om idrottens baksida

Jag spelade i orkester under min tonårstid. Liksom de flesta kultur- och idrottsföreningar i samma kommun finansierade orkestern stora delar av sin verksamhet genom att vi som spelade sålde bingolotter. Eller, det är inte helt sant. VI sålde inga lotter. DE ANDRA sålde lotter. Jag vägrade. För en symbolisk summa per läger och resa slapp jag undan förnedringen i att stå vid ICA och förödmjuka mig varje fredag. Där trängdes redan brottningsklubben, fotbollsföreningen och drillflickorna. Jag hatade redan då att samhället lade så lite pengar på och lät kapitalisera ideellt engagemang.

Många år senare går jag på ett seminarium om idrottens roll i dagens samhälle. Det talas om upplevelseindustri, personlig träning, konsultarbete - och pengar. Politiker, lärare på det nya och flashiga idrottsvetarprogrammet samt lyckade exempel på före detta studenter som nu jobbar på gym eller jobbar som personliga tränare har bjudits in. Inte ett ljud sägs om idrottsplatser, friluftsbad eller skolidrott. Inte ens det skandalomsusade Aqvakul tas upp under paneldebatten som leds av en kändissportjournalist. Istället kretsar diskussionen kring hur idrotten kan dra in pengar. Att idrottslivet har ett egenvärde som enbart positivt ifrågasätts inte.

Ibland känns det som om politiker och idealister har förhoppningen att idrotten ska lösa alla samhällsproblem. Går kidsen bara på fotbollsträningen kommer integrationen, jämställdheten, folkhälsan, narkotikabrotten, fetman och mångfalden snart att ha löst sig av sig själva. Att unga får sprit utköpt av ungdomsledarna i föreningarna, utsätts för kränkande och diskriminerande behandling av desamma samt lär sig doping och att reproducera stereotypa könsroller talas det mycket tyst och väldigt lite om. Frågan är vilket idrotts- och föreningsliv vi får om de som jobbar med idrotten ser den som en kassako och inte längre intresserar sig för idrottens utbildande, sociala och folkhälsofrämjande sidor.

När alla idrottsvetarstudenter har fått ställa sina frågor om hur de kan starta eget räcker jag upp handen. Jag frågar om panelen tror att en ökad andel idrotts- och träningsformer i privat sektor kombinerad med en samhällelig utveckling där bra mat är dyr och tar tid att laga medan billig mat har lågt näringsvärde och säljs färdig i röd-gula papperspåsar leder till klassklyftor och en differentierad folkhälsostatus.

Ingen vill svara. Politikern får ta det och kör ett standardmantra om marknadsanpassning, ansvar, budgetallokering och framtidstro. Jag är besviken. Nån kunde väl åtminstone ha nämnt Bingolotto.

Apropå Knut

Berlinborna har numera sin egen motsvarighet till Sveriges Nelson – isbjörnen Knut. Tyska folket vallfärdar till Berlin zoo. Isbjörnsbebisens inhägnad har varit avstängd för besökare under delar av dagarna för att den lilla nallen inte ska bli för trött av all uppmärksamhet. Varje helg besöker 25000 personer djurparken för att få en skymt av Knut som även har en egen blogg. Hur en isbjörnslabb lyckas vid tangentbordet är oklart.

Der Spiegel har rapporterat stadigt om Knuts framsteg. Tidningens hemsida känns som det fotoalbum mina föräldrar gjorde åt mig som liten; bilder på bebisen från alla vinklar och text som förklarar varje avancemang. Idag åt Kristina morotspuré för första gången. Hon spottade ut det mesta. Igår lyfte Knut på tassen och vinkade till djurparksbesökarna för första gången.

Den fluffiga isbjörnen har charmat alla men nu är Der Spiegels Knutredaktion orolig. De har konstaterat att Knut för varje dag blir mindre och mindre kritvit, får allt vassare tänder och inte leker och stojar som för fem veckor sedan. Dessutom har Knut – hemska tanke – blivit större. Vem hade kunnat ana att isbjörnen skulle växa?

om att leva och dö lagom

Förtidspensionerade riskerar en för tidig död. Andy Warhol gick en för tidig död till mötes. Tandlossning ökar risken för att dö i förtid. Så jag undrar – när är det lagom tid att dö? Ska jag sikta in mig på den genomsnittliga svenska livslängden 78 för män och 82 för kvinnor? Fast eftersom det är ett medeltal för befolkningen räknas ju alla de som dör så kallat för tidigt in i statistiken. Frågan är om de kanske ska räknas bort först. Det där med att dö i förtid verkar närmast bannlyst.

Längst ner i WHO-tabellen för medellivslängd hittar vi Zimbabwe, Sierra Leone och Lesotho. Där lever befolkningen hälften så länge som japaner, schweizare och svenskar som toppar listan. Jag tänker på vad det innebär för synen på livet, världen och omvärlden. Om det antal år en person kan vänta sig är hälften av mina är det mycket som ska hinnas med på kort tid.
I Sverige har ungdomsåren tänjts på. Jorden ska resas runt, alla ska gå gymnasiet och minst hälften skaffa sig en längre utbildning på universitetet. Barn börjar vi skaffar vi nån gång framåt trettio. Då har medel-Sierra Leonebon några få år kvar att leva.

Om det är tabu att dö för tidigt är det ännu mindre accepterat att påstå att det skulle vara problematiskt att dö för sent. Det är sällan någon som säger ”han lämnade oss för sent” eller ”hon levde för länge”. Det tittas tvärtom lite snett på den som tycker att det vore okej att dö. Hur ogärna vi än vill hamna i en sjuksäng som gamla och slitna vill vi inte dö. Fast vi vet att det är stor sannolikhet att vi hamnar där på hemmet tror vi att just vi kommer att bli nittiosju och dö kärnfriska på den egna altanen.

Sexualupplysaren och barnmorskan Gisela Helmius vill vända på steken och vårt sätt att tänka. Att det skulle finnas någon lagom tid för något tror hon inte på. Gisela Helmius tycker det är märkligt att det talas om så kallade för tidiga samlag. Trots att hon har jobbat med unga i många år säger hon att hon aldrig träffat någon som en dag vaknat upp och känt att idag är jag mogen för sex, idag är det lagom. På samma sätt kan vi se på livet. Gisela Helmius provokativa råd till sexualmoralisterna är att försöka tänka i termer av ”kärleken varade just så länge som samlaget”. Vad sägs om att se på livet som underbart och värt att leva just så länge som vi känner livsglädje?

om social turism

För några år sedan gällde det övergångsregler för arbetskraft. Om Sverige rättade in sig under samma regler och lagar som resten av EUs länder skulle du fjällhöga nord invaderas av arbetslösa européer som skulle utnyttja våra välfärdssystem. Några sådana system att dra orättmätig fördel av finns knappeligen kvar i det nya, lite blåare Sverige.

Ändå är frågan om social turism på tapeten igen. Nu är det regeringspolitiker som sällar sig till den före detta statsministerns led och oroar sig för köer av gravida. Abortturism kallas den nya farhågan. Ett förslag om att utländska kvinnor som vistas tillfälligt i Sverige ska ha rätt att göra abort här är på gång. Alla landets RFSU-avdelning klappar händer och håller tummar växelvis. Minnet av svenska kvinnors vallfärdande till Polen innan den fria aborten 1975 är starkt. Idag åker polska kvinnor till Holland. Irländska kvinnor tar båten till Storbritannien. Portugisiska kvinnor åker till Spanien där abort förvisso är illegal i de flesta fall men där det går att betala höga summor för att komma runt problematiken.

Visst finns det en abortturism men frågan är om det är ett problem? Är det verkligen social turism? Är det inte snarare en form av utvecklingssamarbete på hemmaplan? Och varför stänger Sverige dörren och skapar ett internationellt klassystem?
Den springande pudeln som jag ser det är vilka det är som egentligen ägnar sig åt social turism. De som kommer hit för att uppbära bidrag syns och märks. Precis som Stockholmarna som har sommarstugor på Österlen eller Gotland men betalar skatt i stan sticker de ut och hör inte riktigt hemma. Turisterna som inkräktar på våra ägor är enkla att upptäcka.

Svenska män skulle jag säga är en av de vanligast förekommande grupperna som ägnar sig åt social turism. Svenska män åker, just gärna i grupp, till Sydostasien och intalar sig själva att de gör en välgärning när de betalar för sex, dricksar servitriser och går på strippklubb. Svenska män gillar inte att bli benämnda som grupp – själva ordet grupp klingar negativt, som blattar, kvinnor eller bidragstagare. Och visst, som grupp skor sig inte svenska män på andra länders skattepengar med nödvändighet. Snarare drar de nytta av bristen på välfärdssystem. Många har feluppfattningen att de ”hjälper till” och gör en insats genom att betala någon för att agera flickvän under semestern.
- Jag har ju gott om pengar och det är kul med sällskap. Dessutom säger hon att hon har jättekul och verkar trivas. Utan mig skulle hon ju faktiskt svälta.
På bortaplan blir det nästan fint att vara social turist.

om lyftkranelycka och Zlatan

- Ohiia, Zlatan och jag, vi är från samma stad, gnolar jag när jag en dag har tagit långlunch och promenerar tillbaks från Västra hamnens uteservering längs Beijerskajen. Förvånat slutar jag sjunga när jag möter två gäss. Lika bra det. Det är nämligen en lögn. Zlatan och jag kommer inte alls från samma ställe, jag bara jobbar här, men det är en trevlig melodi att tralla på när det vankas vår och solen skiner över Malmö. På andra sidan bassängen tar vindkraftverk och tågvagnar form i det som en gång var Kockumsvarvets högborg. Kranen har flyttat till Sydkorea men för den som höjer blicken finns torson som ersättning. Molniga dagar ser jag inte toppvåningarna. Gässen knorrar. Vattnet glittrar och en sjöfartsverksmotorbåt skyndar förbi.

När jag gick på gymnasiet var Malmö aldrig något alternativ. En vän till en vän kände någon som tvingats bo vid Möllevångstorget en månad i väntan på en lägenhet som skulle renoveras. Det var i princip gratis men absolut inte värt det. För varje gång historien berättade bättrades antalet döda knarkare i trappuppgången på. Vid Möllan kunde man bara inte bo, det var alldeles för farligt. Det sades att Malmö bara befolkades av gangsters, varvsarbetare och arbetslösa. Det var jättelätt att vara sjutton, se allt i skarpt svartvitt och bara ha hört talas om Rosengård.

När det vankades åkte vi förvisso på Malmöfestival och på konsert på det som då hette Kajplats 305. Då visste jag inte att jag några år senare skulle ha mitt kontor i samma byggnad. Kajplatslokalen är idag studentpub för Malmö högskola och i det hus som tidigare varit stadsdelsförvaltning huserar Studentkåren.

Från mitt fönster ser jag Citytunneln ta form. Varje morgon räknar jag lyftkranarna. För mig som alltid fascinerats av hamnområden och byggarbetsplatser är det spännande. Borrarna Anna och Katrin borrar sig fram under det nya Malmö som tar form.

Nu kostar en liten lya vid Möllan runt miljonen och jag har varit både där och i Rosengård. En resa från väster till öster genom dagens Malmö innebär en allt för tydlig påminnelse om det klassamhälle som staden rymmer. Det är kanske inte befogat, men alltnog förståeligt att de unga som inte bor med broutsikt och marmorköksbänk lessnar. Inte ens Zlatan bor kvar i förorten.

om smådjur, rådjur och sadism

Nu är den förbannade sommaren här. Nja, inte riktigt ännu, men nog känns den av i luften, om inte på annat sätt så i form av pollen som kliar i näsan. Efter hård vinter blir det stekhet sommar brukar det heta. I år var det mildvinter och så värst kul är det förstås inte att skriva om att vi riskerar en sunkig sommar. Så nyhetsmakarna får vinkla annorlunda.

På sistone har jag lagt märke till en trend av brutalitet som tycks uppstå i varje Svensson när det vankas varm årstid. Visst vill vi vara i solen, på altanen, i sjön och i skogen. Men vi vill INTE umgås med de varelser som resten av året får härja ostört i naturen. Knystar någon ord som blågrön alg eller fästing ser vi rött och drar oss inte för att utrota allt levande i omgivningen med elektrifierat tennisracket.

Rubrikerna på löpsedlarna lyder ”så dödar du mördarsnigeln” eller ”hur du bygger en getingfälla”. Svensson uppmanas att vässa saxen för att klippa ihjäl sniglarna och jag undrar varför inte djurskyddsföreningen har ryckt ut. Har inte sniglar känsel? Är det ok att klippa grannens katt i svansen om den kissar på min tomt?

Själv växte jag upp på landet. På landet bor det rådjur. Mina föräldrar har en trädgård. Två saker som kan tyckas idylliska och självklara, men ack så omöjligen kombinerbara. Varje sommar är en kamp mellan mamma och rådjuren. Rådjuren tycks ha lite svårt att förstå skillnaden mellan trädgård och åker. De tar ingen hänsyn till att de korsar en rabatt när hungern gör sig påmind. När rådjuren ser ett nyplanterat cox pommonaträd vattnas det i rådjursmunnarna – precis som på mamma när hon ser äpplen.

Ännu har mamma inte lockats av Runars metod att köra hagelbössa från sovrumsfönstret, men likväl testat cd-skivor, färgglada snurror, penslingsbar vätska och inte minst sin egen rösts förmåga i ivern att behålla fruktträden. Av någon anledning kan mamma i sömnen på andra våningen i huset identifiera ljudet av råbock i trädgården varpå hon slänger upp fönstret och vrålar.

Vi kan fråga oss vad vuxnas hetsande om djurlivet får för inverkan på barnen. Hur ska skolbarn förstå att det är fel att döda eller att jättepandan ska bevaras när de tre månader om året äter frukost, lunch och middag till sina sadistiskt lagda föräldrars diskussioner om överlagt mord på trädgårdssniglar?

om en ponny i köket

När jag var liten brukade vi åka till Fredriksdals friluftsmuseum på somrarna. Inte för Nils Poppes skull, jag kommer trots allt från en familj som hatar buskis, förvecklingskomedi och under-bältet-skämt. Vi brukade i stället ha medhavd picknickkorg och gå runt bland de gamla husen. Hade jag tur fick jag glass och jag minns att vi brukade stanna extra länge i det gamla tandläkarhuset och i affären där det fortfarande gick att köpa karameller i strut.

Det är på Fredriksdal jag tänker när jag många år senare läser om barnfamiljen som efter vräkning uppdagades ha haft en ponny som husdjur. Det är så klart både märkligt och ofattbart hur familjen har kunnat bo med en häst – och sex andra djur i en lägenhet.

Vad som gör mig mest förvånad är dock inte att det finns människor som får en konstig idé. Det som förvånar mig är att övriga boende i huset inte hört pållen gnägga och att ingen har reagerat på att någon har burit hem halm och hö. Dessutom måste gödseln ha luktat en del. Kan det verkligen ha gått grannarna förbi?
Alla har diskuterat ponnyn och jag hör folk på tåget prata om vem som kan ha varit så urbota korkad att den köpt en häst. Folk lägger fram egna teorier:

- Alltså, det fattar ju alla att det var en invandrare, va. Det är en annan kultur det där, att ha djuren inne. Så gör vi ju inte här i Sverige.
- Måste ha varit en psykiskt sjuk som gjorde det, hoppas myndigheterna omhändertar barnen.
- Klart det inte var en svensk. Måste vara nån som tror att de är kvar i sin hemby där de bor med hästen inne. Har polisen kollat om det växte potatis i parketten också?

Själv bryr jag mig föga om vilket etniskt ursprung familjen har. I stället tänker jag som sagt på Fredriksdal och typisk svensk historia. På Fredriksdal finns en gård som heter Lillaryd. Den flyttades varsamt dit att bevaras för att framtida generationer ska se hur våra förfäder levde. På guidad tur vid Lillaryd minns jag bestämt hur vi fick lära oss hur familjen hade bott, med djuren på bete på dagarna men inne kring öppna spisen på kvällar och nätter. Togs inte djuren in skulle de ha frusit ihjäl.

Jag antar att alla var alla psykiskt sjuka i Sverige på 1800-talet. Eller också var landet helt enkelt invaderat. Vi svenskar har ju inte djur inne.