om att välja

I riksdagsvalet 2006 jobbade jag i ett miljonprogramsområde där många av de röstande näppeligen kunde se skillnad på Social och Sverige när de plockade röstsedel. Härom veckan var jag valförrättare i raka motsatsen – nåt slags krav-svanen-märkt valkrets som nådde ett jämförelsevis strålande valdeltagande på 56 procent. Om alla eko-bomull-rädda-mitt-mögliga-badhus-människor där hade fått välja skulle miljöpartiet styra Europa. Till min stora förvåning och glädje syntes också flera medelålders män målmedvetet stega in i vallokalen viftande med en fi-valsedel i handen. Det kan finnas hopp om mänskligheten.

Finast var dock de nyblivna svenska medborgarna som stolt klätt upp sig för att rösta – kanske i sitt första demokratiska val någonsin. Inte för att det vimlade av såna i just pretto-eko-viting-genus-medeklass-området där alla bor i k-märkt bostadsrätt. Men ändå.

När jag själv skulle förtidsrösta på Kulturhuset lördagen innan valdagen mötte jag både paret Bildt och paret Reinfeldt. De stod och sålde sig utanför Åhléns. De var uppklädda och desperata. Men inte på något sätt så betagande som de nya medborgare som andaktsfullt lät sig fotograferas framför svenska flaggan med röstkort och valkuvert i handen.

Den 14 juli tar de plats. 736 folkvalda företrädare för närmare 500 miljoner människor varav 375 röstberättigade från totalt 27 länder. Det är mäktigt. Och det är glädjande att svenskarnas valdeltagande ökade med ungefär sju procentenheter. Speciellt värmer det att se statistiken för Bjuv, min gamla hemkommun. I valet 2004 röstade knappt var fjärde röstberättigad bjuvsing. Förra söndagen gick var tredje till vallokalen. Det är en ökning med 7,7 procentenheter. Och det är finare än så. I jämförelse med det senaste riksdagsvalet då 15 procent av de röstande valde att lägga sin röst på ett främlingsfientligt parti gjorde nu endast knappt var tionde så. Det går framåt ibland.

Huvudsaken är förstås att rösta överhuvudtaget, att föra sin talan. Sen kan vi tycka olika, annorlunda. Det gjorde män mellan 20 och 30. De röstade pirat. De struntar i om deras mormor har hemtjänst och om det finns kollektivtrafik. Bara de får sitta vid sin dator och titta på gratis nedladdad porr. Helt okej för mig. Sitt där. Bara ni inte gör anspråk på skattefinansierad sjukvård när ni drabbats av musarm.

om storfamilj 2000

Jag bor i ett trevligt område i en rymlig etta. Mina vänner Lisa, Andreas, Frida och Sandra bor i varsina rymliga ettor i trevliga områden längs samma tunnelbanelinje. Allas våra gemensamma vänner Martin och Cecilia bor med sin halvåriga dotter i en spatiös trea i ett trevligt område, men i en del av stan där vi inte känner så många andra. Förutom möjligen Sven som bor ett par stationer bort – i ett trevligt område i en rymlig etta.

Jag spyr på rymliga ettor – där vi sitter var och en med 32-tums platt-tv, egen morgontidningsprenumeration och servis i 12 kuvert (fast vi tragiskt äter direkt ur kastrullen eftersom ingen ändå ser oss). Maten i våra singelkylskåp möglar bort innan vi hinner äta upp den.

Att bo långt från sin släkt som många av oss gör är på sätt och vis ledsamt. Och att tro att ensam-är-stark-livet i ettan är det enda alternativet till en traditionell parrelation inklusive flytt till större och avlande av barn (gärna 1,9 stycken fördelat på hälften pojke hälften flicka) är enbart absurt.

Därför vill jag lansera konceptet storfamilj 2000 (och nej, det är inte 70-talskollektiv à la Lukas Moodysons film Tillsammans jag är ute efter). Jag vill plocka russinen ur det forna bondesamhället och stoppa dem i den moderna vardsgskakan.

I min vision av storfamilj 2000 bor vi många vuxna och barn i samma hus/by/område, lite efter vad som passar. Vi bor inte nödvändigt vis rymligt eller i ett trevligt område, men vi trivs eftersom vi hjälps åt med inköp, hushållsbestyr, läxläsning, semesterplanering och kanske viktigast av allt – att lösa bekymmer. Att sitta i isolerade parrelationer och uppfinna hjul är bland det värsta jag vet.

Det måste få vara okej att inte orka, vilja, hinna eller kunna allt och att be om hjälp. Jag tar gärna sex och samlevnadssnacket med tonåringarna medan nån annan renoverar takrännor och en tredje storkokar middag (inklusive lunchlådor till alla som vill ha).

Alla är dock inte med på banan. När jag engagerat lade fram för min bekant Lukas hur skönt det vore om ens barn kände så nära samhörighet med andra vuxna än bara sina biologiska föräldrar att de råkade kalla exempelvis Lisa för mamma ibland ryggade han tillbaks och sa frågande ”men jag ska ju ha barn med min fru”.

Lukas letar efter den stora kärleken på Internet. Det kan han fortsätta med medan jag strävar efter att förverkliga storfamilj 2000. Sa jag förresten att Lukas bor i en rymlig etta i ett trevligt område?

om rörmokeri

Det är dags. Jag drog på det i ett år. Så var det plötsligt stopp i golvbrunnen i duschen. Och jag förstod att det var dags att ta tag i det där som jag haft papper på att jag måste åtgärda.

Jag började med att överskatta min egen rörmokarkompetens. Inte av klimatmedkänsla, men av rädsla för att krascha husets gamla järnrör och bli ersättningsskyldig för vattenläckor hos grannarna, vågade jag mig inte på monsterpropplösaren. Jag googlade istället fram lite husmorstips. Det enda som hände efter att avloppet fått smaka en burk bakpulver, en halv flaska vinäger och massa vattenkokarvatten var någon form av svart fräsande kemisk reaktion. Den ledde ingenvart. Faktum är att vattengenomströmningen avsevärt försämrades av min insats.

En vecka och sju duschar på gymet senare infann sig Jonas från Rörsnabben. Jag förklarade att jag rensat bort en massa hårtussar och kört vinägerkuren men att jag inte ens hittar något hål för vattnet att rinna ner i. ”Du kanske inte vet hur en golvbrunn funkar?” sa Jonas på sin lätt överlägsna hantverkarstockholmska. Och jag erkände prestigelöst att jag inte har en aning.

Jonas konstaterade att brunnen är sprucken, körde ner nån slags rensmaskin i den och föreslog helrenovering på sikt. Han bytte blandaren i köket, kollade handfatet och fixade fram en reservdel till den gamla toastolen så att den slutade rinna konstant.

Det ska bli ett nöje att betala fakturan till Rörsnabben. De kan rör. Jag kan skriva. Vi tjänar pengar på våra olika kompetenser. Med en stor skillnad: jag lämnar inte in texter med rester av gamla idéer i. Jag överlåter inte kommatering och punktering till läsarna. Jag skriver klart. Så i all ödmjukhet, alla hantverkare: varför städar ni inte efter er där ni gått fram med dammiga snickarbyxor och leriga stålhätteskor som ni arrogant nog varken torkar eller ställer av på den stora fina hallmattan jag själv skurit? Sedan sotaren var här har jag svarta märken på de vita väggarna runt kakelugnen. Efter Rörsnabbens besök behövde jag ”bara” torka alla ytor, städa bort tätningsrester och dammsuga. Hur det kommer se ut efter badrumsrenoveringen vågar jag inte tänka på.

Jag misstänker att ni lär er på utbildningen att strunta i att städa upp efter er. Lärarna säger typ: ”den som städar efter sig gör hantverkarkollektivet en otjänst”. För sen blir jag tvungen att ringa andra hantverkare om hjälp...

I alla fall till er hantverkare som glömmer städningen, nu gör jag som ni. Nu avslutar jag det här jobbet utan att avrunda med stil. Punkt.

om totalvikt

Den brittiska varuhuskedjan Marks & Spencer tänkte ta mer betalt för underkläder i större storlekar än små. Företaget hävdade att materialåtgången motiverar ett högre pris. DD-kupa och uppåt kostade för ett ögonblick två pund mer än övriga.

Men upprörda protester lät inte vänta på sig. Facebookprotestgrupper bildades. Det hotades med folkstorm på årsstämman. Och företaget vek sig för den storbystade massan. Inte nog med att de sade förlåt i helsidesannonser med ursäkten ”we boobed”. De ger just nu 25 procent rabatt på de stora bh-storlekarna.

Men faktum är att Marks & Spencer av mina efterforskningar att döma låg helt rätt i tiden med sitt försök att höja bauta-bh-priserna. Trenden att låta stort kosta mer syns på flera håll. Flygbolagen börjar låta överviktiga betala för två stolar. Till och med forskarna ger tummen upp.

De har nämligen visat att överviktiga bidrar mer till växthuseffekten än smala. Det går åt mer energi och därmed mer bensin för att transportera tjocka människor visar det brittiska forskarteam som vi lätt kan misstänka är delfinansierat av Marks & Spencer.

På sjuttiotalet var drygt tre procent av britterna överviktiga. År 2010 kommer siffran att ha stigit till 40 procent. Ökningen i enbart matförbrukning har lett till osannolika 270 miljoner ton växthusgasutsläpp. Sådana siffror indikerar att det här är mer än ett problem som löses av slentrianbantande brittiska kvinnor.

Jag hör till dem som utan att skämmas jublar över flygstolsförslaget. Inte en enda gång när jag flugit har jag bett om att få dela med mig av mitt stolsutrymme med någon tre gånger så stor som jag själv. Ändå har min plats ofta inskränkts av personer, inte sällan iklädda svettig syntetskjorta som klibbar mot mig när de somnar, som ogenerat breder ut sig, snarkar och nästan välter över mig.

Förslagen (ja kanske blotta tanken på dem, enligt vissa) tangerar diskriminering. Men så är ju världen heller inte rättvis. Var sjätte person, en miljard människor totalt, är trots allt överviktig.

Jag har länge lobbat för införandet av totalviktsprincipen på flygplan. Idén är lika simpel som genial. Varje passagerare tilldelas i storleksordningen 110 kilon. Det som blir över när vi vägt in oss själva kan vi ta med i bagage. Allt över 110 får vi betala för.

Medelsvensken väger 85. Det ger 25 prima kilon resväskinnehåll att förfoga över. För egen del betydligt mer. För andra kanske bara träningskläderna får följa med som en påminnelse om att det faktiskt är dags att komma i form.

om lumparminnen

Förra veckan sprang jag 5 km i ett sträck för första gången i mitt liv. På 31 minuter och 50 sekunder. Det är bland det coolaste jag gjort. Minst lika häftigt som när jag mot alla odds överlevde flunsan tidigare i vår och sent omsider till och med fick tillbaks lukt- och smaksinnet. Jag är för övrigt övertygad om att det var svininfluensan jag hade. Om ni inte tror mig kan jag grymta.

Min löparbragd blev födelsedagspresenten till pappa som samma vecka återigen fyllde arton år ung. Jag som inte precis är känd för min dunderfysik kom inte på något bättre till nån som inte önskar sig nåt mer än snälla barn.

Jag har inget minne av att jag nånsin sprang längre än 100 meter på skolidrotten. Men lagom till att ha växt om pappa med mer än tio år fick jag infallet att springa ett lopp. Nu är jag anmäld till två. Få jag känner skulle tro sina ögon om de såg mig i löparspåret.

Ungefär lika få som tror mig när jag berättar att jag är med i Svenska Flyglottakåren och av anledningar jag inte minns sprang runt en hel del i skogen i uniform och med gevär under gymnasiet. Jag är inte aktiv lotta för tillfället. Mest för att jag har svårt att motivera mig att laga mat åt hemvärnssoldater. Men som något slags princip vill jag trots allt stödja denna praktiskt inriktade kvinnorörelse.

I Flygvapenungdom var det blå, svårt icke-fotriktiga lejongympaskor åt alla. Jag vet faktiskt inte hur jag tog mig runt där i skogen. Med packning, vapen och hunger. I 30 graders sommarvärme. I minus 20 graders vinterkyla. Men det gjorde jag uppenbarligen. Och förutom att putsa en kalashnikov och lära mig bädda sängar så att femmor kan studsa på dem fick jag faktiskt medalj för mina skyttebravader. Det stör mig fortfarande då och då att jag inte sen gjorde slag i saken och gjorde lumpen.

För jag älskar lumparminnen. Vid de numera få tillfällen då jag hamnar runt ett middagsbord med män som gjort lumpen dröjer jag mig kvar länge. Med samtalsämnen som favoritklädesplagg i M90-serien (mitt är den sköna koftan), konservpreferenser eller eldvaktstaktik kan ingen kväll bli långtråkig.

I år rycker knappt 7000 svenskar in. Nästa år blir det runt 4000. Det är sannolikt befogat och jag ser hellre att mina skattepengar går till pandemiberedskap för svinflunsa. Men det är tveklöst en ny epok vi äntrar när den allmänna värnplikten urholkas, lejonskoförråden säljs ut och jag siktar på att springa mina 5 km under 25 minuter.

om grillos över stan

Jag har tygskor som sjunger på absolut sista refrängen. Båtarna lyfts ner i kanalerna. Vi trängs runt solglasögonställen på Åhléns.

Svenskarna kastar av sig vinterpälsen och beger sig i samlad tropp ut i parkerna. Nu luktar det grill överallt. Nu grälar par offentligt. Nu ska svensken leva loppan. Åtminstone tills i september.

Jag ska ta mig från en middag till en fest en lördagskväll sent i april. Tar bussen men hoppar av efter två hållplatser och åker taxi. För jag orkar inte med den skränande alltför lättklädda folkmassan på bussen. Jag vill komma fram nu. Utan att behöva ta del av mer privatlivsdetaljer än jag önskar. Vill lika lite höra om fulla medelålders pars fattiga sexliv som jag uppskattar folks gastroskopistatusuppdateringar på facebook.

Synen från tunnelbanan dagen innan är kvar på näthinnan: tre tonårstjejer i hissen vid Skanstull. Två vaktar dörrarna medan den tredje bredbent stående, kissar i hissen. Kul. Jättekul. Speciellt kul för alla med barnvagn/vovve/rullstol/trasiga knän som rimligtvis inte har nåt alternativ än att åka urinhiss. Inte undra på att folk skaffar bil.

Svenskar är snyggast i världen. Svenskar har framför allt bäst förutsättningar. Därför tycker jag också att svenskar borde uppföra sig därefter. Till exempel genom att ta sitt ansvar för att inte lukta eller bete sig illa offentligt.

Vårt materiella välstånd är överväldigande. Vad är det då som gör att vi är så pinsamma så fort det vankas sommar? Det kan tyckas lite sött med de resovana norrlänningarna jag mötte på ett flyg från Thailand i fjol, de var häpna, på gränsen till rörda, över att få en tygpåse med strumpor, tandborste och tandkräm i fickan framför sig i planet. Jag har säkert åtta par såna där usla frottéstrumpor i en låda hemma. Tänkte jag. Men jag hade överseende med dem. Vilket jag inte hade med de svettstinkande grannarna till höger som i vindbyxor, uppknäppt skjorta och rödbränd bringa försåg sig av gratisspriten.

Det är nåt med semesterbeteendet som gör att jag redan längtar en aning till ett kyligt oktober. Båtarna lyfts ur kanalerna. Vi ställer tillbaka klockorna, grillen och trädgårdsmöblerna. Vi rattar in vintern.

om MR

Vanligtvis är jag enbart positivt inställd till fortbildningar, kurser och seminarier som jag förväntas gå på inom ramen för mitt jobb. Alltid lär jag mig något nytt, brukar jag tänka. Häromveckan var det dags för obligatorisk utbildning om mänskliga rättigheter. Och jag hade för omväxlings skull ingen aning om varför det skulle beröra mig eller vilken nytta jag skulle tänkas ha. Det var nära att jag avanmälde mig.

När vi inledningsvis skulle redogöra för hur frågorna berör oss i det dagliga arbetet svarade jag att jag faktiskt inte visste och inte trodde att det egentligen hade någon koppling till mina arbetsuppgifter. Jag jobbar ju med det övergripande, systemen.

Jag kunde inte haft mer fel. Tre timmar senare hade jag varit med om värsta aha-upplevelsen. De strukturer jag arbetar med har naturligtvis i högsta grad betydelse för mänskliga rättigheter. Och jag har alla möjligheter i världen att bidra till att dessa efterlevs i någon mån.

Mänskliga rättigheter må vara konstruerade och tyckas vara ett hopplock utan enhetlig filosofisk grund och förankring. Men de är samtidigt ett unikt exempel på hur stater kommit överens i grundläggande frågor om både det som varje människa har rätt till och det den aldrig ska behöva utsättas för. Då kanske det är rimligt att de är en mix av lite av varje.

På kursen fick vi i uppgift att fundera på fall där Sverige bryter mot någon av artiklarna. Artikel 24 föreskriver att alla har rätt till regelbunden BETALD ledighet. Och jag funderar på hur alla mina vänner egenföretagarna har det. De som jobbar uppdragsbaserat eller de som är lantbrukare till exempel. I Sverige finns närmare en miljon registrerade företag. Minst hälften av dem är ensamföretagare utan några anställda. Vem ger dem betald semester?

För att inte tala om alla studenter som ägnar ledigheterna åt att jobba exakt lagom mycket för att hamna precis under gränsen för återbetalning av studiemedel. Studenters mänskliga rättigheter kränks för övrigt under artikel 20 också i och med tvångsanslutningen till studentkårer.

Utomlands sägs bilden av Sverige vara att vi inte bara följer FN-konventionerna till punkt och pricka utan också att alla svenskar kan väckas mitt i natten och rabbla artiklar i nummerordning. Så är det knappast men jag har onekligen lärt mig något nytt. Numera har jag en favoritartikel. Tjugonian. Idag är en bra dag att slå upp den om du inte redan kan den.