Så har jag funnit en fördom som jag inte visste att jag hade. Det blir klart och tydligt för mig när jag tar tåget hem efter en sen kvälls arbete. Mittemot sitter en man i manchesterkavaj och fyrkantiga glasögon och läser en bok. Han skulle se ut som precis vem som helst och jag skulle troligen inte ens lägga märke till honom. Om det inte vore för symbolen på rockslaget. Ett rosa band.
Jag inser att jag som jämställdhetsförkämpe borde bli glad. Men jag blir enbart misstänksam. Min erfarenhet av killar som flashar rosa band säger mig att de är tillrättalagda och förutsägbara. Så tvärsäker är jag på att människor tjänar på att vara man i en värld som den här, att jag tänker att män med rosa band på kavajslaget inte har rent mjöl i påsen.
När rosabandetmän öppnar munnen önskar jag att jag blev varm och glad inombords. Men dessvärre säger mig erfarenheten att det kommer ut ett memorerat citat från standardverket Under det rosa täcket eller en floskel om pappors känsla av underlägsenhet för att de inte kan amma. Dessvärre uppfattar jag sällan männen med rosa band som trovärdiga.
Forskningens resultat är dessutom entydiga. Förekomsten av ett könsorgan som det går att stå och kissa med innebär mycket för de olika möjligheterna en individ har i vardagen. Lönekuvertet, karriärmöjligheterna, frågorna vi får på jobbintervjun, föräldrarollen, möjligheterna till sjukvård, självkänslan och tron på sig själv och sina förmågor – alla är de aspekter som påverkas av vilket kön vi har. På var och en av punkterna gäller för kvinnor att vi ligger ett steg efter också när vi springer till synes lika snabbt. Varför i hela fridens namn ska män då bry sig om bröstcancer? Frågar jag mig uppgivet. Jag inser förstås att jag fördomsfullt nog drar alla rosabandmän över en kam. Jag intalar mig att en del av dem bör känna någon som drabbats och vill visa solidaritet och är fina och bra. Och jag tvingar mig själv att försöka omvärdera.
När jag så någon dag efter tågresan läser en artikel om män och föräldraledighet får jag vatten på min kvarn. Medan kvinnor generellt halkar efter löne- och karriärmässigt till följd av graviditet ses det närmast som meriterande och leder till påökt för män som tar ut föräldraledighet.
Så jag kostar på mig att ha akilleshälen att fortsätta irritera mig på rosabandetsnubbarna som drar barnvagnar genom stan i sommar. De går trots allt och jobbar passivt på en kommande löneökning. Jag tar mig den friheten. Också solen har ju sina fläckar.
Monday, June 11, 2007
Monday, June 4, 2007
om kulturkrockar
Det sägs att skådespelaren Örjan Ramberg för någon vecka sedan ilsknade till och skrek ”kom upp på scenen och drick lite vatten om du har sån jävla hosta”. På Dramaten är det tabu att snora. Nåde den som vågar sig på teater och inte är kärnfrisk eller råkar lida av parfymallergi.
För några veckor sedan var jag på konfirmation. Av majoriteten kyrkobesökares uppförande att döma hade de aldrig någonsin tidigare satt sin fot i en kyrka – vilket förefaller märkligt eftersom jag gissar att föräldrarna döpt kidsen för sisådär 14 år sedan. De vuxna i raden bakom mig kommenterade konstant allt som hände. Hade de hållit sig till att hosta hade jag varit lycklig. Min coola konfirmandkusin spelade trombon och jag fick blänga rejält för att de bakom åtminstone skulle viska.
”Kolla, där springer Hugos lillebror och skriker, så charmig han är. Vill du sitta eller stå? Nähä, vill du hellre sitta i gången? Har ni sett att Maria har gått upp i vikt? Åh nu ska de sjunga. Den här sången kan jag. La la la la la”.
När det var dags för nattvard fick jag känslan av kafferep. Folk stannade till vid varandras bänkar, kollade läget, uppdaterade sig på de senaste grannfejderna och kommenterade varandras barn som ohejdat övade inför Stockholm maraton i gångarna. Jag upprepade mantrat ”låt barnen komma till mig” för mig själv gång på gång för att inte tappa behärskningen.
Samtidigt som jag inte förstår hur lite hosta på teatern kan föranleda ett raseriutbrott är jag aningen konservativ och tycker att det finns ett egenvärde i att känna till vett, etikett och seder. När det passar sig - och för att inte tala om när det krävs – tvekar jag inte att bryta konvenansen och vara besvärlig, men jag ser en poäng i att vara insatt i och ofta följa regler som gör det trevligt och bra för så många som möjligt.
Det finns ett tydligt klassperspektiv på kultur och underhållning – kanske mer påtagligt än någon annanstans i samhället. Det är klart att den som aldrig varit på teatern, gudstjänst eller Skansen inte vet att det är bannlyst att mata djuren, hosta under akterna och svära i kyrkan. Medelklassen går på krogshow med Lena PH eller Allsång på Skansen där publiken uppmuntras att låta högt och mycket. De kulturella kväver hostan på Dramaten. Det är två sidor av samma mynt menar en god vän som anser att anledningen till att Kicki, Bettan, Lotta har krogshower är att ”alla äktenskap blir trista förr eller senare”.
För några veckor sedan var jag på konfirmation. Av majoriteten kyrkobesökares uppförande att döma hade de aldrig någonsin tidigare satt sin fot i en kyrka – vilket förefaller märkligt eftersom jag gissar att föräldrarna döpt kidsen för sisådär 14 år sedan. De vuxna i raden bakom mig kommenterade konstant allt som hände. Hade de hållit sig till att hosta hade jag varit lycklig. Min coola konfirmandkusin spelade trombon och jag fick blänga rejält för att de bakom åtminstone skulle viska.
”Kolla, där springer Hugos lillebror och skriker, så charmig han är. Vill du sitta eller stå? Nähä, vill du hellre sitta i gången? Har ni sett att Maria har gått upp i vikt? Åh nu ska de sjunga. Den här sången kan jag. La la la la la”.
När det var dags för nattvard fick jag känslan av kafferep. Folk stannade till vid varandras bänkar, kollade läget, uppdaterade sig på de senaste grannfejderna och kommenterade varandras barn som ohejdat övade inför Stockholm maraton i gångarna. Jag upprepade mantrat ”låt barnen komma till mig” för mig själv gång på gång för att inte tappa behärskningen.
Samtidigt som jag inte förstår hur lite hosta på teatern kan föranleda ett raseriutbrott är jag aningen konservativ och tycker att det finns ett egenvärde i att känna till vett, etikett och seder. När det passar sig - och för att inte tala om när det krävs – tvekar jag inte att bryta konvenansen och vara besvärlig, men jag ser en poäng i att vara insatt i och ofta följa regler som gör det trevligt och bra för så många som möjligt.
Det finns ett tydligt klassperspektiv på kultur och underhållning – kanske mer påtagligt än någon annanstans i samhället. Det är klart att den som aldrig varit på teatern, gudstjänst eller Skansen inte vet att det är bannlyst att mata djuren, hosta under akterna och svära i kyrkan. Medelklassen går på krogshow med Lena PH eller Allsång på Skansen där publiken uppmuntras att låta högt och mycket. De kulturella kväver hostan på Dramaten. Det är två sidor av samma mynt menar en god vän som anser att anledningen till att Kicki, Bettan, Lotta har krogshower är att ”alla äktenskap blir trista förr eller senare”.
Monday, May 28, 2007
om skamstraff på modet
På semester i Kambodja för några år sedan upptäckte mitt ressällskap Sofia en skylt och en stor anslagstavla i Phnom Penhs enda välsorterade snabbköp. Snattar du hamnar du på bild i affären, stod det. Och mycket riktigt, väl tilltagna färgfoton på modfällda ansikten fyllde anslagstavlan. För ett fnissigt ögonblick övervägde vi att stjäla en sockerbulle för att komma med på bild. Vi såg framför oss hur semestrande vänner och bekanta skulle tappa hakan när de upptäckte oss på anslagstavlan senare.
Sen kom vi på att snatteri skulle kunna leda till vissa problem med att besöka Kambodja igen. Och Kambodja är ju fint. Så vi betalade bullarna.
Men Kambodja är inte det enda landet som använder sig av skamstraff. Det stora landet i väst ligger i vanlig ordning långt fram när det kommer till innovativa och kontroversiella metoder inom rättsväsendet. I Alabama får dömda snattare välja mellan sextio dagars fängelse och offentlig förnedring på brottsplatsen. Texasbor som gjort sig skyldiga till sexualbrott måste ha varningsskyltar utanför sina hem. Och är du dömd för pedofili kräver många stater att du själv uppsöker och berättar för dina grannar och att du har speciella registreringsskyltar på bilen.
För ett par år sedan gick debatten i Europa het kring ett turkiskt lagförslag som skulle göra otrohet straffbar. Turkiska parlamentet fick snällt dra tillbaka förslaget eftersom det vållade internationell kritik och antogs försvåra ett potentiellt EU-inträde. Det talades om medeltida fasoner och i debatten tydliggjordes skillnaderna mellan vi och dem. Vi – som är civiliserade, sofistikerade och humana. De – som är barbariska och okultiverade.
I Sverige hade vi länge horpallen. På den fick personer som hade begått äktenskapsbrott stå och skämmas inför församlingsborna i kyrkan under ett antal gudstjänster. 1855 avskaffades den ihop med skampålen. Vi kan kalla det ett tecken på bildning och civilisation om vi vill. Men jag är inte lika säker på att det är en utveckling som har fäste hos dagens svenska befolkning.
I en opinionsundersökning tyckte 67 procent av svenskarna att det är rätt att hänga ut snattare som i Alabama. Dokumentären Sheriffen i Ryd visade nyligen hur en samling smålänningar tar lagen i egna händer och bildar medborgargarde. Bilder och kontaktuppgifter på sexköpare sätts upp på lyktstolpar. Civiliserat värre.
I Florida begick en dömd sexualförbrytare självmord kort efter att hans bild och namn tejpats upp på skyltar i trakten. Det skulle inte jag kalla humant.
Sen kom vi på att snatteri skulle kunna leda till vissa problem med att besöka Kambodja igen. Och Kambodja är ju fint. Så vi betalade bullarna.
Men Kambodja är inte det enda landet som använder sig av skamstraff. Det stora landet i väst ligger i vanlig ordning långt fram när det kommer till innovativa och kontroversiella metoder inom rättsväsendet. I Alabama får dömda snattare välja mellan sextio dagars fängelse och offentlig förnedring på brottsplatsen. Texasbor som gjort sig skyldiga till sexualbrott måste ha varningsskyltar utanför sina hem. Och är du dömd för pedofili kräver många stater att du själv uppsöker och berättar för dina grannar och att du har speciella registreringsskyltar på bilen.
För ett par år sedan gick debatten i Europa het kring ett turkiskt lagförslag som skulle göra otrohet straffbar. Turkiska parlamentet fick snällt dra tillbaka förslaget eftersom det vållade internationell kritik och antogs försvåra ett potentiellt EU-inträde. Det talades om medeltida fasoner och i debatten tydliggjordes skillnaderna mellan vi och dem. Vi – som är civiliserade, sofistikerade och humana. De – som är barbariska och okultiverade.
I Sverige hade vi länge horpallen. På den fick personer som hade begått äktenskapsbrott stå och skämmas inför församlingsborna i kyrkan under ett antal gudstjänster. 1855 avskaffades den ihop med skampålen. Vi kan kalla det ett tecken på bildning och civilisation om vi vill. Men jag är inte lika säker på att det är en utveckling som har fäste hos dagens svenska befolkning.
I en opinionsundersökning tyckte 67 procent av svenskarna att det är rätt att hänga ut snattare som i Alabama. Dokumentären Sheriffen i Ryd visade nyligen hur en samling smålänningar tar lagen i egna händer och bildar medborgargarde. Bilder och kontaktuppgifter på sexköpare sätts upp på lyktstolpar. Civiliserat värre.
I Florida begick en dömd sexualförbrytare självmord kort efter att hans bild och namn tejpats upp på skyltar i trakten. Det skulle inte jag kalla humant.
Monday, May 21, 2007
om klimat, skuld och skam
När jag läser att medel-Svensson bidrar till 6 tons koloxidutsläpp per år och att en Thailandsresa motsvarar 3 ton tänker jag:
- Tur att inte alla vill åka till Thailand då.
Århundradets skuld- och skamkampanj är i full gång. Men den biter inte på mig. Jag blir inte rädd. Jag ligger inte sömnlös över isbjörnar som drunknar, glaciärer som smälter eller kuster som försvinner eller tanken på sommar året runt.
Det är inte så att jag inte bryr mig. Jag sopsorterar, åker kollektivt, kör lågenergilampor, shoppar måttligt och köper närproducerat när det bjuds. Men jag kan inte förmå mig själv att begränsa mitt leverne när det kommer till exempelvis resor – jag är en inkonsekvent miljöidiot. Handen på hjärtat – jag skulle aldrig frivilligt betala för en utsläppsrätt för att döva det så kallade samvetet och moderiktigt klimatkompensera min semestervecka.
Det jag framför allt vänder mig emot är skuld- och skammarnas skapande av ett nytt klassamhälle. Det är nämligen väldigt lätt att vara miljövänlig för den som har gott om pengar och har god utbildning. Miljööverklassen klimatneutraliserar sitt semestrande och får SNF-diplom att känna sig nöjda med när de haft råd med en ekologisk elefanttrekking i Laos. Den med väl tilltagen lön kan fylla kylen med ekologiskt, köpa bensinsnål bil och skaffa villa med solcellstak. Miljöunderklassen däremot kan på sin höjd spara ihop till en regelrätt charter till en exploaterad strand på solkusten. Och det är svårt att byta från en hostande och svårstartad golf från åttioåtta till ett modernt etanolåk med motorvärmarplats för den ensamstående trebarnsmamman. Och vem mer än klimatmaffian har mage banna henne för att skafferiet inte är fullt med svanar, pandor, rättvisemärkt och kravetiketter?
Jag kräks vid blotta tanken på västvärldsmiljööverklassens samvetesresor till utvecklingsländer där de berömmer den globala miljöunderklassens leverne nära naturen. Det kanske hör ihop med att inte vara religiös, men nånstans har jag helt och fullt accepterat att det här jordklotet inte är tänkt att vara för evigt. Vilka är vi att förvägra eller hindra en miljard kineser utveckling? Argument om att lämna ett arv till framtida generationer håller inte. Nog kommer vi att lämna något, men jag ser det som en självklarhet att detta något kommer att bestå av både bra och dåligt.
För egen del har jag till och med förlikats med tanken på att jorden skulle kunna gå under redan under min egen livstid. Det enda som skulle gräma mig är att jag inte hunnit resa tillräckligt.
- Tur att inte alla vill åka till Thailand då.
Århundradets skuld- och skamkampanj är i full gång. Men den biter inte på mig. Jag blir inte rädd. Jag ligger inte sömnlös över isbjörnar som drunknar, glaciärer som smälter eller kuster som försvinner eller tanken på sommar året runt.
Det är inte så att jag inte bryr mig. Jag sopsorterar, åker kollektivt, kör lågenergilampor, shoppar måttligt och köper närproducerat när det bjuds. Men jag kan inte förmå mig själv att begränsa mitt leverne när det kommer till exempelvis resor – jag är en inkonsekvent miljöidiot. Handen på hjärtat – jag skulle aldrig frivilligt betala för en utsläppsrätt för att döva det så kallade samvetet och moderiktigt klimatkompensera min semestervecka.
Det jag framför allt vänder mig emot är skuld- och skammarnas skapande av ett nytt klassamhälle. Det är nämligen väldigt lätt att vara miljövänlig för den som har gott om pengar och har god utbildning. Miljööverklassen klimatneutraliserar sitt semestrande och får SNF-diplom att känna sig nöjda med när de haft råd med en ekologisk elefanttrekking i Laos. Den med väl tilltagen lön kan fylla kylen med ekologiskt, köpa bensinsnål bil och skaffa villa med solcellstak. Miljöunderklassen däremot kan på sin höjd spara ihop till en regelrätt charter till en exploaterad strand på solkusten. Och det är svårt att byta från en hostande och svårstartad golf från åttioåtta till ett modernt etanolåk med motorvärmarplats för den ensamstående trebarnsmamman. Och vem mer än klimatmaffian har mage banna henne för att skafferiet inte är fullt med svanar, pandor, rättvisemärkt och kravetiketter?
Jag kräks vid blotta tanken på västvärldsmiljööverklassens samvetesresor till utvecklingsländer där de berömmer den globala miljöunderklassens leverne nära naturen. Det kanske hör ihop med att inte vara religiös, men nånstans har jag helt och fullt accepterat att det här jordklotet inte är tänkt att vara för evigt. Vilka är vi att förvägra eller hindra en miljard kineser utveckling? Argument om att lämna ett arv till framtida generationer håller inte. Nog kommer vi att lämna något, men jag ser det som en självklarhet att detta något kommer att bestå av både bra och dåligt.
För egen del har jag till och med förlikats med tanken på att jorden skulle kunna gå under redan under min egen livstid. Det enda som skulle gräma mig är att jag inte hunnit resa tillräckligt.
Monday, May 14, 2007
om idrottens baksida
Jag spelade i orkester under min tonårstid. Liksom de flesta kultur- och idrottsföreningar i samma kommun finansierade orkestern stora delar av sin verksamhet genom att vi som spelade sålde bingolotter. Eller, det är inte helt sant. VI sålde inga lotter. DE ANDRA sålde lotter. Jag vägrade. För en symbolisk summa per läger och resa slapp jag undan förnedringen i att stå vid ICA och förödmjuka mig varje fredag. Där trängdes redan brottningsklubben, fotbollsföreningen och drillflickorna. Jag hatade redan då att samhället lade så lite pengar på och lät kapitalisera ideellt engagemang.
Många år senare går jag på ett seminarium om idrottens roll i dagens samhälle. Det talas om upplevelseindustri, personlig träning, konsultarbete - och pengar. Politiker, lärare på det nya och flashiga idrottsvetarprogrammet samt lyckade exempel på före detta studenter som nu jobbar på gym eller jobbar som personliga tränare har bjudits in. Inte ett ljud sägs om idrottsplatser, friluftsbad eller skolidrott. Inte ens det skandalomsusade Aqvakul tas upp under paneldebatten som leds av en kändissportjournalist. Istället kretsar diskussionen kring hur idrotten kan dra in pengar. Att idrottslivet har ett egenvärde som enbart positivt ifrågasätts inte.
Ibland känns det som om politiker och idealister har förhoppningen att idrotten ska lösa alla samhällsproblem. Går kidsen bara på fotbollsträningen kommer integrationen, jämställdheten, folkhälsan, narkotikabrotten, fetman och mångfalden snart att ha löst sig av sig själva. Att unga får sprit utköpt av ungdomsledarna i föreningarna, utsätts för kränkande och diskriminerande behandling av desamma samt lär sig doping och att reproducera stereotypa könsroller talas det mycket tyst och väldigt lite om. Frågan är vilket idrotts- och föreningsliv vi får om de som jobbar med idrotten ser den som en kassako och inte längre intresserar sig för idrottens utbildande, sociala och folkhälsofrämjande sidor.
När alla idrottsvetarstudenter har fått ställa sina frågor om hur de kan starta eget räcker jag upp handen. Jag frågar om panelen tror att en ökad andel idrotts- och träningsformer i privat sektor kombinerad med en samhällelig utveckling där bra mat är dyr och tar tid att laga medan billig mat har lågt näringsvärde och säljs färdig i röd-gula papperspåsar leder till klassklyftor och en differentierad folkhälsostatus.
Ingen vill svara. Politikern får ta det och kör ett standardmantra om marknadsanpassning, ansvar, budgetallokering och framtidstro. Jag är besviken. Nån kunde väl åtminstone ha nämnt Bingolotto.
Många år senare går jag på ett seminarium om idrottens roll i dagens samhälle. Det talas om upplevelseindustri, personlig träning, konsultarbete - och pengar. Politiker, lärare på det nya och flashiga idrottsvetarprogrammet samt lyckade exempel på före detta studenter som nu jobbar på gym eller jobbar som personliga tränare har bjudits in. Inte ett ljud sägs om idrottsplatser, friluftsbad eller skolidrott. Inte ens det skandalomsusade Aqvakul tas upp under paneldebatten som leds av en kändissportjournalist. Istället kretsar diskussionen kring hur idrotten kan dra in pengar. Att idrottslivet har ett egenvärde som enbart positivt ifrågasätts inte.
Ibland känns det som om politiker och idealister har förhoppningen att idrotten ska lösa alla samhällsproblem. Går kidsen bara på fotbollsträningen kommer integrationen, jämställdheten, folkhälsan, narkotikabrotten, fetman och mångfalden snart att ha löst sig av sig själva. Att unga får sprit utköpt av ungdomsledarna i föreningarna, utsätts för kränkande och diskriminerande behandling av desamma samt lär sig doping och att reproducera stereotypa könsroller talas det mycket tyst och väldigt lite om. Frågan är vilket idrotts- och föreningsliv vi får om de som jobbar med idrotten ser den som en kassako och inte längre intresserar sig för idrottens utbildande, sociala och folkhälsofrämjande sidor.
När alla idrottsvetarstudenter har fått ställa sina frågor om hur de kan starta eget räcker jag upp handen. Jag frågar om panelen tror att en ökad andel idrotts- och träningsformer i privat sektor kombinerad med en samhällelig utveckling där bra mat är dyr och tar tid att laga medan billig mat har lågt näringsvärde och säljs färdig i röd-gula papperspåsar leder till klassklyftor och en differentierad folkhälsostatus.
Ingen vill svara. Politikern får ta det och kör ett standardmantra om marknadsanpassning, ansvar, budgetallokering och framtidstro. Jag är besviken. Nån kunde väl åtminstone ha nämnt Bingolotto.
Wednesday, May 9, 2007
Apropå Knut
Berlinborna har numera sin egen motsvarighet till Sveriges Nelson – isbjörnen Knut. Tyska folket vallfärdar till Berlin zoo. Isbjörnsbebisens inhägnad har varit avstängd för besökare under delar av dagarna för att den lilla nallen inte ska bli för trött av all uppmärksamhet. Varje helg besöker 25000 personer djurparken för att få en skymt av Knut som även har en egen blogg. Hur en isbjörnslabb lyckas vid tangentbordet är oklart.
Der Spiegel har rapporterat stadigt om Knuts framsteg. Tidningens hemsida känns som det fotoalbum mina föräldrar gjorde åt mig som liten; bilder på bebisen från alla vinklar och text som förklarar varje avancemang. Idag åt Kristina morotspuré för första gången. Hon spottade ut det mesta. Igår lyfte Knut på tassen och vinkade till djurparksbesökarna för första gången.
Den fluffiga isbjörnen har charmat alla men nu är Der Spiegels Knutredaktion orolig. De har konstaterat att Knut för varje dag blir mindre och mindre kritvit, får allt vassare tänder och inte leker och stojar som för fem veckor sedan. Dessutom har Knut – hemska tanke – blivit större. Vem hade kunnat ana att isbjörnen skulle växa?
Der Spiegel har rapporterat stadigt om Knuts framsteg. Tidningens hemsida känns som det fotoalbum mina föräldrar gjorde åt mig som liten; bilder på bebisen från alla vinklar och text som förklarar varje avancemang. Idag åt Kristina morotspuré för första gången. Hon spottade ut det mesta. Igår lyfte Knut på tassen och vinkade till djurparksbesökarna för första gången.
Den fluffiga isbjörnen har charmat alla men nu är Der Spiegels Knutredaktion orolig. De har konstaterat att Knut för varje dag blir mindre och mindre kritvit, får allt vassare tänder och inte leker och stojar som för fem veckor sedan. Dessutom har Knut – hemska tanke – blivit större. Vem hade kunnat ana att isbjörnen skulle växa?
Monday, May 7, 2007
om att leva och dö lagom
Förtidspensionerade riskerar en för tidig död. Andy Warhol gick en för tidig död till mötes. Tandlossning ökar risken för att dö i förtid. Så jag undrar – när är det lagom tid att dö? Ska jag sikta in mig på den genomsnittliga svenska livslängden 78 för män och 82 för kvinnor? Fast eftersom det är ett medeltal för befolkningen räknas ju alla de som dör så kallat för tidigt in i statistiken. Frågan är om de kanske ska räknas bort först. Det där med att dö i förtid verkar närmast bannlyst.
Längst ner i WHO-tabellen för medellivslängd hittar vi Zimbabwe, Sierra Leone och Lesotho. Där lever befolkningen hälften så länge som japaner, schweizare och svenskar som toppar listan. Jag tänker på vad det innebär för synen på livet, världen och omvärlden. Om det antal år en person kan vänta sig är hälften av mina är det mycket som ska hinnas med på kort tid.
I Sverige har ungdomsåren tänjts på. Jorden ska resas runt, alla ska gå gymnasiet och minst hälften skaffa sig en längre utbildning på universitetet. Barn börjar vi skaffar vi nån gång framåt trettio. Då har medel-Sierra Leonebon några få år kvar att leva.
Om det är tabu att dö för tidigt är det ännu mindre accepterat att påstå att det skulle vara problematiskt att dö för sent. Det är sällan någon som säger ”han lämnade oss för sent” eller ”hon levde för länge”. Det tittas tvärtom lite snett på den som tycker att det vore okej att dö. Hur ogärna vi än vill hamna i en sjuksäng som gamla och slitna vill vi inte dö. Fast vi vet att det är stor sannolikhet att vi hamnar där på hemmet tror vi att just vi kommer att bli nittiosju och dö kärnfriska på den egna altanen.
Sexualupplysaren och barnmorskan Gisela Helmius vill vända på steken och vårt sätt att tänka. Att det skulle finnas någon lagom tid för något tror hon inte på. Gisela Helmius tycker det är märkligt att det talas om så kallade för tidiga samlag. Trots att hon har jobbat med unga i många år säger hon att hon aldrig träffat någon som en dag vaknat upp och känt att idag är jag mogen för sex, idag är det lagom. På samma sätt kan vi se på livet. Gisela Helmius provokativa råd till sexualmoralisterna är att försöka tänka i termer av ”kärleken varade just så länge som samlaget”. Vad sägs om att se på livet som underbart och värt att leva just så länge som vi känner livsglädje?
Längst ner i WHO-tabellen för medellivslängd hittar vi Zimbabwe, Sierra Leone och Lesotho. Där lever befolkningen hälften så länge som japaner, schweizare och svenskar som toppar listan. Jag tänker på vad det innebär för synen på livet, världen och omvärlden. Om det antal år en person kan vänta sig är hälften av mina är det mycket som ska hinnas med på kort tid.
I Sverige har ungdomsåren tänjts på. Jorden ska resas runt, alla ska gå gymnasiet och minst hälften skaffa sig en längre utbildning på universitetet. Barn börjar vi skaffar vi nån gång framåt trettio. Då har medel-Sierra Leonebon några få år kvar att leva.
Om det är tabu att dö för tidigt är det ännu mindre accepterat att påstå att det skulle vara problematiskt att dö för sent. Det är sällan någon som säger ”han lämnade oss för sent” eller ”hon levde för länge”. Det tittas tvärtom lite snett på den som tycker att det vore okej att dö. Hur ogärna vi än vill hamna i en sjuksäng som gamla och slitna vill vi inte dö. Fast vi vet att det är stor sannolikhet att vi hamnar där på hemmet tror vi att just vi kommer att bli nittiosju och dö kärnfriska på den egna altanen.
Sexualupplysaren och barnmorskan Gisela Helmius vill vända på steken och vårt sätt att tänka. Att det skulle finnas någon lagom tid för något tror hon inte på. Gisela Helmius tycker det är märkligt att det talas om så kallade för tidiga samlag. Trots att hon har jobbat med unga i många år säger hon att hon aldrig träffat någon som en dag vaknat upp och känt att idag är jag mogen för sex, idag är det lagom. På samma sätt kan vi se på livet. Gisela Helmius provokativa råd till sexualmoralisterna är att försöka tänka i termer av ”kärleken varade just så länge som samlaget”. Vad sägs om att se på livet som underbart och värt att leva just så länge som vi känner livsglädje?
Subscribe to:
Comments (Atom)
