

I dag är jag grym på att käfta, analysera och strukturera. Språket är mitt verktyg, munnen mitt redskap. Däremot har jag glömt hur kvinna räknar ut volymen på en cylinder och kan inte laga en cykelpunktering.

om tv-licens

De folkvalda hamnar i blåsväder när deras synder hamnar i rampljuset. Jag skulle bli en dålig politiker. Länge betalade jag ingen tv-licens. Först hade jag ingen tv. Sen var jag en snål student. När Radiotjänst ringde lät jag bli att svara för att slippa ljuga. Den enda gång jag svarade när de ringde hade teven faktiskt gått sönder. Och sen förträngde jag lappen som kom i brevinkastet när jag väl hade teve. Sen gick den också sönder för jag hade alltid fallfärdiga apparater. Jag hade skygglapparna på och låtsades som ingenting. Som studenter i allmänhet utvecklade jag en avancerad förträngningsmekanism just ifråga om tv-licens. Ungefär som många känner inför cancer eller svältkatastrofer: det angår inte mig.

Senast Radiotjänst ringde på i min gamla bostad var jag nyhemkommen från en lång utlandsvistelse. Självfallet hade det uppmärksammats i registren att jag plötsligt ändrat folkbokföringsadress och vem skulle väl vilja hälsa mig välkommen hem om inte Radiotjänst? Jag var fortfarande jetlaggad och låg på soffan och sov. Min känsliga nos vädrade dock helt korrekt när det plötsligt plingade på dörren. Det var nästan som en uppenbarelse att tassa fram till dörren och mycket riktigt se en portföljnisse fylla i ett kort som damp ner mellan mina strategiskt särade ben - för att de inte skulle synas om han kikade genom brevinkastet. Jag hade inte ens en tv i lägenheten insåg jag sen.

Det var liknande vibbar jag fick när det ringde på dörren häromkvällen. Ensam hemma och inget planerat. Dessutom relativt nyinflyttad. En man med papper i handen kunde skönjas genom kikhålet. Trots licensradarn öppnade jag. Jag sa: hej. Mannen sa: Är det du som är Kristina? Jag sa: nej.

Jag sa nej. Jag ljög. Och jag har ingen rimlig förklaring. När mannen lätt konfunderad sa att han var där för att godkänna Kristina som hyresgäst kovände jag och lyckades på nåt underligt sätt få fram att jo, visst, jag är jag. Kristina alltså.

Jag är så dödligt pinsam. Det är faktiskt inte rimligt att instinktivt ljuga för att slippa betala något som alla ska och bör. Jag har inga ursäkter, jag ville genast ta mitt straff och var på väg att ringa Radiotjänst och ange hushållet när mannen gått. Döm om min lättnad när min sambo, tillika kontraktsinnehavare, berättade att vi redan betalar tv-licens.

Mina potentiella kids ska få vänja sig vid Radiotjänstfolk sådär som andra vänjer sina barn vid hundar och poliser för att de inte ska vara rädda. Att betala licens ska bli coolt. Dessutom har jag bekänt mina synder i tidningen. Kan jag bli minister nu?

om mansskatt

Det är bara en tidsfråga innan ropen efter mansskatt kommer att skalla igen. Senast frågan togs upp till diskussion gick debatten het. Tanken med Gudrun Schymans motion till riksdagen var enkel och god i grunden; på ett strukturellt plan är kvinnor förfördelade och män privilegierade i samhället.

Fenomenet kallas könsmaktordning och underordnar och diskriminerar kvinnor. Därför bör män betala högre skatt enligt samma logik som att vi har en progressiv beskattning för att utjämna klasskillnader. Det raljerades och blev dålig stämning till både vänster och höger.

Nyligen presenterade UD en rapport som visar svart på vitt att män inte bara tjänar mest, lättare får jobb och slår - på varandra och andra. Män är också de största miljöbovarna. De står för majoriteten av elektronikinköp, reser mer, äter mer kött, köper mest bensin och kör inte mindre än tre fjärdedelar av Sveriges bilar. Men inte nog med att kvinnor bidrar i mindre utsträckning till miljöproblem, de drabbas oftast hårdare av de konsekvenser som följer.

I USA har begreppet miljörättvisa etablerats och måste tas hänsyn till vid samhällsplanering och byggprojekt. Miljörättviseaspekter belyser vilka som drabbas av ett projekts miljökonsekvenser i relation till vilka som genererar desamma.
Ett spännande exempel på något som skulle hamna högt på miljörättviseskalan finns på nära håll. Bedömare menar att ett projekt som tar miljörättvisehänsyn och därigenom också blir en jämställdhetsreform av mastodontslag är de trängselavgifter som nyligen införts i Stockholm. Resurser kanaliseras direkt från bilister (besuttna män) i egna suvar till kollektivtrafiknyttjarna (lågavlönade kvinnor).

Jag kan knappast skryta med att vara någon egentlig miljöaktivist, jag väljer närproducerat snarare än ekologiskt och duschar gärna länge. Men jag har i alla fall snålspolande kranar och även om jag gillar teknik och resor kör jag nästan aldrig bil.

Däremot är jag minst sagt intresserad av jämställdhetsfrågor och det är därför något av en aha-upplevelse att se hur svart på vitt miljöfokus kan vara en jämställdhetshandling i sig självt. Hade infrastruktursatsningar gjorts utifrån kvinnors perspektiv hade det handlat om kollektivtrafik snarare än mitträcken för att förhindra motorcykelolyckor.

Mansskatt är en knivig fråga. Det är svårt, och ibland vanskligt att ställa grupper mot grupper. Men det är inte utan att jag morrar när jag trängs på den skållheta bussen som köar bredvid luftkonditionerade bilar i vilka det sitter en kostymnisse i varje.

om 20 kilon ägodelar

20 kilon. Mer än så är det inte tillåtet att ta med på en studentflygbiljett till någon av världens spännande delar. Så varje gång som jag tillfälligt har bosatt mig någonstans har jag fått prioritera noga.

Nästan alltid följer ett örngott med i packningen, ett som kan dofta av det gamla invanda sköljmedlet och påminna om hemma när man är lite ensam och ska sova nånstans där ljuden, ljusen och lukterna är nya.

Så det känns lite ovant när jag mitt i sommaren får veta att arbetsmarknadens irrvägar ska föra mig sisådär halvlångt. För långt för att ta med allt. För nära för att bara ta de tjugo och köpa nytt på plats. Hur väljer och vrakar man så att man får med rätt saker? Jag vet ju att jag kan känna mig hemma också med bara de mest älskade ägodelarna i en ryggsäck. Likväl älskar jag mina böcker, pianot och den röda soffan.

Jag har i alla fall gjort ett försök. Valt, packat, donat, valt bort, städat, valt om och så slutligen lastat den gamla bilen överfull för avfärd. Innan jag får flytta in där jag faktiskt ska bo ska jag kampera i en väns vardagsrum ett par veckor. Jobbigt igen. Välja vad som behövs så där på daglig basis när saker och ting inte är packade enligt 20-kilosprincipen.

Men nästan innan jag börjat fundera på vilka av mina ägodelar som finns var, har jag kommit över vad det är jag kan tänkas sakna. Möjligen gruffar jag en stund över att den stora lådan med alla sjalar står underst i en hög på nya stället. Men det är övergående omedelbums, då jag erbjuds att använda vilken halsduk jag vill av dem som finns i hallen där jag tillfälligt placerat ungefär 15 par skor. Jag känner mig genast välkommen i ett hem där devisen är att det alltid finns stjärterum. Också för mina skor.

Så börjar jag vänja mig vid att ha livet i två jätte-IKEA-kassar, en resväska samt en gigantisk blå plastback med alla badrumsprylar som de jag bor med, döpt till apoteket. Men vips är det dags att flytta in på nya stället. Det är bara tvåhundra meter dit och jag får tipset att transportera mina ägodelar med hjälp av ett sämre begagnat barnvagnsunderrede.

I området som har gott om studentbostäder höjer ingen på ögonbrynen när en svettig jag, och en överlastad gammal barnvagn, agerar flyttfirma en tidig septemberkväll. Det kanske är ett vanligt flyttsätt här, tänker jag. När jag kommit på plats med de prylar jag packade ner för två veckor sedan förvånas jag över vad jag tagit med. Får se om jag packar upp allt. Ett örngott måste jag i alla fall leta upp innan jag somnar i kväll. I övrigt tror jag att man klarar sig rätt bra med 20 kilon genom livet.

om kökshyfs

Var och varannan kväll äter mina sambor och jag kokosfyllda ugnsstekta äpplen med vaniljsås i soffan framför någon dokumentär på Kunskapskanalen. Vi fnissar lite åt hur nördiga vi är som mer än gärna ägnar en söndagkväll åt storkok, en ledig eftermiddag åt att åka till olika slottscaféer och en överbliven timme åt att ta hand om den lilla kryddträdgården för att ha egen gräslök till höstens morotssoppa.

Vi kan fnissa på. För tveklöst är såna som vi helt fel ute. Åtminstone om vi ska tro svensk dagligvaruhandels statistik. Färdiglagat säljer bättre än nånsin. Svensken köper lunchportioner i kyldisken på snabbköpet i stället för att ta med lunchlåda hemifrån eller gå ut och äta. Trenden sägs bero på att singelhushållen blir allt fler i kombination med att vi inte anser oss ha tid att stå vid spisen.
Det är en utveckling som kan tyckas märklig i skenet av rådande byggtrend där lyxigt välutrustade kök med öppen planlösning förhärskar. För den utomstående betraktaren av svenska lägenheter är köket bostadens nav där mycket tid tillbringas. Men skenet bedrar alltså. Trots skrämselpropaganda i form av ”du är vad du äter”-program smygköps det färdiglagat i massor.

För mig, av hederlig gammal bondeklass vars elfte bud lyder ”du ska aldrig slänga mat” är det något principiellt med att stå i köket. Varje matrest kan utgöra pålägg på en kvällsmacka och inga av trädgårdens frukt och bär lämnas till kråkorna när det drar mot höst. Äpplen lämnas till musteriet och plommonen blir till marmelad. Att ta tillvara är förstås delvis ofta en fråga om sparsamhet men för mig lika mycket en grundläggande princip om att det jag stoppar i magen ska hålla hög kvalitet.

Hemgjort äppelmos går att få så sött eller surt som jag önskar och det innehåller garanterat inga odefinierbara E-femtioelva. För mig finns det inget egenvärde i att mat ska vara billig. Ändå tror jag att mina hemlagade tupperwareburkar ofta blir både billigare och nyttigare än de färdiga plastförpackningarna i kyldisken. Trots den tid jag lägger ner.

Min lägenhet har ett litet 60-talskök utan diskmaskin eller mikro. Det är varken stort eller praktiskt. Vi som bor och delar jobbar alla heltid och har sena kvällar. Ändå hinner vi snickra ihop lunchlådor nästan varje dag. Vad är det svensken gör på den där tiden, som han eller hon inte har till matlagning? Tjänar pengar kanske. Till en komplett Jamie Oliverboksamling och ett nytt skinande hundratusenkronorskök.

om skolstart

Höstterminen börjar i dagarna och jag minns den genomvidriga känslan av att gå till höstens första gympalektion. Värst var det just i början av terminen när alla kollade in varandra lite noggrannare än vanligt i omklädningsrummet. Hon där borta hade fått bröst. Hon i andra hörnet smög in på toaletten, tydligt tecken på mens. Och hon längst bort hade samma fula gympakläder som vanligt.

Uppvärmning tre kilometer löpning. Till Statoil och tillbaka. Ständigt detta Statoil. Så ofta som vi joggade dit skulle jag inte förvånas det minsta om det visade sig att hela generationen i kommunen har inre frätskador av bensinångorna från macken.

Sen valdes det lag. De dammiga och illaluktande kulörta tygbanden som markerade vilka som hörde till vilket lag delades ut. Volleyslag och dribblingar skulle drillas. Vi som flyttade oss när en boll kom emot oss var förlorade. Det var nittiotal och lärarna hade för länge sedan slutat godkänna mens som en giltig ursäkt för frånvaro.

Av alla aktiviteter som försiggick på skolidrottstimmarna föredrog jag friidrott. Men inte heller det blev särskilt festligt när löp- och kastresultat skulle antecknas och jämföras högt och ljudligt inför det årliga distriktsmästerskapet på idrottsplatsen.

Nu rasar kända idrottsprofiler. De är oroliga för hur lite gymnastik det är i skolan. Jag tror förvisso inte alls att det är gymnastiken de oroar sig för. Få av dem hoppar bock eller trampolin och jag har aldrig sett någon av dem på en bom. I vanlig ordning är det lag- och bollsportens utövare som hörs, syns och kräver. Och rasar.

Anmärkningsvärt är förstås att de kända idrottsprofilerna är helt fel ute om vi ska tro forskare på området. En skollektion innebär i snitt 6-8 minuters egentlig aktivitet. Att barn inte skulle röra sig utanför gympasalen är dessutom en myt. En 10-åring rör sig i snitt 200 minuter om dagen. Då spelar åtta extra väldigt liten roll.

Precis som forskarna tror jag i betydligt högre utsträckning på vardagsmotionen. Som nån sa: kalla det fysisk aktivitet. Det köper jag att alla behöver. Gå i stället för att cykla eller åka bil. Bär hem de tunga kassarna från affären. Anlägg ett grönsaksland och odla dina egna rädisor. Ta trapporna.
Uppmärksammandet med kända idrottare lockar bara de redan frälsta. Vi som aldrig träffade tennisbollen blir inte taggade att försöka mer, om så självaste Björn Borg kommer hem till oss.

om boendekvalitet

Få nyheter fångar mitt intresse så som när det görs jämförelser av kommuner. Det kan gälla allt från benägenhet att ägna sig åt universitetsstudier och sport till dagisköer och kriminalitet. I somras mättes boendekvalitet. Bara Lilla Edet och Munkfors hamnade längre ner på listan än nordvästskånska Bjuv.

Som boende i det gamla gruvsamhället under nästan halva mitt liv är jag inte sen att hålla med. Visst har jag mina smultronställen i den fantastiska naturen men det höjde sannerligen inte min familjs boendekvalitet när grannarna fick bygglov för cerise tillbyggnad på tegelhus eller tillstånd att bedriva bilskrot en meter från en spannmålsodling.

Att gå längs en gata i Bjuv är som att vara på Kiviks marknad. Blinkande ljusslingor året om, en begagnad busskur på uppfarten och mångkulörta tillbyggnader blandas med övergivna trädgårdar, hus med masonit i stället för fönster eller plåt i stället för fasad och självklart, med perfekt skötta villaträdgårdar som Svensson vårdar i strikt Sköna hem-anda.

Centrum håller samma mångfacetterade nivå - kring de gamla och älskade mötesplatserna som fotoaffären och ett förträffligt bibliotek samsas pizzerior som försvinner lika snabbt som de uppstod och byns enda restaurang med rättigheter som årligen går i konkurs och uppstår med nytt namn.

Tomma lokaler vittnar om det självklara: det finns ingen marknad för ett levande centrum i en kommun där folk jobbar skift i traditionella industrier och där ett enormt köpcentrum finns på cykelavstånd. I Bjuv finns ingen efterfrågan på kultur eller bildning. Det räcker med en Volvo av senaste modell på uppfarten, en elektrisk grill i anslutning till pensionärskuvösen och buskis på tv så är lyckan fullkomlig.

Det är denna anspråkslöshet som gör att jag mycket väl kan förstå att en del kommuninvånare i Bjuv höjer förvånat på ögonbrynen över boendekvalitetsresultatet. Bjuv är ju alldeles säkert ett paradis för den snåle som köper överblivet byggmaterial på Bauhausrean och för den som inte eftertraktar något annat än en fast anställning på en tillverkningsindustri. Anspråkslösheten och janteidealen har i sig en hämmande effekt på kraven, något som känns både skrämmande och befriande. I Bjuv nöjer man sig.

När en gymnasieskola i Bjuv diskuterades på 90-talet, fanns det elever som i skolans korridorer, måhända teatraliskt, talade om kollektivt självmord. Det säger något om vilken kvalitet det har att vara femton i en kommun där det mest spektakulära som händer är att miss Ärta koras varje år.