om jungfrufödsel

Förälder till fem utan att någonsin ha kommit i närheten av någon av det motsatta könet. Låter det som en omöjlighet? Börjar du tänka i banor om att det rör sig om någon som donerat sperma eller ägg? Eller funderar du på om Jesus kanske hade fyra hittills okända syskon (Nej förresten, Maria var ju sambo med Josef som kan ha partydrogat henne utan att hon minns det).

Storyn handlar inte om någon eller något av ovanstående utan om Flora, en kvinna i bästa ålder, bosatt i Chester i Storbritannien som nyligen efter åtta månaders graviditet fick fem bebisar.

Det handlar dessvärre dock inte om några människobarn. Flora är varan. Om än den första av sin art som har lyckats med konststycket att fortplanta sig asexuellt genom så kallad partenogenes jungfrufödsel. Det sägs finnas 70 arter som ensamma besitter förmågan att bli såväl mamma som pappa till sina barn. Dessvärre är människan inte en av dem.

I somras rapporterade medierna friskt om det samkönade andparet i Malmö. Två gräsandshanar hade slagit dank i en park. Folk sökte ihärdigt förklara det oförklarliga genom att antingen relatera till det mänskliga beteendet och människans påverkan på naturen som skulle ha bidragit till störningar i det NATURLIGA mönstret/beteendet eller genom att i FÖRSTÅENDE ordalag förklara att det också i naturen förekommer variation i form av homosexualitet.

För mig är det ointressant. Jag behöver inte veta något om jämförelser av hjärnbiologin, hormonnivåer i någon enskild kroppsdel eller försök till förklaringar av olika individers preferenser. Varför inte bara inrätta världen som en plats som rymmer alla och där ingen lider risk för strukturell diskriminering?

Sen kan herr och fru kärnfamilj-hetero-Svensson terrortelefonera Ring P1 hur mycket de vill och orkar för att basunera ut för svenska folket om vad som är NATURLIGT eller ej. Flora klarar sig fint, det är jag säker på. Varanbebbarna kommer inte att bli vare sig störda eller annorlunda andra varaner av att växa upp med en mönsterförälder som Flora.

Valerie Solanas dansar i sin himmel vid blotta tanken på kvinnor som Flora. Det är jag säker på. En smärre tidsfråga är det innan män överhuvudtaget inte behövs längre, misstänker jag att hon radikalt skulle påstå, dinglande med benen från sitt fluffiga moln. Skulle det dröja, eller inte bli av önskar jag mig personligen att män inom kort kommer att kunna föda barn. Och amma.

om hälsoeffekterna av att vara en social prick

Jag gillar tester. Såna som säger: Om du vore en filmstjärna skulle du vara Hugh Grant. Av Europas städer är du som Istanbul. Bland politiker funkar du mest som Bill Clinton. När jag var yngre gällde Seriestarlet och andra tonårstidningar med: Finn husdjuret som passar dig bäst. Vilket stjärntecken bör din partner ha?

För någon vecka sedan hittade ett mer omfattande personlighetstest på Internet. Också sådana bör väl tas med en nypa salt men resultatet gick inte att blunda för. Det visade att jag mer än något annat är utåtriktad, pratsam, högljudd, uppmärksamhetskrävande och nyfiken samt gillar stora fester.

Kunde inte ha sagt det bättre själv samtidigt som jag försöker låta bli att tänka på baksidorna med att vara så social.
Särskilt länge behövde jag inte ha dåligt samvete. Harvardforskare har följt sjutusen personer under en tioårsperiod. De som var mest utåtriktade och hade starka sociala band levde betydligt längre. Under den studerade perioden var det tre gånger mer sannolikt att de som levde isolerat och utan så mycket umgänge skulle dö. Sen drog forskarna en parallell till allt det där som vi har dåligt samvete över. Äta vitt bröd, röka, inte träna, frossa i lösviktsgodis och dricka vin.

Bland de deltagare i studien som hade sämre levnadsvanor men ändå mycket sociala kontakter var risken att dö markant mindre än för de renlevnadsmänniskor som inte har så starka relationer till andra. Svart på vitt alltså: det är bättre för hälsan att äta praliner och få sig ett gott skratt med en god vän än att i sin ensamhet träna på gym, äta fiberbulle utan smör och knapra morötter.

För den som inte är övertygad om att jag kommer att leva långt längre än till hundra; en enskild studie säger väl ingenting, eller? Nej, men då har jag en till!

Några andra forskare lät smitta ungefär 300 frivilliga personer med förkylningsvirus. De som uppgav sig ha en mångfald sociala kontakter blev förkylda i begränsad utsträckning och bekämpade också sjukdomen fyra gånger bättre än de som hade få kompisar. Mest anmärkningsvärt var att de med starka sociala band fick lägre virusnivåer och producerade mindre slem än övriga. Slutsatsen? Snoriga människor är mindre utåtriktade och sociala.

Peppar peppar. Ta i trä. Ännu har jag klarat mig utan såväl vinterförkylning som kräksjuka i år. Snoret lyser med sin frånvaro. Må det fortsätta så. Jag tror jag ringer över en kompis på direkten.

om telefonterror

- Hej Kristina! Jag råkar veta att du inte har morgontidning. Vad sägs om att få den i brevinkastet från och med imorgon?
- Jag ska åka utomlands imorgon. Är tillbaks i april.
Känner du igen dig? Blir du också den suraste citron när du är på väg hemifrån eller innehållet i stekpannan bränns för att din dyrbara tid upptas av långrandig information om prylar du inte visste fanns. Eller hör du till dem som snällt lyssnar på telefonförsäljarnas innantilläsning för att först därefter säga stopp och belägg?

Själv brukade jag tycka att det var okej. Det kändes ändå lite kul när någon ringde. Speciellt opinionsundersökningar har jag fortfarande närmast en fetisch för. Tänk att jag är en av dem som det refereras till när statistiken presenteras i tidningen. Var fjärde väljare kan tänka sig att rösta på F! och medel-Svensson heter Johansson.

- Jag ringer från Telebolaget, där du har din fasta telefoni.
- Kan jag inte tänka mig att jag har. Det måste du ha missuppfattat. (förorättat och utan att ha den blekaste aning om i vilken ficka mina telefonpengar hamnar varje månad)

Nu är jag trött på erbjudanden som alltid har en hake. En hake som jag inte längre bekymrar mig om att ens ta reda på. Jag vet att jag borde vara snäll och tänka på att det är fattiga studenter som jobbar extra i ett Sverige där vilket jobb som helst ska löna sig. Men det är svårt.

- Just idag vill jag bjuda dig på två par stringtrosor i lycra.
- Jag använder bara boxertrosor. I bomull. (nästan helt sant precis som att jag inte använder kjol och därför inte behöver nylonstrumpor)

Det finns ett register som lär stoppa telefonförsäljarnas framfart men det funkar sisådär med den saken skulle jag säga. Den som någon gång knystat sitt namn och nummer för ett företag som verkat intressant i just det sammanhanget kan räkna med att höra av dem livet ut. Jag beställde rosenrot för att jag ville ha rosenrot en mörk vinter. Nu ringer naturmedelsföretaget stup i kvarten för att droga mig med sina otaliga preparat.

- Just nu har vi specialpris på äppelcidervinäger. Visst vore det skönt att bli av med några kilon.
- Jag har anorexia. Jag vill gå UPP i vikt.

Det där med att jag skulle utomlands. Jo, det var faktiskt sant. Jag kom tillbaks i april och låg på soffan lite seg av jetlag när det ringde.
- Hej vi ringer från morgontidningen. Skönt att vara hemma igen? Hur skulle det kännas att bli uppdaterad på lokalnyheterna redan imorgonbitti?

om beslutet att vända det vuxna jaget ryggen

Att vara vuxen innebär att ta ansvar. Så tack och hej för den här tiden. Det var givande att prova. Men nu säger jag upp mig från vuxenskapet. Det ska bli ett sant nöje att inte själv få bestämma att jag ska ha brodyrvolangkjol fast det är femton minus och att tvingas äta upp ärtorna som ligger och stirrar från tallriken.

Att vara vuxen innebär nämligen inte bara det befriande i att bestämma att man aldrig mer ska äta majs. Med vuxenheten följer också sånt som att på alldeles egen hand lyckas göra av med två silverringar på ett halvår. Oersättliga ringar. En som inte tillverkas längre. En som är från Kambodja. Som om det inte vore nog att behöva släpa ihop till hyra och räkningar bjuder vuxenheten också generöst på konsten att lyckas slänga en central del av den nya matberedaren i soporna. Ja, slängt. Det är faktiskt enda förklaringen till att den är borta. Jag har letat bakom kylen, i kylen, i alla skåp, i badrummet, under sängen, i sängen, i bokhyllorna, i frysen. Och borta är den.

Att vara vuxen är att inse att ovanstående är gjort. Att gjort är gjort, lagt kort ligger och att den enda skyldiga är det vuxna självet. Vuxenheten har sen mage att kräva av en att reda ut allt på egen hand, ta alla konsekvenser. Visst går det att gråta och känna att livet valt att vara väl hårt men mitt i hulkandet vet vuxenjaget den bittra och allt för sanna sanningen: det är jag själv och ingen annan som får ta det här. Det är jag som har ställt till det. Och nej, döden är ingen utväg, var inte så dramatisk.

Jag antar att jag redan som barn insåg lite av vuxenkänslans obevekligt hårda sidor. Det var förstås därför jag var så rädd för att förlora min nalle. Jag förstod att den var ovärderlig och inte kunde ersättas. Rädslan har aldrig gått ur. Därför bor min nalle fortfarande i min säng till vardags och på pappas nattduksbord när jag är utomlands.

I jämförelse med nallen är en ring verkligen ingenting. Även om den var handgjord och från Kambodja. Och matberedarprylen går att beställa som reservdel. 220 kr är rena fyndet jämfört med ångesten jag hade innan jag fick veta att den gick att få tag i.

Men oavsett om saker löser sig ibland orkar jag inte meed ångesten och ansvaret. Så. Hejdå vuxenskapet. Kul att lära känna dig. Lika kul att ta farväl. Finnes: 27-årigt barn som är trött på sig själv. Sökes: adoptivföräldrar med ansvarsfetisch.

om vikten av fungerande resår

- Varför det? Han var ju en så kär påg.
Mamma frågade varför jag hade dumpat min senaste date.
- Han hade urtvättade, ribbade boxershorts i något som en gång kan ha varit gräsgrönt med vit resår. De fladdrade runt låren.

De uttjänta underkläderna var förstås inte hela anledningen till att jag hade tröttnat. Hade jag varit rejält förblindat kär hade jag kanske inte lagt märke till de soptunneklara exemplaren. Och hade bara intresset för personen varit mer ihållande kunde jag naturligtvis ha sett till att med väl valda metoder låta uppgradera underklädesgarderoben på kort sikt.
Men faktum kvarstod. Underbyxor i ribbad, nopprig bomull har sällan fått någon jag känner att gå igång. Till och med mamma förstod.

Flera år och flera partners senare läser jag en artikel baserad på en opinionsundersökning om svenskars underklädesvanor. Genomsnittsmannen köper 3,9 par om året. Inte konstigt att det fladdrar runt den svenske mannens lår.
Ponera att varje svensk karl har 15 par i garderobslådan och bara fyra byts ut årligen. Då måste han tvätta åtminstone varannan vecka, det vill säga 30 tvättar om året. Och varje exemplar måste vara i tre år. Nittio rundor i tvättrumman. Vilka plagg i bomull fixar det med bibehållen glans? Och även om tvättmaskinen sliter på textilier konstaterar Konsumentverkets laboratorier att det är en myt att tvätt och torktumling är det som nöter ut våra kläder. Själva användningen, när kalsongtyget gnids mot svettiga ljumskveck dag ut och dag in dag efter dag efter dag, är det som gnager mest på klädesplaggen.
I snitt betalar män dessutom 45 kronor per par underbyxor. Då lär de inte ens vara från Hennes & Mauritz standardsortiment. Snarare ICA, något lågprisvaruhus eller Dressmans realåda. Klart att det fladdrar och noppras långt innan de nittio tvättarna är uppnådda.

Den svenska kvinnan köper 5,9 par underbyxor och 2,7 bhar om året. Knappast är det exemplarisk resår i de byrålådorna heller överallt. Själv shoppar jag mångfaldigt mer och ser till att ha de nyare exemplaren om jag riskerar utsättas för granskning. Framför allt är jag restriktiv med vilka som tillåts utföra någon form av granskning. Närmast sörjande, doktorn om nödvändigt, de i omklädningsrummet på badhuset elller gymmet och själfallet en partner. Men aldrig mer nån som min mamma bedömer vara ”en kär påg” – då vet jag att det inte är någon för mig. Oavsett underkläderna.

om att starta eget

Här kommer jag, nybakad ekonom. Tror jag startar egen bank. Kandidat i litteraturvetenskap var det här. Startar eget förlag på studs. Hon där borta är läkare, håller på att starta eget akutsjukhus. Låter det osannolikt och kanske lite komiskt? Kanske inte ens önskvärt.

Ska vi tro en känd ekonomiprofessor borde vi inte skratta utan klappa händer. Högutbildade vill helst av allt få en anställning efter studierna, näst därefter fortsätta att studera och i sista hand bli företagare. Professorn ser faror med studenternas inställning och Sveriges regering har hakat på. Om den förra regeringen predikade omsorg, förkunnar den nya, företagande som lösningen på många problem.

Vad som ofta glöms bort i hyllandet av ivriga bävrar är att de flesta anställda har betydligt större ekonomisk trygghet än företagare - och för de flesta är det prio att kunna betala hyra, studielån och mat. Medan en anställd som förlorar jobbet oftast har rätt till a-kassa och kan byta jobb för att utveckla karriären är det betydligt krångligare som företagare. Inte nog med att egenföretagaren personligen i många fall har tagit en stor ekonomisk risk - den som blir sjuk eller går back har ett svagt och stormaskigt skyddsnät.

Otaliga är de fotterapeuter, taxichaufförer och pizzabagare som fått starta-eget-lån för att den lokala arbetsförmedlingens statistik ska förbättras. Ganska många av dem måste jobba på julafton, oroar sig för pensionen och har en klump i magen varje gång det kommer en räkning.

Nu startas kvalificerade yrkestutbildningar i företagande. För egen del associerar jag till många av dem jag mötte under min studenttid. Oftast var de ekonom- eller ingenjörsstudenter och när jag frågade vad de ville bli när de växt ur sparkdräkten svarade de så gott som rutinmässigt ”starta eget”. De hade sällan någon aning om inom vad och de kunde inte specificera sin kompetens eller beskriva några affärsidéer.

Med examen i hand inser de flesta att det kan vara en bättre idé att jobba ett tag, lära sig något på en etablerad arbetsplats, för att senare komma på en bra idé och starta eget. Det är nämligen idén som är grunden, har du den där superbra idén, då jävlar.

För min del tror jag inte att en framgångsrik entreprenör måste vara universitetsutbildad och jag är ganska säker på att många akademiska examina inte utgör nån vidare bra bas för företagande.

Jag vill också ha eget. Eget lönekonto med säkrad utbetalning den tjugofemte, en bra egen pensionsförsäkring och minst fem egna semesterveckor. Utöver det har jag inget emot att jobba som företagare.

om brott och straff

Senast i slutet av november avrättades en man i Iran. Brottet? Homosexualitet. I Sri Lanka har högsta domstolen kritiserat sig själv för sina bedömningar i fall som rör liknande så kallade illdåd. Rätten har agerat särbehandlande och diskriminerande. Dags för upplyftning, menar man. Hög tid att döma åtalade lesbiska till lika hårda straff som män som åtalas för homosexuella handlingar.

Den internationella organisationen ILGA, International Lesbian and Gay association, med säte i Bryssel har funnits sedan 1978. Den är alltså ett år äldre än jag och samma år fastslog Socialstyrelsen att det inte finns något vetenskapligt stöd för att homosexualitet skulle vara en psykisk sjukdom. Sedan dess har mycket hänt, speciellt i Europa men även länder som Taiwan, Thailand och Filippinerna har gått i bräschen. Allt fler länder inför könsneutrala äktenskap och just nu har Paris och Berlin öppet homosexuella borgmästare.

Samtidigt sker en uppstramning. De flesta av de länder som svenska Sida ger stöd till kriminaliserar samkönade relationer. Organisationer som arbetar med hbt-frågor är därför illegala i många länder och eftersom de inte kan registrera sin verksamhet har de svårt att ansöka om externt ekonomiskt stöd. Sverige kan som ett av få länder erbjuda alla oavsett sexuell läggning att adoptera barn, men trots det sätts käppar i hjulen för internationell adoption eftersom många länder endast låter heterosexuella adoptera.

ILGA berömmer Sverige och RFSL men också Sverige har en bra bit kvar på vägen till lika rättigheter för alla och det finns många inhemska lik i garderoben. Så sent som för ett par år sedan röstade svenska parlamentariker emot EU-förslaget att homosexuella skulle ha samma rätt som heterosexuella att ta med sig en partner vid flytt till ett annat EU-land. För den som glömt bort uppståndelsen 2003-2004 räcker det kanske med ett namn: Åke Green.

Nyligen kom boken Gay, en världshistoria ut i Sverige. Den ges ut på sju språk samtidigt. Efterfrågan på en bok om vad som ofta benämns som den tysta historien är stor på många håll, till och med i USA där striden om könsneutrala äktenskap pågår för fullt och den kristna högern gör sitt bästa för att motarbeta en liberalisering.

På dem amerikanska centrets anslagstavla i Yangon kunde en turistande vän till mig nyligen läsa:
”Jag skulle vilja se filmen Brokeback Mountain. Den visas inte här i Burma. PS. Jag är inte Gay.”